ALKMAAR ning 1890—1917. A. debuterade 1885 som förf, och har sedan publicerat en lång rad folklivs-skildringar, vilka äga fart och flykt och äro färgade av ett starkt idealistiskt patos. Till svenska finnes översatt ”När jorden kallar” (1922). — A:s arbete för upplysning, nykterhet och finskhet förde honom in i politiken, och han blev ledare för det s.k. Lantmannaförbundet, Maalaisliitto, även kallat Agrarpartiet, som upptog många av hans socialt radikala idéer på sitt program. 1906 grundade A. tidningen ”Ilk-ka” i Vasa, som blev partiets huvudorgan. 1907 —22 var A. led. av samtliga lantdagar och riksdagar, och med partiets snabba tillväxt ökades även hans politiska inflytande. Han var en förkämpe för totalförbudet och år 1918 för den republikanska statsformen. 1919—20 var han socialminister i två regeringar. Senare har A. dragit sig tillbaka från aktiv politik, men hans artiklar och skrifter äga fortfarande betydelse för agrarpartiets hållning. H.S-m. A'lkmaar, stad i prov. Nordholland, Nederländerna, 30 km. n.n.v. om Amsterdam vjd Nordholländska kanalen; 27,509 inv. (1928). A. är en typisk gammal holländsk stad, har livlig handel med spannmål, smör, ost (”Edamer-ost”), hästar och nötkreatur. A. är berömt från Nederländska frihetskriget genom sitt ärorika försvar mot spanjorerna 1573. M.P. Alkmaion [-mal'-]. 1) Grek, myt., son till Amfiaraos och Erifyle, ledare av epigonernas tåg mot Tebe. Amfiaraos hade förmåtts deltaga i de sjus tåg mot Tebe av sin maka, som av Polyneikes blivit bestucken med ett halsband. Efter sin återkomst från Tebe hämnades A. faderns död genom att mörda sin mor. Förföljd av erinyerna, blev han av Fegeus i Arkadien renad från sin skuld och äktade dennes dotter Arsinoè, åt vilken han skänkte halsbandet. Då landet hemsöktes av missväxt, lämnade han, driven av sinnesoro, Fegeus och begav sig till flodguden, Acheloos, vars dotter Kallirrhoè blev hans maka. Tvingad att hämta halsbandet åt henne, blev han dödad av Fegeus’ söner. —2) Grek, myt., mytisk stamfader för Alk-maioniderna (se d.o.). — 3) Läkare från Kroton i Italien (o. 520 f.Kr.), skall ha varit Pytagoras’ lärjunge, författade en skrift ”Om naturen” (”Peri fyseos”) och gjorde undersökningar över människans sinnesorgan, särsk. synen. [W.N.] Alkmaioni'derna, Alkmeoniderna, en av det forntida Atens äldsta adelssläkter, vilken spelat en viktig roll i Atens politiska liv. Från A. härstammade bl.a. Kleisthenes, demokratiens grundläggare i Aten, samt Alkibiades och Perikles. W.N. Alkma'n, grekisk tonsättare och diktare från Sparta (o. 650 f.Kr.). A. är den äldste namn- givne representanten för grekernas för körsång avsedda lyrik, vilken som minne av sitt spartanska ursprung alltid bevarade anklang till den doriska dialekten. Av hans verk (särsk. de berömda flick-körerna, partheneia) finnas endast fragment kvar, de viktigaste bragta i dagen genom arkeologiska fynd. — Litt.: C. The-ander, ”Grekisk lyrik från stenar och papyri" ,”Svenska humanistiska förbundets skrifter”, 22, 1915). l.H. Alkman, Edvard Petrus, tidningsman (under bl.a. sign. Aretino) (f. ’/7 1867), fil kand, i Uppsala 1889. Som medarbetare i ”Dagens nyheter” (från 1894 litteratur-, teater- och konstkritiker, från 1898 även politisk medarbetare) samt som redaktör och utg. av den liberala ”Göteborgsposten” 1904—26 har A. fört en av de stridbaraste och mest kultiverade pennorna i framstegslägret. Han har varit led. av F. K. för Göteborgs och Bohus län 1916—19, medl. av flera utskott och sakkunnig inom Utrikes-dep. för utredning av den publicistiska upplysningsverksamheten i utlandet. A. har utgivit översättningar, bl.a. av O. Wildes ”Lögnens förfall” (1893) och ”Salome” (1895), E. Renans ”Caliban” (1896), G. Hauptmanns ”Väfvarne” (1899) och ”Engelska noveller” (1898). B.Lz. Alkme'ne, grek, myt., maka till Amfitryon, hade med Zeus sonen Herakles; A. blev efter döden förmäld med Rhadamanthys, en av underjordens domare. [W.N.] Alkme'on, se Alkmaion. Alkmeoni'derna, se Alkmaioniderna Alkohol [-hå'l]. 1) Kem., se Alkoholer. — 2) Med. och farm. A:s inverkan på den levande cellen tillskrives snarare dess fysikaliska egenskaper än dess kemiska. A. förmår näml, att intränga i alla celler och vävnader med utomordentlig lätthet, sannolikt på gr. av sin löslighet i fett och därmed närstående ämnen. Den intagna a. uppsuges mycket snabbt och fördelar sig över kroppens alla organ. Vid ungefär gr. per kg. kroppsvikt börja a:s verkningar att ge sig tillkänna. 2 gr. pr kg. medför som regel tydlig berusning och över 4 gr. (på en gång) medvetslöshet. Det måste dock anmärkas, att motståndskraften mot a. är mycket varierande och höjes till en början genom vana. A. intagen på fastande mage ger en högre alko-holhalt i blodet och därmed lättare berusning — 647 — — 648 —