ALEXANDER kvinnor — själv föreg’ck han med gott exempel och äktade Dareios’ dotter —, vidare lät han i den makedoniska hären inmönstra 30,000 unga perser. Dessa åtgärder skapade missstämning bland makedonerna, och det kom till öppet myteri i Opis vid Tigris (324); A. lyckades dock lugna sinnena och sände hem till Makedonien o. 10,000 veteraner under befäl av Krateros. — Mitt under sin rastlösa verksamhet, just då han bl.a. förberedde ett tåg mot Arabien, insjuknade han hastigt i feber och dog 13/o 323 i en ålder av icke fullt 33 år. Då A. icke efterlämnade någon vuxen son, uppstod bland hans generaler strid om riket, vilket slutligen blev delat mellan dem. Ehuru A. visserligen icke torde ha varit en så framstående fältherre och statsman, som Droy-sen m.fl. menat, så framstår han dock genom sin ungdom, sin ridderlighet och sina av sagor och legender omspunna bedrifter som en av världshistoriens märkvärdigaste personligheter. Hans stora framgångar få främst tillskrivas den ypperliga här, hans fader efterlämnat åt honom, klokheten hos hans statsmän och generaler och det upplösningstillstånd, i vilket perserriket befann sig. För den grekiska kulturen har hans regering, direkt och indirekt, blivit av omätlig betydelse. Genom hans erövringar öppnades vidsträckta områden i Asien för grekisk kultur, liksom denna i sin tur mottog starka impulser av det främmande elementet. A:s liv och bedrifter ha skildrats av flera av hans följeslagare, så t.ex. Onesikritos, Kallis-thenes och Kleitarchos. Deras verk, ur vilka bl.a. Curtius öst, voro dock ur historisk synpunkt otillförlitliga. På officiella berättelser stödja sig däremot Arrianos och Plutarchos i sina framställningar, vilka därför äro våra viktigaste källor till A:s historia. — En översikt över den äldre litteraturen om A. gives i Pauly-Wissowas ”Realenzyklopädie”. Av nyare arbeten må nämnas: J. Kaerst, ”Geschichte des Hellenismus” (2 Aufl. 1916—27); Th. Birt, ”A. der Grosse und das Weltgriechentum bis zum Erscheinen Jesu” (1924); H. Berve, ”Das Alex-anderreich” (1926); K. J. Beloch, ”Griechische Geschichte”, 4 (2 Aufl. 1925—27). — Redan under livstiden framställdes A. i konsten. En vid Tivoli 1779 funnen, numera i Louvren befintlig marmorbyst anses vara den, som kommer originalet närmast i likhet. Ryktbar är vidare mosaikbilden ”Alexanderslaget” (se d. o.). Av framställningar från senare tider må nämnas Sodornas fresker ”Alexanders bröllop med Rhoxane” och Thorvaldsens ”Alexanders tåg”. W.N. Alexander Severus, romersk kejsare (208 ■—235). F. i Area, Fenicien, fick A. en utom- ordentligt sorgfällig uppfostran av sin moder Julia Mamæa, adopterades av sin kusin Helio-gabalus och blev, efter mordet på denne, vid 13 års ålder kejsare. En förmyndarregering av 16 senatorer ställdes vid den ungdomlige kejsarens sida; främsta platsen intog dock hans äregiriga moder, vilkens inflytande han under hela sitt liv ej förmådde undandraga sig. A. var en välmenande och uppriktigt rätt-tänkande men vilje-svag regent, som ärligt strävade att av skaffa missbruk och förbättra den inre förvaltningen, vari han ock till stor del lyckades tack vare utmärkta medhjälpare ss. de berömda juristerna Ulpianus (se denne) och Paulus. Han ställdes emellertid inför uppgifter, som blottade hans svaghet. Nypersiska rikets grundläggare Ardeshir angrep Rom, trängde djupt in i riket och kunde endast med svårighet fördrivas. Även germanerna gingo härjande och plundrande över Rhen och Donau. Under sitt fälttåg mot dessa blev A. vid Mainz jämte sin moder, som medföljde honom överallt, ihjälslagen av soldaterna. H.Sj. Alexander, påvar. 1) A. II, påve 1061—73, förut biskop i Lucca och som sådan en verksam medlem i det cluniacensiska reformpartiet; han öppnade, på tillrådan av Hildebrand (se Gregorius VII), kampen mot Henrik IV i avsikt att befria kyrkan från dess beroende av den världsliga makten. [S.Bln.] 2) A. III, påve 1159—81. Kejsar Fredrik I erkände icke A. som påve utan tillsatte en mot-påve, som antog namnet Victor IV. Mellan denne och A. utbröt en häftig strid. A. måste fly ur Italien till Frankrike 1162, där han fortfarande — liksom i Spanien och på Sicilien — erkändes. Sedan emellertid den politiska situationen genom de italienska städernas uppror förändrats, kunde A. efter slaget vid Leg-nano sluta fred med kejsaren i Venedig 1177. Han utfärdade på tredje Laterankonsiliet bestämmelser ang. tillvägagångssättet vid val av påvar. S.Bln. 3) A. IV, påve 1254—61, var invecklad i strid med det hohenstaufiska partiet och dess ledare Manfred, vars ställning A. — dock utan framgång — sökte rubba bl.a. genom att mot honom utspela den unge hohenstaufen Konradin. S.Bln. 4) A. VI (1431—1503), påve 1492—1503. A. — 551 — — 552 —