ALEXANDER voro för stora, och dessutom var, som nämnt, A:s frihetskärlek — sannolikt honom själv omedvetet — föga uppriktig. Icke ens försöken att åstadkomma en bättre organisation av centralregeringen ledde till några verkligt genomgripande resultat. Föga längre kom man under den andra reformperioden, vilken får sin prägel av Speranskij, som 1808—12 var A:s förnämste rådgivare, man kan gärna säga förste minister. Ett riksråd inrättades, och i förordningen härom antyddes, att vidare steg i konstitutionell riktning voro påtänkta. Slagen av effektiviteten i den franska förvaltningen umgicks A. även med planer på att efter dess mönster omdana den ryska. Allt detta var emellertid förhatligt för de flesta ryssar, och när A. upptog den avgörande kampen mot Napoleon, lät han Speranskij och reformprogrammet falla. Den ende, som under hela A:s tid bibehöll sitt inflytande, var Araktjejev, under många år krigsminister och i slutet av A:s regering Rysslands mäktigaste man. God organisatör och obönhörlig upprätthållare av disciplinen, var han för övrigt föga framstående och dessutom allmänt hatad, vilket förklarar, att A. aldrig ansåg sig behöva frukta el. misstro honom. Om A. sålunda ej haft någon avgörande betydelse för Rysslands inre utveckling — de liberala idéernas spridning, framför allt inom officerskåren, berodde dock i viss mån på A:s hållning —, så har han däremot på det utrikespolitiska området spelat så mycket större roll. För Bonaparte som den franska revolutionens man hade A. till en början en viss sympati, men den försvann, då denne visade sig framförallt sträva efter sin egen storhet, och efter hertigens av Enghien död var brytningen given. Även på detta område förmälde sig på ett egendomligt sätt hos A. svärmeri och kall egoism. Hans instruktion för Novosiltsev, hans särskilde agent i London, innehåller rent av ett förslag om ett nationernas förbund, vars medlemmar skulle förbinda sig att aldrig börja anfallskrig o.s.v. A. ville även, som det hette, gottgöra oförrätterna mot Polen genom att återupprätta detta rike och därmed också uppfylla ett gammalt löfte till ungdomsvännen Czartoryski, som en tid var hans utrikesminister. Men det återuppståndna Polen skulle, ehuru försett med liberala institutioner, vara förenat med Ryssland, A. själv skulle vara dess härskare. Med Fredrik Vilhelm III av Preussen hade A. tidigt slutit en intim vänskap, på vars uppriktighet man ej har skäl att tvivla, men det oaktat mottog han i Tilsit en om än liten del av sin väns land. När de ryska härarna 1808 redan stodo vid Finlands gräns. förnekade A. personligen inför den svenske ministern alla anfallsplaner. — Nederlaget vid Austerlitz 1805, som gjorde ett djupt intryck i Ryssland, bragte ej A. att vackla, och till sin stora tillfredsställelse fick han nästa år sin vän Fredrik Vilhelm till bundsförvant. Men de följande nederlagen, särsk. vid Friedland 1807, gjorde A. förtvivlad och framkallade en stämning både i armén öch landet, som gjorde fred nödvändig. Denna slöts i Tilsit s.å. Att den åtföljdes av förbund med Napoleon, ogillades av alla de inflytelserika kretsarna i Ryssland, icke minst av A:s moder, som ägde ett stort inflytande över sin son. Säkerligen har A., lätt mottaglig för intryck som han var, under den personliga samvaron blivit helt överväldigad av Napoleons geniala personlighet och de lysande, fantastiska utsikter denne med skarp psykologisk blick upprullade för sin lättantändbare nye vän. De i utsikt ställda landvinningarna från Sverige och Turkiet inneburo ju också förverkligandet av gamla ryska önskemål. Däremot var det delvisa återställandet av Polen ett surt äpple att bita i för A.; själv hade han ej vågat utslunga det lösenord, som skulle bragt polackerna på hans sida; nu syntes den franske kejsaren vilja förekomma honom. — Som vanligt reagerade A. snart mot det övermäktiga inflytandet utifrån, entusiasmen från Tilsit förflyktigades som ett rus, och redan vid mötet i Erfurt 1808 hade vänskapen kallnat, om än de allierades vägar ännu ej skildes. Talleyrand hade emellertid här låtit A. se svagheterna i Napoleons välde, den polska frågan var en ständigt värkande böld, och till Österrikes krossande vägrade A. bestämt att medverka. De landvinningar, som Napoleons polska skyddsstat vid freden med Österrike erhöll, ökade ytterligare A:s missnöje. A. ansåg ingalunda, att Frankrikes maktökning kompenserades vare sig av de magra landvinningarna från Turkiet el. av Finlands erövring 1808—09. I detta land gav A. ett åtminstone skenbart prov på liberalism, då han gav landet en särställning och bekräftade dess gamla författning. Lantdagen i Borgå 1809, där detta skedde, och där A. första gången mötte en ständerförsamling, blev dock den enda under A:s regering. Napoleons försök att tillknyta alliansen genom ett giftermål med A:s syster slutade på ett sätt, som blott ökade misstämningen å båda sidor, och från 1810 var A. bestämd för en brytning, om det än dröjde ända till 1812, innan kriget bröt ut. — A. hade då tryggat sig mot revanschplaner från Sverige genom ett förbund med detta land. Det var Sveriges nye tronföljare Karl Johan, som sålunda bröt med den traditionella sven — 557 — — 558 —