ALBUGO derna. Hans ansträngningar att sluta definitiv fred med de upproriska provinserna misslyckades och resulterade endast i ett tolvårigt vapenstillestånd 1609. S.Bln. Albrekt av Preussen, Preussens förste hertig (1490—1568), tillhörde huset Hohenzol-lern. A. blev 1511 korad till Tyska ordens härmästare men erkände ss. sådan icke den polske konungens överhöghet. Ett krig med Polen utbröt till följd härav 1519, som 1521 avslutades genom ett vapenstillestånd på 4 år. A. använde dessa till resor i Tyskland för att söka vinna bundsförvanter. Han stiftade härunder bekantskap med reformationen och vanns för denna. 1525 slöt han fred med den polske konungen: han erkände denne ss överherre, men erhöll Ostpreussen ss. ärftligt, världsligt län. Han organiserade Ostpreussens förvaltning och införde där den luterska läran. 1526 förmäldes han med Dorothea av Danmark. I grevefejden (se d.o.) uppträdde A. på svågern Kristian HI:s och Gustav I:s sida. På sin ålderdom råkade A. i händerna på politiska äventyrare, som åsamkade slitningar mellan honom och hans undersåtar. A. var en varm gynnare av vetenskapen och grundade 1554 universitetet i Königsberg, efter honom benämnt ”Albertina”. S.Bln. Albrekt III, den djärve, hertig av S a c h-sen (1443—1500), yngre son till kurfurst Fredrik II den milde, stiftare av den albertinska, senare kungl. saxiska linjen. Efter sin fars död 1464 regerade A. gemensamt med sin äldre bror till 1485, då arvländerna genom fördraget i Leipzig delades mellan bröderna. Vid delningen uppstod tvist mellan de båda linjerna. A. kämpade för kejsar Fredrik mot Karl den djärve av Burgund och blev 1498 arvståthållare i Fries-land. Hans testamente 1499 är det första försöket att införa förstfödsloarvsrätten i Sachsen. [S.BZn.] Albrekt I, tysk konung (o. 1250—1308), son av Rudolf av Habsburg. A. erhöll av sin far som län Österrike m.m. tillsammans med sin bror, men lyckades ej hli vald till faderns efterträdare som tysk konung 1291. Understödd av riksfurstarna, började han 1298 krig mot Adolf av Nassau, Rudolfs efterträdare; sedan denne stupat, valdes A. till konung. Som sådan strävade han att befästa den centrala makten och uppehålla ordning i riket. Han mördades av sin brorson Johan. LA. Albrekt II, tysk konung, hertig av Österrike (1397—1439), ärvde 1437 konungarikena Böhmen och Ungern och valdes 1438 enhälligt till tysk konung. A. sökte åvägabringa en varaktig landsfred. Han avled under ett fälttåg mot turkarna. S.Bln. Albrekt, ärkebiskop av Magdeburg och kurfurste av Mainz (1490—1545), yngste son till kurfurst Johann Cicero av Brandenburg, utnämndes 1514 till ärkebiskop och kurfurste av Mainz. A:s avlatskommissarie var den kände dominikanermunken Tetzel (se denne); A. var humanistiskt bildad och sökte flera gånger medla mellan katoliker och protestanter. Han slöt sig emellertid 1537 till Schmalkaldiska förbundets motståndare och upptog 1540 jesuiterna i Mainz. [S.BZn.] Albrekt Friedrich Rudolf, ärkehertig av Österrike (1817—95), äldste son till ärkehertig Karl, den berömde fältherren under Napo-leonkrigen, blev 1845 kommenderande general i Österrike och Salzburg, nödgades efter marsrevolutionen 1848 i Wien nedlägga sitt befäl, kämpade med stor utmärkelse under Radetzky vid bl.a. Novara (1849). Som befälhavare över den österrikiska armén i Italien under 1866 års krig segrade A. vid Custozza och övertog efter Benedeks nederlag vid Königrätz överbefälet A. inlade stora förtjänster om den österrikiska härens nyorganisering efter kriget. [R.G.] Albrekt, hertig af Württemberg (f. 1865), son till hertig Filip av Württemberg. Officer 1883, generalmajor 1898, armékårchef 1906, generalöverste och generalinspektör över 6:e arméinspektionen 1913 och generafältmar-skalk 1916. Vid krigsutbrottet 1914 blev A. chef för 4:e armén och vann med denna segern vid Neufchåteau 23/s 1914. Sedermera förflyttades armén i okt. till Flandern. I febr. 1917 blev A. armégruppchef vid fronten i Elsass och Loth-ringen, i vilken befattning han kvarstod till krigets slut. A. är bosatt i Altshausen. E.Bz. Albertsunds farled, ö.s-ö. om Marstrand mellan Klöverön i s. och några holmar i n., har berett möjlighet att fara inomskärs nästan hela vägen Göteborg—Strömstad. A. är anlagd 1842—44, ombyggd 1905—08. G.N. d’AIbret [dalbrä’], Jeanne, se Johanna, drottning av Navarra. Albri’zzi, Teotochi Isabella, grevinna, italiensk förfdnna (1760—1836), maka till pa-triciern Antonio Marin i Venedig, efter detta äktenskaps upplösning g.m. stastinkvisitorn Guiseppe A. A. utgjorde på sin tid medelpunkten i Venedigs litterära och konstnärliga värld; hon var vännina till Ugo Foscolos, Canova och Pindemonte och skrev ”Ritratti” (1807). [A-f N.] AIbu'go (Cy'stopus), svampsläkte av fam. Peronospora’ceæ A. ca’ndida, vitrost, förekommer allmänt som parasit på korsblommiga växter och framkallar å dem allehanda missbildningar, avspränger värdväxtens överhud och bildar ett glänsande vitt lager av klotformiga, i — 521 — — 522 —