ALVAR kunna dock knappast ännu sägas ha fört till ett verkligt praktiskt resultat. Sedan en del spridda försök från enskilt håll gjorts, tillsattes 1913 en kommitté av sakkunniga för att undersöka såväl vårt lands tillgångar på alunskiffer, tjänliga för utvinnande av oljor, som också deras halt av kol och av flyktiga beståndsdelar. Denna kommittés betänkande förelåg 1919 och innehåller en viktig översikt av frågan. Mycket betydliga förråd av oljeskiffrar finnas i Västergötland (Kinnekulle och Billingen) och Närke samt i mindre grad i Östergötland och på Öland. Tillgången i Sverige på a. med en oljehalt av över 4,5 % beräknas uppgå till över 3,000 mill. ton och 3 gånger så mycket skiffer av lägre oljehalt. För den bästa skiffern går oljehalten upp till mellan 5 och 7 %, svavelhalten till mellan 5 och 9 %. Även kvävehalten är avsevärd. Denna skiffers hela värmevärde utgör c :a 2,000 kalorier el. omkr. V4 av de bästa engelska stenkolens. Man har såväl på Kinnekulle (Kinnekul-leverken) som vid Lanna i Närke (A.-b. Svenska skifferverken) gjort försök i relativt stor skala, men det torde ännu vara för tidigt att uttala sig om resultatet. — Då Sveriges import av stenkol 1922 var 3 mill. ton, har frågan stor nationalekonomisk betydelse. Emellertid har a. ett lågprocentigt råmaterial, och det torde för en räntabel skifferindustri vara nödvändigt att tillgodogöra sig icke endast skifferoljan (och möjl. svavel och kväve) utan som värme- och kraftkälla även den övriga delen av kolet, vilken eljest stannar kvar i koksen. K.A.G. Alunsten, miner., se A 1 u n i t. Alu'pka, berömd bad- och kurort vid Krims s. kust, med milt klimat, vinberg och den furstliga ätten Vorontsovs av storslagna parkanläggningar omgivna slott, numera nationaliserat och inrett till museum. [M.H-v.] Alu'ta, biflod till Donau, se O 11. Alv, den oförändrade jordart, som finnes under de genom markflorans och markfaunans inflytande förändrade ytlagren, den s.k. jordmånen (se d.o.). A. företer bestämda olikheter mot ytlagren företrädesvis genom lägre mull-halt och mindre luckerhet, men är av olika beskaffenhet efter jordartens geologiska art. Genom utluftning och tillblandning av organiska, mullbildande ämnen (gödning) kan den förändras till matjord. K.A.G. Alw, Carl Gabriel, skådespelare (f. 25/i2 1889). A. var från 1908 anställd vid olika lands-ortssällskap, 1916—23 vid Lorensbergsteatern i Göteborg, 1924—25 vid Svenska teatern och är från 1925 fästad vid Dramatiska teatern. Bland A:s roller märkas Hamlet, narren i ”Kung Lear”, Jago i ”Othello”, Jacques i ”Som ni behagar”, Botten i ”En midsommarnattsdröm”, Andreas Blek av Nosen i ”Trettondagsafton”, Perdican i ”Lek ej med kärleken”, Gringoire, Fedja i ”Det levande liket”, Frestaren i ”Till Damaskus”, Den andre i ”Advent”, Jean i ”Fröken Julie”, Adolf i ”F ordringsägare”, Rosmer i ”Rosmers-holm”, Messenius d.ä. i ”Messeniernas fall”, Denis i ”Diktatorn” och Daly i ”Juno och påfågeln”. A. är en skådespelare av sällsynt klart intellekt och med lika klara uttrycksmedel, fantasifull, intressant och ej utan värme, trots en viss torrhet i framställningen. G.K-g. Alva, s:n i Hemse ting, Södra hd, Gotlands län, n.v. om Ronehamn; 23,38 kvkm. (allt land); 524 inv. (1928; 22 inv. pr kvkm.); 11,ib kvkm. odlad jord (1919; 47,4%), 9,bs kvkm. skogs- och hagmark. Kyrkan är enskeppig, flattäckt, med absid vid koret, i senromansk stil; tornet är senare, ofullbordat. — Pastorat: A. och Hemse, Södra kontraktet, Visby stift. J.C. A'lvar (best, form -en el. -et; jfr Alv), benämnas de trädlösa hedar och hällmarker på Öland, där jordtäcket är tunt el. kalkstenshäl-len träder i dagen, så att trädväxt är omöjlig. Liknande alvarmarker finnas på Gotland och kallas där hällmarker (se d.o.). Smärre alvar-partier finnas också på kalkstensplatåerna kring Västgötabergen. — Alvaren på Öland utgöras dels av ”det stora alvaret” i s., som är 40 km. i n. och s. och på bredaste stället når 10 km., samt dels av smärre alvarmarker i övriga delar av ön, särsk. de högre partierna intill v. landborgen (se kartskissen). Moränblock och större stenar träffas allmänt på alvaren; den lösa jorden har delvis bortspolats av vågorna, då Öland vid istidens slut höjde sig över issjöns vågor. Sannolikt har dock jordtäcket från början varit tunt. — Alvarens karaktär och vegetation växla med kalkhällens beskaffenhet, jordmånen och markfuktigheten. Alvaren äro plana el. smått vågiga. I sänkorna samlar sig vatten, som oftast avdunstar under högsommaren. I dessa ”vätar” och alvar-”mossar” finns kärr-och vattenvegetation. Då de uttorkat, täckas deras bottnar av vit, vegetationsfattig bleke. Går hällen i dagen och är lös, märgelliknande, täckes densamma av vittringsgrus el. vittrings-lera. Denna upptar vatten med begärlighet, under frost fryser vattnet till is, och det bilda& ”uppfrysningsmark”. Ofta utgöres denna av mer el. mindre tydliga sexkantiga rutor (”rut- — 817 — — 818 —