ALEXIANER Hans stora framgångar häri blevo den eg orsaken till Karl X Gustavs polska krig. 1656 började A. krig även med Sverige, men hans angrepp på Riga misslyckades, och i freden i Kardis 1661 återställdes de gamla gränserna. Polen måste däremot i stilleståndet i Andrus-sovo 1667 avträda Smolensk, Severien och Ukraina ö. om Dnejpr. Samma år utbröt under Stenko Rasin ett kosackuppror, som på gr. av folkets missnöje med livegenskapen och de tunga skatterna vann stor utbredning men slutl. kuvades (1671). A. var en begåvad, dugande och på samma gång human man, en av Rysslands bästa härskare. P.S. Alexe'j Petrovitj, rysk prins (1690— 1718), son till Peter den store och Eudoxia Lopuchin. A., som tidigt kom under prästernas inflytande, var en obetydlig och försupen person, men kunde lätt bli farlig för faderns reformer, då gammalryssarnas motstånd mot dessa kunde samla sig kring honom. Hotad med arvlöshet av fadern flydde han 1716 till sin avlidna gemåls svåger, kejsar Karl VI. Mot löfte om förlåtelse förmåddes han att återvända men ställdes inför rätta, dömdes till döden och dog strax därefter, troligen av följderna av den tortyr, han måst genomgå. Hans son blev 1727 kejsare under namn av Peter II. P.S. Alexe'j Nikolajevitj, rysk tronföljare, (1904—18), son till kejsar Nikolaj II och Alexandra Fjodorovna. Efter att kejsarinnan fyra gånger å rad nedkommit med döttrar, väckte A:s födelse ett oerhört jubel i hela Ryssland och kommenterades livligt i världspressen. Att gossen var sjuklig blev senare bekant, men icke sjukdomens verkliga beskaffenhet. Sanningen är, att han var ”blödare”, d.v.s. bar på det hemska, obotliga lyte, som kallas hemofili (se d.o.). En obetydlig stöt i vänstra höften (sept. 1912) framkallade t.ex. en våldsam inre blod-utgjutning, åtföljd av förlamning i benet. Att blödarsjukan genom modern överförts på honom, lider intet tvivel. En av hennes morbröder, en bror och två systersöner ha dött därav. Då varje minsta oförsiktighet kunde betyda döden, måste A. vårdas med yttersta omsorg. Den stränga övervakningen, förbudet mot lek och samvaro med jämnåriga samt andra inskränkningar i rörelsefriheten för-dystrade ytterligare hans tillvaro och hade en ogynnsam inverkan på hans karaktärsutveckling. Hans av ständiga sjukdomskriser störda undervisning lämnade trots hans otvivelaktiga begåvning ringa spår. Efter revolutionen 1917 fördes A. jämte föräldrar och syskon fången först till Tobolsk och sedan till Jekaterinburg, där han och sannolikt hela fa miljen mördades av bolsjeviker natten mellan 16/7 och 17/7 1918. S.Bsn. Alexe'jev, J e v g e n i j Ivanovitj, rysk amiral (1843—1909), naturlig son till kejsar Alexander II. A. var befälhavare för ryska Stilla havs-eskadern under japansk-kinesiska kriget 1895— 97, besatte 1898 Port Arthur och Talienvan och blev militärbefälhavare inom Qvantungområ-det. Han utnämndes 1903 till ståthållare i ryska Yttersta östern-området och utrustades med en vidsträckt maktbefogenhet, som bl.a. tillät honom att vid angelägenheter berörande hans område föra självständiga diplomatiska underhandlingar med Korea och Japan. A. understödde exploaterandet av Manchuriets naturrikedomar; under hans protektion överskred det ryska skogsbolaget i Korea i hög grad sina befogenheter. A:s utpräglade aggressivitet torde ha bottnat dels i hans höga härkomst, som i alla hans handlingar tillförsäkrade honom en åtminstone relativ ansvarsfrihet, och dels i hans naiva och trångsynta ringaktning av de ”halvvilda” japanernas psykologiska och militära betydenhet. Föga begåvad såsom administratör och i fråga om politik ännu mera oförutseende och oförstående, blott förlitande sig på knytnävsmakten, kan A. anses såsom en av upphovsmänne^i till det ryskjapanska kriget 1904. Vid krigsutbrottet blev A. högste befälhavare för samtliga stridskrafter i Yttersta östern men fråntogs redan samma år det högsta militära befälet efter slitningar med general Kuropatkin. Sommaren 1905 hemkallades A. I det handbrev, vari Nikolaj II delgav honom hans avsked, underströk kejsaren i allmänna ordalag hans missgrepp under ståthållartjänstens skötande. H.S-k. AIexe'jev, M i c h a i 1 Vasilivitj, rysk militär (1857—1918), officer vid inf. 1876, överste 1889, generalstabschef i Kijevs militärdistrikt 1908, armékårchef och general 1912. Under rysk-japanska kriget 1904—05 var A. generalkvartermästare vid 3:e manchuriska armén och efter kriget lärare vid generalstabsakad. Under världskriget blev han överbefälhavare för n.v. fronten på våren 1915 och i sept. s.å., sedan tsaren övertagit befälet, dennes generalstabschef, i vilken befattning han kvarstod till nov. 1916. Han bidrog verksamt till att förmå tsaren att abdikera, då han i detta såg enda medlet att rädda monarkismens idé, och ägnade sig efter oktoberrevolutionen 1917 helt och hållet åt organisationen av den anti-bolsjevi-kiska armén. E.Bz. Alexia'ner, en på 1300-talet av fromma lekmän bildad förening med ändamål att vårda sjuka, hjälpa fattiga m.m. De kallades vanl. 1 ollar der (lollen, sakta sjunga), emedan de — 585 — — 586 —