ALEXIFARMAKON ofta deltogo i liktåg och sjöngo begravnings-sånger (se L o 11 a r d e r). [S.Bln.] Alexifa'nnakon, motgift. Alexi'ner benämnas av vissa forskare ämnen i blod och andra vävnadsvätskor hos den normala organismen, vilka ha förmåga att tillintetgöra bakterier och som anses spela roll för den naturliga immuniteten. Vissa förf, använda benämningen alexin i st.f. komplement (se d.o.). A.Fl. Ale'xinskij, G r i g o r i j Alexejevitj, rysk politiker (f. 1879), 1907 den mest betydande medl. av den bolsjevikiska fraktionen i andra riks-duman. De fyndiga, satiriska och samtidigt sakliga tal, i vilka A. kritiserade den tsaristiska regimen, gjorde honom synnerligen populär. Efter andra riksdumans upplösning försvarade A. bojkotten av duman. 1909 deltog han tillsammans med M. Gorkij, A. Lunatjar-skij o.a. i organiserandet av den ryska socialdemokratiska skolan på ön Capri (Italien). 1914 bröt han med den traditionella bolsjevik-åsikten om ”kapitalisternas” krig och försvarade ivrigt Rysslands deltagande i världskriget; från 1917 uppträdde han som häftig motståndare till bolsjevikregimen och flyttade 1918 till Västeuropa. Under de senaste åren ha A:s åsikter antagit en uppenbart borgerlig, t.o.m. monarkistisk karaktär. A. är förf, till flera värdefulla böcker om Ryssland, huvudsaki. på franska. M.H-v. Ale'xios, bysantinska kejsare. 1) A. I Ko m-nenos, kejsare 1081—1118, stärkte och utvidgade betydligt det bysantinska riket. Han avvärjde 1086—91 anfall från de i Bulgarien bosatta petjenegerna (se d.o.). Även tillbaka-slog han med venetiansk hjälp 1085 ett anfall från norrmannerna i Italien. I Orienten grep han däremot till offensiven; han besegrade seldjukerna och förstod att så skickligt begagna sig av korstågsrörelsen, att vissa delar av Mindre Asien (bl.a. Nicæa), som korsriddarna erövrat från seldjukerna, överlämnades till honom. I det inre styrde A. med kraftig hand; han förbättrade hären och finanserna och ingrep kraftigt mot kätteriet. S.Bln. 2) A. II (1167—1183), son till kejsar Manuel Komnenos och Maria av Antiokia, kom vid faderns död 1180 ss. minderårig på tronen. A. stod först under förmynderskap av sin moder och efter den ryktbara, med en massaker på Konstantinopels latinska befolkning förenade revolten 1182 under förmynderskap av Manuels kusin, Andronikos Komnenos, vilken lät strypa honom i okt. 1183. C.F. 3) A. III A n g e 1 o s. 1195 gjorde A. uppror mot sin bror kejsar Isak, bländade honom och uppsteg själv på tronen. Isaks son Alexios IV fann emellertid hjälp hos det 4:e korstågets riddare. Sedan A. förgäves sökt vinna dessa, flydde han från Konstantinopel 1203, som intogs av korsriddarna. Han omkom några år därefter i Trakien. S.Bln. 4) A. IV A n g e 1 o s, kejsare 1203—04, son till Isak Angelos. Vid farbrodern A. HI:s uppror mot fadern flydde A. till Västerlandet, där han anropade bl.a. sin svåger kejsar Filip av Schwaben om hjälp. Denne förmådde jämte dogen i Venedig Henrik Dandolo de i Dal-matien församlade korsfararna att åtaga sig A:s sak. Det 4:e korståget riktades mot Konstantinopel; staden intogs, och jämte fadern utropades A. till kejsare. Då emellertid inom kort misshälligheter utbröto mellan A. och korsfararna, begynte de sistnämnda en andra belägring av Konstantinopel, under vilken A. omkom. S.Bln. 5) A. V D u k a s. A. valdes till kejsare 1204 under korsriddarnas andra belägring av Konstantinopel; genom en utmanande politik uppretade han ytterligare ”frankerna” och flydde vid stadens fall till Alexios III i Trakien. Denne bländade A., som nu råkade i franker-nas våld och av dem avdagatogs. S.Bln. Ale'xios Komnenos, kejsare av Trapezunt 1204—22. Efter Konstantinopels erövring av ”frankerna” under det 4:e korståget upprättade A., som tillhörde Komnenernas dynasti, på Mindre Asiens nordkust ett självständigt kejsardöme, som efter sin huvudstad benämndes Trapezunt. [S.Bln.] Ale'xis, W i 11 i b a 1 d, förfmamn för H ä-r i n g, Georg Wilhelm Heinrich (se denne). Alexi's, Paul, fransk förf. (1847—1901), vän till Zola och trogen anhängare av dennes naturalistiska uppfattning, skrev noveller (”La fin de Lucie Pellegrin”, 1880) och romaner, bl.a. ”Madame Meuriot” (1890), ”Vallobra” (1901), men även dramer, av vilka ”Monsieur Betsy” (1890, tillsammans med O. Méténier) är det mest betydande. Värdefull är också A:s biografiska skiss ”Émile Zola, notes d’un ami” (1882). [A-f N.] Alexite'rium, motgift vid bett el. sting av giftiga djur. Ale'xius, helgon (uppgives ha dött 417), urspr. dyrkad i österlandet, senare även i Rom. Legendens urform om ”en gudsman” föreligger i en syrisk version från 400-talet, den möter fullt utbildad först hos Josephus (d. 883). Enl. legenden lämnade A. under bröllopsnatten sitt hem i Rom och levde i Edessa 17 år som asket. Han återvände därefter till Rom och levde till sin död som okänd tiggare under trappan till sin faders palats. Man fann hos honom ett dokument, vari han uppenbarade — 587 — — 588 —