ALHIDAD färgämne, som erhålles av en till fam. fackelrosväxter hörande växt. Se Lawsonia. Alhida'd, a 1 i d a d, del av ett vinkelmät-ningsinstrument; utgöres av en omkr. centrum till en cirkelskala rörlig arm el. visare, vars vridningsvinkel skall avläsas på cirkelskalan. A. utgöres stundom av en med cirkelskalan koncentrisk cirkel (alhidad-cirkel). A.L-dh. Alholinen, uthamn till Jakobstad, Finland. Har uppstått på gr. av landhöjningen. Ali ('All), vanligt arabiskt mansnamn. Ali ibn Ab i-Tal i b ('Alt ibn Abt-Tälib), den fjärde kalifen (se d.o.), kusin, adoptivson och genom sin gemål Fatima svärson till Muhammed och en av hans första och trognaste anhängare (o. 600—661). A. blev kalif efter Othmans mord 656. Aischa, Muhammeds änka, jämte flera av de mest inflytelserika männen inom Islam vägrade dock att hylla honom. Sedan han i det s.k. kamelslaget vid Churaiba s.å. besegrat en del av sina motståndare och tagit Aischa till fånga, vände han sig mot sin mäktigaste fiende, umaijaden Muawija i Syrien. Innan denna kraftmätning var avgjord, blev A. dödligt sårad av tvenne sammansvurna charidjiter (se d.o.) och dog tre dagar därefter. Hans grav i Kufa (numera Meschhed Ali) är den förnämsta vallfartsorten för schii-terna (se d.o.), som aldrig erkänt någon kalif efter Ali, utan för hans efterkommande, ali-derna, gjort anspråk på kalifatet och, särsk. i Persien, ägnat honom en nästan gudomlig dyrkan. De A. tillskrivna ordspråken och dikterna äro ej äkta. G.O-r. Ali i b n a 1-A b b a s ('All ibn al-'Abbäs), persisk läkare (d. 994), framstående representant för den på grekisk medicin grundade, åt kliniska iakttagelser inriktade strömningen inom den arabisk-persiska medicinen. C.F. Ali b e j, sultan av Egypten (1728—73). Kau-kasier till börden, uppfostrades A. som slav i Egypten i Ibrahim Katchudas tjänst, frigavs och upphöjdes av honom till bej, efterträdde sin forne herre 1758 ss. överhuvud för de egyptiska mamlukerna, fördrevs 1765 men återtog makten 1767. 1770 gjorde han uppror mot sultanen i Konstantinopel och erövrade genom sin adoptivson Muhammed bej (Abu-Dhahab) s.å. Mekka, där han insatte en ny scherif, som till tack gav A. titeln ”Sultan över Egypten och de två haven”. Följande år erövrades stora delar av Palestina och Syrien, men 1772 gjorde Muhammed bej uppror, och A. flydde till Syrien. Då han 1773 med en oansenlig här ryckte mot inkräktaren, blev han slagen vid Salihija och dödligt sårad tillfångatagen. G.O-r. Ali p a s c h a ('All pascha), albansk hövding (1741—1822), härstammande från en albansk släkt med gamla anor, som sedan länge innehaft värdigheten som bej av Tepeleni (Tepe-dilen). 1754 miste A. sin fader, uppfostrades därefter av sin moder, en kraftfull, men vild och grym kvinna, som kring sig samlade ett rövarband, för vilket sonen sedermera blev ledare och med vars tillhjälp han 1766 lyckades återvinna det vid faderns död förlorade Tepeleni. Genom att med list och våld röja sina motståndare ur vägen och samtidigt vinnlägga sig om den turkiska styrelsens bevågenhet ernådde A. snart en betydande maktställning, blev 1787 pascha av Trikala och 1788 pascha av Jannina. A. hade nu planer på att upprätta ett albanskt rike, som skulle omfatta även Grekland, och på att skapa en sjömakt, som skulle bli härskande i ö. Medelhavet. Ett lägligt tillfälle syntes ha kommit, då republiken Venedig förintades genom freden i Campo Formio 1797; A. trädde i nära förbindelse med Napoleon, vilken besatte de jo-niska öarna. Emellertid korsades hans planer genom den rysk-turkiska alliansen % 1798, vartill senare även Storbritannien slöt sig. A. tvangs genom denna att ånyo ansluta sig till Turkiet och vände nu med framgång sina vapen mot de fordom venetianska, nu franska besittningarna. Efter betvingandet av sulioterna 1803 var A. faktiskt Albaniens herre, ehuru under nominellt beroende av den turkiska regeringen. Emellertid sökte Napoleon åter göra sitt inflytande gällande i Albanien, och genom freden i Pressburg 1805 tillerkändes Frankrike överhögheten över de forna venetianska besittningarna. A. såg ånyo en utväg att förverkliga sina planer och ingick en allians med Napoleon, som emellertid blev kortvarig, då denne ej var villig göra några medgivanden till förmån för honom. Napoleons ryska nederlag 1812 gjorde brytningen fullständig, och A. gick över till hans fiender. Understödd av västmakterna var A. nu oinskränkt härskare över största delen av Albanien, Epirus och Thessa-lien — en ställning, som i längden icke stod att förlika med sultanen Mahmuds politik, vars huvudsyfte var centralisering av styrelsen genom undertryckande av de högre provinsämbetsmännens självständighetssträvanden. 1820 sände sultanen mot A., vars makt i Albanien då redan var i sjunkande, en här under led — 627 — — 628 —