D’AMBOISE Amblystoma tigrinum. en självständig art och kallades Si'redon piscifo'rmis. Dess kött användes som näringsmedel. E.D-r. Amblystomati'næ, tvärtandade salamandrar, en underfam. bland stjärtgrod-djuren. A. kännetecknas bl.a. av bikonkava kotor och av att gomtänderna sitta i tvärställda el. snett bakåtgående rader. Bland hithörande släkten är Ambly'stoma (se d.o.) mest bekant. Dessutom räknas hit även de mindre kända släktena Onychoda'ctylus och Hyno'bius, vilka förekomma i de tempererade och n. delarna av Asien. H.W-n. Ambo (lat., båda) el. a m b o'n, namn på de talarstolar i den gammalkristna kyrkan, från vilka evangeliet och episteln lästes vid gudstjänsten, evangeliet från nordsidans och episteln från sydsidans a. De placerades vanl. framför körens plats (koret), stundom å kor-skranket, där man även under senare medeltiden ser en pulpet anbragt. Ambonerna användes också för kyrkosången (därav namnet ambonoklaster, ambonförstörare, på kyrkomusikens motståndare) och från 400-talet för predikan; deras roll övertogs efter hand av predikstolen. Numera betecknar a. en av de båda läspulpeterna. Se Gammalkristen konst S.N.;E. Wrgl. Amboce'ptor (till lat. ambo, båda, och ca'pere, taga), den specifika antikropp (se d.o.) med cellupplösande förmåga, som uppstår i organismen vid immunisering (se d.o.) med olika celler, t.ex. bakterier, blodkroppar m.fl. Ambocep-torerna verka endast vid samtidig närvaro av komplement (se d.o.) och anses med en atomgrupp ingå förbindelse med detta och med en annan atomgrupp med den cellart, som använts för immuniseringen. Härav namnet a. Ambo-ceptorer äro täml. motståndskraftiga mot yttre inverkan, förstöras t.ex. först vid upphettning till o. 70°, äro även ganska okänsliga mot ljus, förruttnelse m.m. De finnas bland blodserum- mets globuliner och anses uppkomma i mjälte, benmärg och lymfkörtlar. A.Fl. Amboe'lla, folkslag i Afrika, se A m b u e I-1 a. Amboi'na. 1) Residentskap i Nederländska Indien, omfattande flertalet öar kring Banda-sjön, av vilka de viktigaste äro Boeroe (Buru) med Ambelau och Manipa, Ceram med Ke-lang, Boano, Ambon, Haroekoe och Saparoea, Banda-, Kei-, Aroc-, Tenimber- (Timorlaut-) och Babaröarna. Areal 44,996 kvkm.; 358,250 inv. (1926). Huvudstad är Ambon (se d.o.). — 2) ö och stad i Nederländska Indien. Se Ambon. M.P. Amboinaträ, kallas veden av en palm, som förekommer på ön Amboina. A. är rödaktigt guldgult, mycket hårt och motståndskraftigt; användes till finare snickeriarbeten. A.V-e. A inb o ise [äbQa'z], stad i dep. Indre-et-Loire, mellersta Frankrike, vid s. stranden av Loire. Slottet, vars äldsta delar härröra från 1400-ta-let, var en tid konungarnas residens. G.N. d’Amboise [däbQa'z], George, fransk kardinal (1460—1510). A. var redan före Ludvig XII:s tronbestigning 1498 dennes förtrognaste vän och utövade ett bestämmande inflytande på denne, särsk. då det gällde den italienska erövringspolitiken. 1503 eftersträvade A. påvestolen; han hade vissa kyrkliga reformplaner och återställde god ordning bland det franska prästerskapet. LA. Ambo i S. Clemente, Rom, 800-talet. — 853 — — 854 —