ALEXANDER vände sig A. nu mot s. för att avskära den persiska flottans förbindelser med fastlandet och för att vinna åt sig de sjövana fenicierna. Tyros föll efter en längre belägring 332. Därefter erövrades Egypten, där A. i v. Nildeltat grundade staden Alexandria. Först på våren 331 vände sig A. åter mot n. mot Dareios, vil-kan han slog i den avgörande drabbningen vid Gaugamela (Arbela) i Assyrien. Dareios flydde till de ö. provinserna i sitt rike och lämnade åt A. Babylon och Susa, vidare Persepolis, var-est A. förstörde konungaborgen för att därmed visa, att akemenidernas dynasti upphört att vara till. I april 330 bröt A. åter upp för att fortsätta förföljandet av Dareios. Härunder erhöll han underrättelse om, att Dareios tillfångatagits av sin satrap Bessos. Innan A. lyckades nå de flyende, hade Bessos låtit sticka ned Dareios (juli 330), själv undkom han till Baktrien, där han lät utropa sig till konung under namn av Artaxerxes. A. betraktade sig nu icke som fiende utan som efterföljare till de persiska konungarna och lät hylla sig som storkonung. Han underlade sig landskapen Hyr-kanien, Areia, Drangiana, Gedrosien, Aracho-sien och nådde slutligen Baktrien. Bessos tillfångatogs, anklagades för högförräderi och avrättades i Ekbatana. A. ordnade nu förvaltningen i de erövrade länderna. Hans strävan att vilja omgiva sig med persiskt hovceremo-niel liksom hans önskan att vilja spela rollen av storkonung väckte emellertid missnöje bland hans makedoniska officerare, vilka voro vana vid att umgås med sin konung nästan som med en jämlike. Förbittringen tog sig uttryck i en sammansvärjning bland officerarna, vilken emellertid blev upptäckt. Så kom det till tvenne beklagliga händelser, processen mot Filo-tas och mordet på dennes fader Parmenion. Filotas anklagades av A. för högförräderi och blev dömd till döden, och hans fader Parmenion, jämte Antipatros den mest ansedde av Alexanders fältherrar, och den som konungen säkerligen fruktade mest, mördades på befallning av A. i Ekbatana av sina underbefälhavare. — A. inryckte därefter i Sogdiana i n. hörnet av perserriket, intog huvudstaden Ma-rakanda (Samarkand) och flera andra befästa platser där och överskred Jaxartes för att tukta de däromkring boende vilda nomadstammarna. Ett uppror, lett av Spitamenes med understöd av de nomadiska massageterna, kuvades våren 327. För att trygga de erövrade områdena anlade A. här en mängd fästningar och kolonier (bl.a. Alexandria vid Jaxartes), och för att lugna stämningen bland invånarna äktade han en baktrisk prinsessa, den sköna Rhoxane. Alltmer trädde nu A:s despo- tiska sinnelag i dagen. En ordväxling vid ett dryckeslag mellan honom och hans mångårige trogne vän och vapenbroder Kleitos slutade med att A. i hastigt mod stack ned denne. Den av A. påbjudna proskynesis (den undersåtliga hyllningen, som bestod i att man kastade sig ned inför sin härskare) uppväckte, främmande som den var för de fria makedonerna och grekerna, en storm av förbittring, som tog sig uttryck i en allvarlig sammansvärjning bland pa-gerna i konungens närmaste omgivning (våren 327), varvid Kallisthenes, Alexanders hovhisto-riograf, blev anklagad för högförräderi och avrättad. — A. vände nu sina blickar mot ö., mot Indiens sagoland. Väl förelåg för honom icke någon tvingande politisk el. militär nödvändighet att draga vidare, utan han lockades av utsikten att få lägga under sig detta ryktbara land med dess oändliga rikedomar. Våren 326 övergick han Indos. Poros, härskaren över området mellan Hydaspes och Akesines, besegrades i maj 326, själv tillfångatogs han men behandlades milt och fick behålla sitt rike, vilket A. dessutom ytterligare förstorade. Vid Hyfa-sis vägrade emellertid A:s soldater att följa med längre, uttröttade som de voro av ansträngningarna och ovana vid klimatet. Planen att tränga längre fram måste således uppgivas, och återtåget anträddes (hösten 326). Flottan under amiralen Nearchos seglade längs Indiska oceanens kust in i Persiska viken, själv tog A. vägen genom Gedrosien, under det att Krateros med en avdelning av hären marscherade genom» Arachosien. Efter många vedermödor träffades slutligen de tre styrkorna, som avtalat var, i Karmanien (325). Under vintern tågade hären vidare hemåt och inträffade i Susa i mars 324. Därmed var fälttåget avslutat. — A:s viktigaste uppgift blev nu att söka ordna förvaltningen i hans väldiga rike. Under hans långa frånvaro hade svåra missförhållanden börjat råda, ämbetsmännen och ståthållarna i provinserna foro ofta fram godtyckligt, betungade undersåtarna med dryga skatter och förslösade offentliga medel. A. måste gripa in hänsynslöst för att näpsa de felande. Hans finansminister Harpalos, vilken även förut visat sig vara oredlig, sökte t.o.m. åstadkomma ett uppror, vilket emellertid misslyckades, och Harpalos måste fly till Grekland. A. inlade stora förtjänster om handelns höjande, förbättrade samfärdseln mellan provinserna genom att anlägga landsvägar, byggde hamnar, grundläde städer och utsände forskningsexpeditioner till avlägsna trakter. Vidare strävade han efter en sammansmältning mellan perserna och hans eget folk; han förmälde ett stort antal av sina officerare med förnäma persiska — 549 — — 550 —