ALUNDUM Alu'ndum, aluminiumoxid, som erhållits ur renad kalcinerad beauxit genom elektrisk smältning. A. smälter vid över 2,000°, hårdhet 9— 10, angripes obetydligt av utspädda syror, al-kalier samt smält alkalikarbonat. Användes till slipskivor, eldfasta deglar och ss. beklädnad i ugnar. [ E.M.P.W.] Alune'ra, behandla med alun. Alungarvning, en av de äldsta metoderna för konservering av hudar och skinn, utgör en viktig avdelning inom mineralgarvningen, enär behandlingen sker med mineralsalter, näml, alun el. aluminiumsulfat i blandning med koksalt, mjöl och äggula el. annat fettämne. Garvningen försiggår på så sätt, att den i huden befintliga kalken fäller ut basiskt aluminiumsulfat, som ingår reversibel förening med hudens kollagen. Denna garvningsart hör till den s.k. pseudo-garvningen (se d.o.), emedan den ej är resistent gentemot vatten vid vanlig temperatur. Likaledes omvandlas dylikt läder i kokande vatten till lim. Alltefter hudmaterialets art och den ingående mängden av endera el. samtliga ovannämnda garvmaterial indelas alungarvningen i vitgarvning, pälsgarvning och glacégarvning (se dessa ord). S.H-g. Aluni't, alunsten, miner., ett vattenhaltigt kaliumaluminiumsulfat, förekommer kristallise rande i färglösa, rödaktiga el. grå romboedriska tavlor el. derb (tät) i med bergartsrester blandade massor. A. bildas genom inverkan av gaser (svavelsyrlighet el. svavelsyra) från solfata-rer (se d.o.) på vulkaniska bergarter, företrädesvis trakyt. A. förekommer i vulkaniska trakter, Italien, Auvergne, Nordamerika etc. Användes till fabrikation av alun (se d.o.). K.A.G. Alunjord, svavelkishaltiga, bituminösa lerarter, huvudsaki. från tertiärformationen, t.ex. i Böhmen och Nordtyskland. Användes förr till framställning av alun (se d.o.). K.A.G. Alunlim, med alun försatt lim, användes för kraftig limning av papper. Alunmjöl, alun i finfördelad form. Alunskiffer, en svart el. svartbrun lerskiffer med svartbrunt streck, innehållande upp tillc:a 20 % brännbara kolhaltiga ämnen samt svavel-kis upp till 8 °/o, dels fint fördelad i skiffern, dels ss. spridda konkretioner. A. innehåller även i regel lager el. bollar, ända till 40 °/o av hela lagerseriens mäktighet, av en bituminös kalksten, kallad orsten (se d.o.) el. antrakonit. I alunskiffern förekomma dessutom stundom spridda och oregelbundna lager av stenkol, däribland den egendomliga, radiumhaltiga utbild-ningsformen kolm (se d.o.). — A. förekommer i Skandinavien i mellankambrium och särsk. i övre kambrium (se Kambrosilur) i ett flertal av de områden, där kambriska lager gå i dagen. Fordom användes a. till fabrikation av alun (se d.o.); den rostades i stora högar, varvid svavelkisen oxiderades till svavelsyrlighet och sedan till svavelsyra. Den rostade a. urlakades i stora träkar, och alunen fick kristallisera ut, varefter av det i moderluten kvarblivna slammet (av basiskt järnsulfat) tillverkades rödfärg. Den rostade och urlakade skiffern har en röd färg av järnoxid och kallas rödfyr. Vid gamla alunbruk ligga alltid stora högar av rödfyr, som även efter många år är alldeles utan vegetation. Denna aluntillverkning hade stor betydelse för Sverige under 1700-talet och förra delen av 1800-talet, men är nu helt nedlagd. Vid Andrarum (se d.o.) tillverkades ännu vid slutet av 1800-talet alun, om än i ringa skala. Numera tillgodogöres a. huvudsakligen som bränsle för kalkbränning i Västergötland, Närke, Östergötland och på Öland. Kalksten och skiffer läggas varvtals in i stora av alunskiffer uppbyggda ugnar, och kalkstenen brännes där. Den kalksten, som brännes på detta sätt, är dels den i a. inlagrade orstenen och dels ortocer-kalksten, som överlagrar a. — I senare tider har ett annat problem trätt i förgrunden, näml, att utnyttja a:s halt av brännbara ämnen genom att ur densamma avdestillera de flyktiga oljorna, vilka kunna användas som brännoljor och smörjoljor. De många försök, som gjorts, Hönsäters kalkbrott. Av alunskiffer uppbyggd kalkugn, sedd från ingången. — 815 — — 816 —