ALEXANDER daningsverket avstanna, och efter en kort tvekan anträddes återtåget. De liberala ministrarna avskedades och ersattes med reaktionärer sådana som Timasjev och D. Tolstoj, fanatiska slavofiler, för vilka all ”europeisering” var liktydig med ett uppoffrande av oskattbara nationella värden. Censuren skärptes åter, den hemliga polisen kom till heders, och med järnhård stränghet inskreds mot radikaler och revolutionärer. Enda följden blev, att jäsningen tilltog. De nihilistiska idéerna vunno oerhörd spridning ej minst bland den akademiska ungdomen, och snart var ett nät av sammansvärjningar spunnet ut över hela den ryska monarkin. Samtidigt blevo regeringens metoder all: hårdhäntare. Husvisitationer, masshäktningar, godtyckliga ingrepp i rättskipningen och förvisningar på administrativ väg hörde till ordningen för dagen. Universitetens frihet beskars, misshagliga lärare avskedades, och politiserande studenter bortvisades; själva undervisningen ställdes under den strängaste kontroll. I Polen och Östersjöländerna vidtog ett hänsynslöst förryskningsarbete, och mot de polska romersk-katolikerna anställdes förföljelser, som medförde öppen brytning med påven. Mot slutet av rysk-turkiska kriget (1877 —78) började spänningen inom landet våldsamt tilltaga. Nihilisterna, som genom regeringens skoningslösa framfart bringats till desperation, satte nu terrorismen på sitt program och upprättade en särsk. exekutivkommitté, som fällde formliga dödsdomar och planlade attentat. Efter ett mordförsök på polispresidenten Tre-pov (jan. 1878) följde en lång rad politiska mord på högre ämbetsmän, polisofficerare och polisspioner. Bland offren voro guvernören i Charkov furst Krapotkin, hemliga polisens högste chef, general Mezentsev och hans efterträdare Drentelen. 2 A 1879 blev kejsaren själv utsatt för ett misslyckat revolverattentat, och i slutet av aug. s.å. avkunnade exekutivkommittén hans dödsdom. V12 sprängdes ett kejserligt extratåg i luften, och endast av en tillfällighet undgick tsaren det hemska öde, som tillämnats honom; hans salongsvagn befann sig i ett annat efterföljande tåg. 17/2 1880 inträffade en fruktansvärd explosion i Vinterpalatset. Många människor dödades och sårades, och den kejserliga matsalen ödelädes, få minuter innan den rent tillfälligtvis uppskjutna middagen skulle börja. — Det säges, att A. efter detta sista attentat åter blivit liberal. Sanningen är, att han från denna stund var en bruten man. Besvikelserna, grämelsen, den ständiga dödsångesten och de oupphörliga skak-ningarna hade småningom undergrävt hans hälsa, och den senaste påfrestningen hade va rit för stor. Ett nervöst sammanbrott följde, och i sitt upprivna tillstånd hade den olycklige, pinade härskaren blott en redig tanke, att återställa lugnet. Då generalen Loris-Melikov självmant erbjöd sig att skapa fred, lade A. utan betänkande hela makten i dennes hand utan att fråga efter planer och medel. Generalen blev i själva verket Rysslands diktator. Han var frisinnad och följde både av klokhet och böjelse en liberal kurs, för vilken hans sjuke herre ej personligen kan göras ansvarig. Melikovs försonliga hållning gentemot oppositionen förfelade icke att göra verkan, och på tre månader förekom intet enda attentat. Därigenom vann han tsarens obegränsade förtroende och fick även efter nedläggandet av sin diktatoriska myndighet behålla ett avgörande inflytande på styrelsen. Ej ens då han för att infria ett löfte till folket framlade ett förslag till konstitution, gjorde A. några svårigheter. 9/s 1881 godkände denne medelst underskrift utkastet till en ukas angående vissa förberedande åtgärder, och 13/s förordnade han, att ukasen skulle föreläggas ministerrådet för att därpå omedelbart publiceras. Det första stora steget till det ryska folkets politiska frigörelse var äntligen taget, och nu skulle hoppet tändas i millioner kvalda bröst. Då kom ödets tunga slag. Blott få timmar efter att de sista orderna givits, föll på Katarinakanalens kaj i Petersburg den bomb, som ändade tsarens liv. A. II :s utrikespolitik, som 1856—80 oavbrutet leddes av Gortjakov (se denne), var, bortsett från Krimkriget, expansionen i Asien och ett kortvarigt krig med Turkiet (1877—78), avgjort fredlig. Efter ett misslyckat försök att genom anslutning till Frankrike taga sig ut ur en obehaglig isolering (1857) och efter att ha avvisat det misstrodda Österrike (1860) slöt sig tsaren till Preussen. Den nära släktskapen med dess konungahus och gemensamma intressen i polska frågan voro därvid bestämmande. Förbundet blev till stort gagn för båda parterna. Tack vare det kunde tsaren ostört kuva resningen i Polen och russificera landet, och samma förbund gav Preussen fria händer under krigen med Danmark (1864) och Österrike (1866). Därmed följde också fördelen av Rysslands ”välvilliga neutralitet” under uppgörelsen med Frankrike (1870—71), och Tysklands seger gav A. ett välkommet tillfälle att justera Parisfreden av 1856. Är 1872 slöt sig Österrike till den ryskpreussiska alliansen, varigenom det s.k. ”Tre-kejsarförbundet” uppstod. Är 1877 utbröt emellertid det nyssnämnda rysk-turkiska kriget, ett led i Rysslands gamla Balkanpolitik med dess egendomliga blandning av idealitet och rov — 563 — — 564 —