ALTARE Altare i Santa-Fina-kapellet i San Gimignano, av Benedetto da Maj ano. el. metall. Kring a. upprestes gärna en inhägnad, el. uppfördes en byggnad däröver. Det judiska brännofferaltaret stod framför templet* i förgården, likaså den homeriska tidsålderns a. framför palatset. Under forntiden offrades å a. till gudar och heroer samt även till de avlidna. Storlek och form växla. I antiken når a. stundom en väldig omfattning, så t.ex. Zeusaltaret i Olympia; någon gång får det en särskild, rikt utsmyckad byggnad ss. t.ex. i Pergamon (se d. o.). Formen kan vara rund (hos egypterna) el. fyrkantig (hos assyrer och perser). Hos grekerna och särsk. hos romarna var a. ofta av marmor och utsirat med ornament el. figurreliefer samt inskrifter. Även i privathusen funnos a. (för husgudarna). Hos de kristna fick a. en särskild betydelse, och dess plats, det upphöjda altarrummet, bema (se d.o.), blev kyrkornas förnämsta. Betydelsen av offerställe levde kvar, men fick en ny innebörd. Redan i antiken hade dödskulten inverkat på a., och tvärtom a:s form stundom givits åt sarkofagen. Kristi offerdöd blev symboliskt representerad på a. genom nattvarden. Denna hade urspr. varit en kärleksmåltid (se A ga per), och bordet för denna, mensa (se d.o.), blev a:s bord. En annan utgångspunkt för den kristna altaranord-ningen är confessio (se d.o.); nattvarden utdelades i den äldsta kyrkan gärna vid helgonens gravar, där församlingen gjorde sin bekännelse. Så flyttades helgonens ben upp till kyrkorna och lades i sarkofag el. skrin under a. Senare placerades skrinet på el. vid a. Man kan därför säga, att det kristna altaret uppkommer av mensa och confessio. Ofta byggdes kyrkan just över en helgongrav. I varje (katolsk) kyrka skulle sedan finnas a. med reliker, näml, ett huvudaltare (el. två, då kor bygges också i v.) samt två el. flera sidoaltare. Smärre reliker nedlades i blyaskar att förvaras i a.; sådana blyaskar ha i mängd funnits också i svenska kyrkor, ofta nedsatta i en urholkning i altarbordets skiva el. i en därunder insatt sten, som får ett lock el. en betäckning (se Relik och R e-1 i k g ö m m a). Reliker nedlades också i bilder el. särskilda kärl el. skåp. — A:s plats i kyrkan var urspr. i den bortre, vanl. ö. delen av kyrkan, å en upphöjning el. tribun, framför prästernas säte och nära församlingens rum; sedan flyttades det längre bort (i absiden, se d.o.), och ett skrank el. en vägg skilde altar- och prästrummet från församlingen. — Den luterska kyrkan har, liksom den grekisk-katolska, endast ett a., vid vilket numera icke blott nattvard firas och mässa sjunges el. läses, utan också vigsel, begravning och t.o.m. — vilket är vanligt i Danmark — dop förrättas. Den reformerta kyrkan använder icke fast a., utan blott ett flyttbart bord för nattvarden. — För missionärer och även för förnäma lekmän var det Tabernaklet i Or San Michele 1 Florens, av Andrea Orcagna. — 789 — — 790 —