ALIGARH öppna kedjor i motsats till de karbocykliska föreningarna (se d.o.), där dessa bindas i ringar. Kolkedjorna kunna antingen vara raka el. grenade. Samtliga föreningar kunna härledas från metan, CH6, därigenom att en el. flera väteatomer utbytas mot andra atomer el. atomgrupper. Lj. Aliga'rh, stad och distrikt i v. delen av Förenade prov. Agra och Oudh, Främre Indien, 120 km. s.o. om Delhi; 66,963 inv. (1921), därav mer än Vs muhammedaner. A. är huvudstad i distriktet A. och beläget vid järnvägen Agra—Delhi. Ett muhammedanskt univ. grundlädes 1920. Livlig handel med spannmål, bomull och indigo. I A. finnas bomullsväverier och kvarnar. M.P. Alighie'ri, Dantes familjenamn. Se D a n t e Alighieri. Ailka, ett sydsvenskt, från lågtyskan lånat ord för kajan; bl.a. i uttrycket ”full som en alika”. Se Kaja. Alikvo't, a 1 i k v a'n t, numera sällan använda uttryck för del, som vid division går jämnt upp, resp, icke går jämnt upp i det hela. Sålunda är 3 alikvot, 4 alikvant till 9, medan båda äro alikvoter till 12. Z-n. Alikvo'tton, se överton och Ton. Alilat, enl. Herodotos (I, 131; III, 38) hos araberna namn på Afrodite. Alimenta'rstiftelser, en för romerska kejsartiden egendomlig social-humanitär inrättning för bekostande av fattiga, friborna barns uppfostran, motiverad av den överhandtagande nativitetsminskningen. Tidigast kända från Augustus’ tid gjordes a. av kejsar Nerva till en statlig institution, som på ett storartat sätt utbyggdes av Trajanus och dennes efterträdare. Kejsarens exempel stimulerade även den privata offervilligheten, och de för ändamålet anslagna medlen torde ha bildat ett enormt kapital. ”A. äro i förhållande till dåtidens ekonomiska resurser och penningens köpkraft den största sociala åtgärd, som världshistorien känner” (M. P. Nilsson). H.Sj. Alimentation [-Jo'n] (till lat. alime'ntum, födoämne), levnadsuppehälle, underhåll, särsk. åt make el. barn. — Alimentationsbi-d r a g, bidrag till dylikt underhåll. Ali'n, släkt, härstammande från Lenhovda s:n, Kronobergs län. 1) Oskar Josef A., universitetslärare, historisk och statsvetenskaplig förf., politiker (1846—1900), fil. d:r i Uppsala 1872, docent s.å., skytteansk prof, i vältalighet och statskunskap 1882, universitetets rektor 1899—1900. A. utgav under studentåren flera översättningar och bearbetningar av tyska historiska skrifter, framträdde 1872 med avhandlingen ”Bidrag till svenska rådets historia under medeltiden” och förblev under hela livet verksam som en flitig och mer än vanligt samvetsgrann forskare, särsk. i Karl Johans-tidens historia. Bland hans skrifter må nämnas ”Sveriges nydaningstid, från år 1521 till år 1611” (i ”Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar”, 3, 1878), ”Carl Johan och hans tid” (1828—1844) (i B. v. Schinkels ”Minnen” 12, 1881—93) samt ett stort antal uppsatser i statsveten skapliga ämnen. Långt mer kända och betydelsefulla äro emellertid hans studier rörande unionens uppkomst och statsrättsliga grundval, nedlagda framför allt i arbetet ”Den svensk-norska unionen” (2 bd, 1889—91). Han hävdade här, att Norge genom Kielfreden avträtts ej till Karl XIII personligen utan till honom ss. representant för svenska staten, varför avträdelsen grundat en rätt för Sveriges rike; att denna rätt ej från svensk sida upp-givits genom traktaten i Moss och att de överenskommelser, som därefter träffades, sålunda hade Kielfreden till förutsättning; att de svenska kommissarier, genom vilkas förhandlingar med norska stortinget Norges grundlov av 1814 kom till stånd, voro ombud för svenska staten, att därför grundloven var en överenskommelse mellan det norska stortinget och den svenska statsmakten och att den följaktligen likaväl som riksakten var ett unionsdokument, vilket ss. sådant ej utan samtycke av svensk statsmakt kunde ändras. För denna uppfattning kämpade A. och hans lärjungar vid universitetet (den s.k. Alinska skolan) med stor kraft, och den kom att i hög grad sätta sin prägel på den svenska högerns uppfattning. Ett vidare verkningsfält erhöll A. — sedan länge intresserad och framstående kommunalpolitiker — i riksdagen, där han var led. av F.K. 1889—99, Konstitutionsutskottet 1890—99 och Hemliga utskottet 1895. Inom det strängt konservativa och protektionistiska majoritetspartiet i F.K., av vars förtroenderåd han från 1894 var medlem, utövade han ett stort och ofta bestämmande inflytande. Han motsatte sig på det starkaste varje partiell eftergift för norska krav men däremot icke en allmän revision av unionsfördraget; likställighet i rättigheter, som norrmännen så energiskt fordrade, ville han medgiva först emot att de erkände likställighetens princip även i fråga — 631 — — 632 —