ALEXANDER ning därav. Det slavofila idealet krävde emellertid ej blott statlig, utan även religiös enhet, och därmed var anledning given till fruktansvärda förföljelser mot alla de ryska undersåtar, som icke tillhörde den ortodoxa statskyrkan. Ofördragsamheten gällde således icke blott främmande trosbekännare ss. romerskkatoliker, protestanter och judar, utan även de grekisk-katolska sekterna. Judarna tänkte man dock varken kristna el. russificera, utan arbetade tvärtom på deras isolering och utrotning. Hetsen mot dem var också ett medel att avleda oppositionen. Att regeringen direkt provocerat pogromer, är dock icke styrkt. Säkert är däremot, att de nihilistiska lederna redan från början kraftigt rekryterats ur judiska kretsar. Ansvaret för de religiösa förföljelserna vilar f.ö. mindre på tsaren, vilkens djupa religiositet icke var parad med personlig intolerans, än på den trots obestridliga förtjänster trång-bröstade och fanatiske Pobedonostsev (se denne), sedan 1880 överprokurator för heliga synoden och därmed så gott som allrådande i alla kyrkliga frågar. Den givetvis oundvikliga oppositionen ned-slogs med järnhand. Tryck- och yttrandefriheten inskränktes till ett minimum. Undervisningen och framför allt de ”frihetsinfekterade” universiteten ställdes under strängaste kontroll (universitetslagen 1884). En ohygglig polisdiktatur infördes i hela riket. Kosackpiskan ven över skyldiga och oskyldiga, och tusenden av ryska män och kvinnor måste — ofta utan rannsakan och dom, stundom blott på lösa misstankar — vandra den långa, tunga vägen till Sibirien. En tid syntes motståndet brutet, men under de svåra hungersnöds- och koleraåren i slutet av Alexanders regering reste det sig åter med fördubblad kraft. Från alla håll ljödo rop på konstitution. Liberala och t. o. m. slavofila röster blandades med revolutionärernas, och upp ur ”Rysslands underjordiska värld” steg terrorismens spöke. I proklamationer och flygskrifter, framställda i hemliga tryckerier, rasade nihilisterna mot ”folkets bödlar”. Vittförgrenade sammansvärjningar upptäcktes gång efter annan, och endast genom polisens utomordentliga vaksamhet undgick tsaren att falla offer för sina osynliga fienders hat (t.ex. på sexårsdagen för faderns död, då ett bombattentat i sista ögonblicket förhindrades). Alltsedan hösten 1888, då det kejserliga tåget urspårat vid Borki (29/io) — dock sannolikt utan nihilistisk medverkan — och Alexander blott som genom ett underverk undgått döden, levde han i ständig fruktan för sitt liv. Han undvek Petersburg och uppehöll sig mest på det ensliga Gattjina el. på det väl- bevakade Peterhof. Sina lyckligaste stunder tillbringade han på det sköna, fridfulla Fre-densborg i Danmark. Bekymren och den ständiga oron undergrävde småningom hans hälsa, och då en svår njursjukdom stötte till, bröts också den sista resten av hans en gång jättelika krafter. Vn 1894 avled han i Livadia på Krim. A:s utrikespolitik var liksom faderns övervägande fredlig, men hade för övrigt ringa likhet med dennes. Den bestämdes huvudsakligen av tre faktorer: det inrikespolitiska läget, den efter Balkanpolitikens bankrutt allt avgjordare orienteringen mot Asien och slutl. respekten för den 1882 upprättade trippelalliansen. Dess asiatiska mål var framträngandet till Persiska viken. Nya landförvärv i Centralasien (Achal Tekke 1881, Mervdistrik-tet 1884, Pandjeområdet 1885 och en del av Pamir 1894) samt byggandet av den Trans-kaspiska järnvägen (1880—88) voro steg i riktning dit. Dess europeiska mål åter var bevarandet av jämvikt och fred. Tvenne utvägar tycktes erbjuda sig, och båda försöktes — växelvis. Först återställdes ”vänskapen” med Tyskland och Österrike (trekejsarkonventio-nen 18/s 1881). Därpå skedde ett närmande till Frankrike, varvid det nära nog hade kommit till krig med de gamla ”vännerna” (1882). Sedan följde en försoning med dessa (neutra-litetskonventionen och det treåriga reassurans-fördraget 1884), men redan efter ett par år framkallade den bulgariska krisen (1885—86) en våldsam konflikt, som först på vapenskiftets gräns kunde biläggas (reassuransfördra-gets förlängning 1887). Den nödtorftigt återställda endräkten blev emellertid icke långvarig. Med kejsar Vilhelm II :s tronbestigning (juni 1888) inträdde en hastigt tilltagande för sämring i förhållandet mellan Ryssland och Tyskland. Protektionismens genombrott i det senare riket förde till ett förbittrat tullkrig, och då den tyska penningmarknaden till på köpet stängdes för den lånbehövande ryska staten, brusto också de sista banden. Redan i slutet av 1880-talet började ett nytt närmande till Frankrike. Där kunde statslån erhållas mot låg ränta, och därifrån kunde även den enskilda företagsamheten hämta driftkapital på bättre villkor, än den tyska storfinansen någonsin förmått erbjuda. Snart började strömmar av franskt guld leta sig över till Ryssland, och med de ekonomiska förbindelserna följde politiska. Då sedan Tyskland underlät att förnya det 1890 utlöpande reassu-ransfördraget och i stället nalkades England, var vägen banad för en rysk-fransk allians. 20/8 1891 slöts ett hemligt defensivfördrag, som — 567 — — 568 —-