ALEXANDER utresetillstånd minskades. Näringslivet frigjordes från många hämmande band och reglerades genom lagstiftning efter västerländskt mönster. En riksbank grundades 1860, och sparbanker öppnades i alla större samhällen. Ett storartat järnvägsnät planerades och påbörjades, varvid ej blott kommersiella utan även och än mer militära intressen voro bestämmande. På undervisningsväsendets förbättring nedlades mycket arbete. Universiteten och de tekniska högskolorna omorganiserades (1863), flickgymnasier upprättades (1858), och vid latinläroverkens sida ställdes realskolor (1864). Av än större betydelse var rättsväsendets omdaning (1862—66). Efter fransk-engelskt mönster erhöll det en helt ny organisation med en från administrationen frigjord domarkår, jury, valda fredsdomare och appella-tionsdomstolar. Rätten att hålla försvarsadvokat blev lagligen fastslagen, och en humanare behandling av anklagade, arrestanter och fångar föreskrevs. Även inom förvaltningen vid-togos betydande förändringar. Ett ministerråd inrättades (nov. 1862), den hemliga polisen omorganiserades, varvid dess befogenhet inskränktes, och kontrollen över ämbetsmännen skärptes. Hemlighetsmakeriet inom finansväsendet avskaffades, och fr.o.m. 1860 offentliggjordes statsbudgeten regelbundet. Genom införandet av zemstvoinstitutionen togs ett steg i riktning mot lokal självstyrelse (1864). I guvernement och kretsar skulle finnas folkvalda representationer, med uppgift att under regeringens överinseende handlägga ekonomiska och sociala ärenden. På arméns och flottans förbättring offrades ofantliga summor. Den förra reorganiserades 1862—66 och omdanades längre fram efter tyskt mönster (allmän värnplikt 1874). Också de underkuvade nationaliteterna fingo del av välgärningarna. Väl återfick Polen icke sin 1830 suspenderade författning, men erhöll eget statsråd och egen administration samt eget undervisningsväsen under polsk ledning. I Finland sammankallades lantdagen 1863 för första gången sedan 1809, och löfte gavs om regeringens förande efter konstitutionellt monarkiska grundsatser. En ny lantdagsordning blev på kejsarens order utarbetad och stadfästes 1869. Även det finska undervisningsväsendet gynnades och ej minst Helsingfors universitet, som en tid (1826 —55) haft Alexander till kansler. En ny skolordning utfärdades 1856. Redan av det nämnda torde framgå, att A. varit en reformator av verkligt stora mått, och dock återstår att tala om den märkligaste av alla hans reformer, den, som för eftervärlden kommit att framstå som hans största bragd, näml, livegenskapens upphävande. Efter att redan 1856 ha tillkännagivit sin avsikt, utfärdade kejsaren den ryktbara lagen av 19/z 1861 (% enl. vår tideräkning), varigenom nära 22 mill. livegna frälsebönder förklarades fria och berättigade till del i rikets jord. Om motiv och mål allena bestämde en regeringsåtgärds värde, skulle denna berömda reform förvisso ha varit höjd över all kritik, men med skyldig hänsyn till resultatet måste dess berömvärdhet starkt ifrågasättas. Genomförd på ett brådstörtat och huvudlöst sätt, var den i själva verket till mera skada än gagn. Den ”frihet”, som vanns, betydde för flertalet av de frigivna en ytterligare försämring av deras ställning. För alla dessa på en gång ”lyckliggjorda” människor fanns icke åkerjord nog disponibel, och de otillräckliga lotter, som tilldelades dem, måste de själva friköpa med hårt arbete; till följd av lagens bristfällighet nödgades de t.o.m. vanl. genom särskilda extra prestanda till sin f.d. husbonde lösa sig från dagsverksskyldigheten och andra hoveriskyldigheter. Därtill kom en skattebörda, som vida uppvägde de gamla avgifterna till adeln och ensamt för sig verkade ruinerande. Medelskatten pr familj beräknas ha uppgått till ej mindre än 23 % rubel, en efter förhållandena betydande summa. Skuggan av personlig frihet måste köpas med tryckande ekonomiskt beroende. — Även ett par av de andra stora reformerna slog ganska illa ut. För självstyrelse tycktes ryssarna ännu icke mogna, och zemstvoerna nedsjönko snart till viljelösa organ för regeringsmakten. Den västerifrån lånade näringslagstiftningen visadfe sig icke helt lämplig för ryska förhållanden, och järnvägsnätet blev genom överdri vet hänsynstagande till de militära behoven (”linjalbanor”) onödigt dyrbart både i anlägg ning och drift. Det jubel, som i början hälsat tsaren-reformatorn, begynte efter hand mattas. Regeringens misslyckanden och än mer det olidliga skattetrycket väckte betänkligheter och missnöje. Slutl. tröttnade man att vänta på det utlovade paradiset. Den obildade massan var mest benägen för reaktion, och mången menade, ”att det var bättre på herrarnas tid”. Bland de bildade åter började revolutionära idéer få insteg, och där — ej i de breda lagren — föddes nihilismens samhällsupplösande läror. Besvikelsen alstrade hat och hatet handling. I april 1866 förövades det första attentatet mot kejsaren. Det misslyckades, men dess verkningar blevo ändå allvarliga nog. A., som redan förut och i sht sedan hans välgärningar mot polackerna lönats med uppror (1863—64) börjat förlora tron på sina undersåtar, lät om — 561 — — 562 —