ALEXANDER trädde 1917 sin fader, då denne avsattes av ententemakterna. Med Venizelos som premiärminister deltog A. med intresse i statsgöromå-len, men dog plötsligt 1920 på gr. av blodförgiftning efter ett apbett. A. var morganatiskt förmäld med Aspasia Manos, med vilken han hade en postum dotter H.W-r. Alexander I, konung av Jugoslavien (f. 1888), andre son till konung Peter I av Serbien, kronprins 1909, då hans äldre bror Georg måste avsäga sig tronföljden. I Bal-kankrigen 1912 deltog A. med framgång. På gr. av faderns sjukdom utsågs A. till Serbiens regent i juni 1914, då den ödesdigra notväxlingen med Österrike ägde rum. Under krigets första tid följde A hären som dess överbefälhavare men vistades under ockupationen dels i Korfu, den provisoriska regeringens säte, dels i London och Paris. 1918 blev han utsedd till prinsre-gent och 1921, då konung Peter dog, till konung ”över serber, kroater och slovener”. A. har haft åtskilliga vanskligheter med att söka utjämna de svåra nationalitets- och partimotsättningarna inom Jugoslavien. Efter att förut ha regerat efter strängt parlamentariska grundsatser har han i en ®/i 1929 utfärdad proklamation förklarat, att då det visat sig, att parlamentarismen utgjort hinder för gagnerik strävan inom staten och börjat framkalla andlig upplösning och nationell söndring, han beslutat att rikets författning av 28/« 1921 skall upphöra att äga giltighet; i sammanhang därmed har skupsjtinan upplösts och en ny ministär bildats, i förening med vilken A. synes vilja införa ett slags diktatur. — A. är sedan 1922 g.m. Maria, dotter till konung Ferdinand av Rumänien, med vilken han har sönerna Peter och Tomislav. H.W-r. Alexander, kejsare av Ryssland. 1) A. I Pavlovitj (1777—1825), son av Paul I och Maria Fjodorovna av Württemberg. Redan tidigt kom den unge fursten i en mycket svår ställning, då han å ena sidan var sin far mors, kejsarinnan Katarinas, gunstling och av henne avsedd att bli hennes efterträdare, under det han å andra sidan var illa omtyckt av sin fader, med vilken han ej hade några gemensamma intressen och som i honom blott såg den farlige medtävlaren om tronen. A:s uppfostran togs helt om hand av Katarina. Vid 5 års ålder fick han till lärare schweizaren Laharpe, som på hans utveckling fick ett mycket stort inflytande. Laharpe var upplysningsman, starkt påverkad av Rousseau, kosmopolit, republikan, fritänkare, känslomänniska. Hans läror stodo i skarpast möjliga kontrast till förhållandena i Ryssland, men Katarina älskade ju att kokettera med sin ”upplysthet”, på samma gång som hon var för mycket realpolitiker för att söka i praktiken omsätta dessa läror. För A. med hans lättrörda sinne, idealistiska läggning och bristande viljekraft blev denna uppfostran ödesdiger; han såg sig redan från början av sin bana ställd inför den olösliga motsatsen mellan vilja och kunna. Teoretiskt var han republikan, men han ansåg dock självklart, att allt skulle böja sig för hans vilja, och medvetandet, att den största delen av hans omgivning i grund och botten ogillade hans strävanden, alstrade hos honom ett misstroende, som kanske även skärptes av hans lomhördhet. Han sökte därför att vid sidan av dem, som han officiellt skänkte sitt förtroende, sätta sina personliga vänner och meningsfränder, vilket helt naturligt bidrog att förlama hela styrelsen. Katarinas plötsliga död (1796), utan att hon kungjort något om hur styrelsen skulle ordnas, bragte Paul på tronen. Hans regemente blev snart lika hatat som en gång Peter III:s, och A. själv befann sig därunder i ett rent olidligt läge, illa omtyckt som han var av fadern, vilken mot slutet av sitt liv rent av skall ha umgåtts med planer att beröva honom arvsrätten till tronen. Så vanns A. för planen att störta fadern genom en militärkupp, ehuru han väl knappast ens för sig själv velat erkänna, att faderns mord kunde bli en följd därav. — Utan motstånd hyllades A. som kejsare 1801 efter faderns död. Sedan han efter en tid avlägsnat de män, vilkas dåd bragt honom på tronen, såg det ut, som om ett reformarbete av stora mått skulle taga sin början. En hemlig kommitté tillsattes, bestående av kejsarens personliga och likasinnade vänner, Kotjubej, Stroganov, Novosilt-sev och polacken Czartoryski, vilka alla voro starkt påverkade av franska revolutionens idéer, ett par dock kanske ännu mer av förhållandena i England. De stora planerna blevo emellertid aldrig genomförda, svårigheterna — 555 — — 556 —