ALEXANDER lystnad och på samma gång ett medel att distrahera oppositionen inom landet. Turkiet blev besegrat och tvunget till en hård fred, men på kongressen i Berlin lyckades England och Frankrike genomdriva en betydande lindring av fredsvillkoren (1878). A:s ganska välgrundade misstankar, att hans egna allierade medverkat härtill, förde till en faktisk om än ej formell sprängning av Trekejsarförbundet, Tyskland och Österrike ingingo t.o.m. en allians med spets mot Ryssland (1879). Ber-linkongressen hade dock medfört en vinst för tsaren, näml, återförvärvandet av det 1856 förlorade Bessarabien. — Medan detta försiggick i Europa, hade den ryska expansionen i Asien fortsatts med större energi än någonsin. Åren 1857—65 erövrades betydande områden i Kaukasus. 1858 förvärvades Amurlandet och n. delen av ön Sachalin (ockuperad redan 1855) samt 1860 Ussurilandet, allt genom fördrag med Kina. Senare följde erövringen av Tur-kestan (1864—67) och Samarkand (1868). Även kanaten Khokand, Bokhara och Khiva kommo under ryskt inflytande (1868—76), och under de följande åren fortsatte framryckningen mot Afganistan till stor oro för England. Är 1875 förvärvades s. Sachalin från Japan (i utbyte mot Kurilerna). Däremot såldes Alaska till Förenta staterna för 7,200,000 $ (1867). A. II var två gånger gift. 1841 ingick han äktenskap med prinsessan Maria av Hessen-Darmstadt (1824—80), dotter till storhertig Ludvig II av Hessen. Med henne hade han 6 söner och 2 döttrar. Äldste sonen Nikolaj dog redan 1865, varför den andre i ordningen, Alexander, blev faderns efterträdare. Knappt 2 mån. efter den första gemålens död förmälde sig tsaren (morganatiskt) med furstinnan Jekaterina Michailovna Dolgorukova (1847— 1922). Hon erhöll titeln prinsessa Jurjevskaja. Med henne hade han (redan före äktenskapet) 3 barn. — Litt.: I. G. Golovin, ”Russland unter Alexander II” (1870); L. A. Léouzon Le Duc, ”L’empereur Alexandre” (1877); V. Laferté (furstinnan Dolgorukova), ”Alexandre II” (1882); A. de Cordonne, ”L’empereur Alexandre II” (1883); D. M. Wallace, ”Russia” (1912); J. Charles-Roux, ”Alexandre II, Gortchakoff et Napoléon III” (1913). S.Bsn. 3) A. III Alexandrovitj (1845—94), den föregåendes andre son, tronföljare vid den äldre broderns död, efterträdde fadern 13/s 1881. Någon större intelligens ägde A. icke, och hans militäriskt inriktade uppfostran var i flera avseenden bristfällig. Ä andra sidan hade han både som regent och människa många värdefulla egenskaper. Han var hederlig och rät-linig, flitig och samvetsgrann, plikttrogen till det yttersta och trots sina hårdhänta metoder besjälad av den ärligaste vilja att gagna sitt stora, hjälplösa folk. Redan som tronföljare hade han anslutit sig till den ortodoxt-slavo-fila reaktionsrörelsen och såväl därigenom som till följd av sin — särsk. efter giftermålet med en dansk prinsessa — starkt framträdande tyskfientlighet kommit i ett visst motsatsförhållande till fadern. Den vanliga uppfattningen, att han först genom mordet på denne förts in på reak tionens väg, är alltså oriktig; det är tvärtom så, att denna sorgliga händelse för första och sista gången i hans liv bragte hans eljest orubbliga konservatism att vackla. Vördnaden för den trots allt högt älskade faderns sista vilja kom honom att taga införandet av en konstitution i allvarligt övervägande, och först efter en hård kamp med författningsplanens upphovsman, inrikesministern Loris-Melikov, lyckades reaktionärerna återvinna sitt inflytande. 11/s 1881 kungjordes deras seger i ett kejserligt manifest, vari självhärskardömets kraftiga hävdande utlovades. Detta löfte blev också över hövan infriat, och A:s regering måste betecknas som en av de svåraste återfallsperioder, som den nyare tiden kan uppvisa. Redan 18/s avskedades Loris-Melikov och efterträddes först av den pansla-vistiske intrigmakaren Nikolaj Pavlovitj Igna-t’jev och sedan (1882) av den gamle benhårde reaktionären Dmitrij Tolstoj. Den nya regimens mål skulle kunna uttryckas så: att omskapa det etnografiskt, politiskt, religiöst och kulturellt heterogena ryska riket till en enhetlig, absolut enväldigt styrd, ryskt-nationell och grekiskt- ortodox stat, stark nog att i sinom tid samla hela den slaviska världen. Mot detta mål strävade man med okuvlig energi och järnhård konsekvens. Institutionerna från den liberala tiden fingo visserligen i allm. bestå, men blott som tomma former el. viljelösa redskap åt den autokratiska statsmakten (förordningar rörande kommunalförvaltningen 1889—93). Centra-lisationen genomfördes i minsta detalj, och i enhetlighetens intresse skred man till systematiskt utplånande av de sista resterna av självständighet och egenart hos de underkuvade nationaliteterna. Särsk. i Polen och östersjöprovinserna tog detta denationaliserings- och förryskningsarbete upprörande former, men också Finland fick (fr.o.m. 1890) stark kän- —• 565 — — 566 —