ALMQUIST medarbeta i det radikala ”Jönköpingsbladet”, och följande år tog han fast anställning i ”Aftonbladet”. Hans försök att bli placerad som kyrkoherde ledde endast till att han 1846 erhöll en föga inkomstbringande syssla som regementspastor vid Kungl. livbeväringen. Hans förhållanden blevo under 1840-talet allt mer cch mer bekymmersamma; hans äktenskapliga liv var icke lyckligt, han angreps av en ögonsjukdom, som gjorde honom oförmögen till arbete under lång tid (1843—44), och han skuldsatte sig ohjälpligt. År 1851 lämnade han landet, misstänkt för förfalskning och förgiftningsförsök mot en procentare, med vilken han haft affärer. Han begav sig till Nordamerika, där han vistades på olika orter under antagna namn. Enl. i senaste tid gjorda forskningar skall han ha ingått nytt äktenskap, trots att det gamla icke var upplöst. År 1865 for han över till Europa och bosatte sig i Bremen, där han avled förljande år. Hans stoft fördes 1901 till Solna kyrkogård. — Jämnårig med Stag-nelius och Sjöberg (Vitalis), tillhörde A. den yngre romantiska generationen. Han var en ytterst produktiv förf., sedan tidiga år omgiven av en nimbus av gåtfullhet. Den första av bans skrifter, som väckte uppmärksamhet, var ett 1820 utg. förslag till organisation av det i götisk anda stiftade Manhemsförbundet, varav A. 1816 blivit medlem. Det framträdde som en storartad och fantastsk plan till hela folkets uppfostran i nationell och kristlig anda. År 1822 tryckte han den romantiskt skräckfulla, dramatiska skildringen ”Amorinas dikt”; uppl. makulerades av A., sannolikt med tanke på hans befordran som ämbetsman. Ännu så länge föga känd inför offentligheten, omgavs han av en krets begåvade, religiöst och litterärt intresserade unga män, bland dem Jonas Wærn och J. A. Hazelius: vilka sågo upp till honom som till en andlig ledare. När han med ett par av dessa vänner ss. ”dannemannen Love Carlsson” slog sig ned på landet, ville han förverkliga sin önskan att leva som ”idealiserad bonde”, delande sin dag mellan boken och åkern. Andra romantiker av hans generation svärmade för folkvisan och för bondebygderna, men A. tog steget fullt ut, i det att han gifte sig med en flicka av folket och blev torpare. Det var sitt egentliga livsprogram han på så sätt ville genomföra, och företagets misslyckande kom därför att bilda en vändpunkt i hans liv och även i hans författarskap. Med sin dragning till encyklo-pediskt vetande och världsfamnande spekulation uppgjorde A. i tidiga år planen till ett diktverk, som i en serie mytiska och världshistoriska bilder skulle skildra människans utveckling från skapelsen till närvarande tid. Detta verk sysselsatte A. under hela 1820-talet; allt eftersom han mognade, begränsades den oformliga planen till mera konkreta och konstnärliga uppgifter. Efter en lång förberedelsetid, kännetecknad av ekonomiska bekymmer och religiösa kriser, var A. 1832 färdig att börja utgivandet av ”Fria fantasier, hvilka, betraktade såsom ett helt, af herr Hugo Löwenstjerna stundom kallas Törnrosens bok, stundom En irrande hind”. I en inledande berättelse, ”Jagtslot-tet”, föres man till hovmarskalken Löwenstjer-nas slott i Närke, där familjemedlemmarna bruka samlas och underhålla varandra med historier av olika slag. Den flitigaste berättaren är Richard Furumo, en lärd och poetiskt begåvad man, som bor i ett torp i grannskapet. För jaktslottskretsen, som ytterligare skildras i ”Hinden” (1833) och ”Baron Julius K*” (1835), föredrar Furumo, A:s alter ego, historiska romaner, ss. ”Hermitaget” (1833) med ämne från svensk medeltid och ”Drottningens juvelsmycke” (1834) med Gustav III :s mord som den centrala händelsen, versdramerna ”Ramido Marinesco” (1834), som handlar om don Juans son, och ”Signora Luna” (1835), med en blind undergörerska i det gamla Palermo som huvudfigur, samt prosaskådespelet ”Colom-bine” (1835), vari en renhjärtad glädjeflicka är hjältinnan. Intill 1835 utsände A. sju band av det storstilade verket och slog därmed helt igenom som förf. ”Törnrosens bok” var 1830-talets största litterära händelse i vårt land. Utmärkta diktare och kritiker som Atterbom och Runeberg skänkte A. sitt bifall. Efter den första stora framstöten följde en paus på tre år, varunder A:s åskådning och litterära intentioner i mycket ändrades. Av den urspr. exklusive romantikern, som nedskrev sina fantasier för en krets av likasinnade vänner och undvek den stora publiken, blev nu en realist av liberal tendens. Åren 1838—39 bilda kulmen i A:s författarskap. 1838 publicerade han fyra nya band av sitt huvudverk, nu under den enkla och kortfattade titeln: ”Fria fantasier eller Törnrosens bok”. De innehålla några av hans mest omtyckta skrifter: den glättiga, behagfulla brevhistorien ”Araminta May”, de två bygdenovel-lerna ”Kapellet” och ”Skällnora qvarn” samt ”Svenska fattigdomens betydelse” med dess snillrika karakteristik av det svenska folklynnet. Det följande året utsände A. ett nytt band av ”Törnrosens bok”, i huvudsak ägnat åt politiska betraktelser, men påbörjade också en ny serie av verket i större format (den s.k. imperial-oktavuppl.) och av mycket växlande innehåll, till stor del av äldre datum. Första bandet upptar bl.a. satiren ”Ormus och Ariman”, något av det kvickaste på svenskt språk, versdramer — 731 — — 732 —