AMIRALITETSKOLLEGIUM gon av grupperna —NH2, =NH el. =N. Dessa grupper giva åt a. basisk natur. Till a. räknas aminer (se d.o.), aminosyror, syre-amider; till de mera sammansatta a. höra äggviteämnena. Lj. Ami'nokapro'nsyra, se L e u c i n. Ami'nosyror, organiska syror, vilka samt-digt ha basiska egenskaper på gr. av närvaron av en el. flera aminogrupper. Äggvitemoleky-len kan anses ss. uppbyggd av ett större el. mindre antal a. Förekomma i ett äggviteämne alla för kroppen behövliga a., talar man om ett biologiskt fullvärdigt äggviteämne, i annat fall om ett mindervärdigt. E.M.P.W. Ami'notoluo'l, detsamma som t o 1 u i d i n (se d.o.). Ami'notrifeny'Imeta'nf ärgämnen, konstgj orda organiska färgämnen. De äro trifenylmetan-färgämnen (se d.o. samt Tjärfärgämnen), som innehålla aminogruppen —NH2; de riktigaste äro malakitgrönt och fuksin. Lj. Ami'noättiksyra, se Glykokoll. Amiot [amjå'], JeanJoseph Marie, fransk lärd (1718—93). A. var jesuit och verkade som missionär i Kina från 1750 till sin död. Hans skrifter om kinesiska förhållanden voro de första, som lämnade tillförlitliga uppgifter härom, och äro ännu värdefulla. N.L.R. Ami'ra, Karl Konrad Ferdinand Maria von, tysk rättshistoriker (f. 1848), prof, i Freiburg in B. 1875, i München 1893. A. är samtidens främste rättshistoriker på den germanska (även den nordiska) rättens område. Sin vetenskap har han koncentrerat i ”Grundriss des germa-nischen Rechts” (3 Aufl. 1913); förarbeten härtill voro bl.a. ”Erbenfolge und Verwandtschafts-gliederung in den altniederdeutschen Rechten” (1874), ”Altnorwegisches Vollstreckungsverfah-ren” (1874), ”Altschwedisches Obligationen -recht” (1882) och ”Altnorwegisches Obligatio-nenrecht” (1895). Förutom talrika mindre avhandlingar har A. sedermera utgivit ”Die Dres-dener Bilderhandschrift des Sachsenspiegels” (1902, 1925—26) och ”Die germanischen Todes-strafen” (1922). Särsk. sistnämnda arbete är även av stort kulturhistoriskt värde. E.K. Amira'l (till arab, amlr, befälhavare, samma ord som emir; senare leden är omtvistad, kanske snarast arab, ar-rahl, transport, el. möjl. al-bahr, till sjöss, med bortfallet sista led), användes i Sverige som benämning för befälhavare till sjöss första gången vid 1400-talets mitt. Under 1500-talet användes benämningarna översteamiral och underamiral, och under 1600-talet infördes titeln amirallöjtnant, vilken snart övergick till viceamiral och schoutbynacht, vilken titel först under 1700-talet ändrades till konteramiral. En ami ral förde vanl. under segelflottornas tid det direkta befälet över fartygen i centern el. corps de bataille, en viceamiral över avantgardet och en konteramiral över arriärgardet. De nuv. högsta graderna inom de flesta mariner äro amiral, viceamiral och konteramiral. I England, Italien, Spanien och Tyskland förekommer en grad högre än amiral, motsvarande fältmarskalk (admiral of the fleet, grande-ammiraglio o.s.v.). Personal av angivna grader kallas med ett gemensamt namn flaggmän. Staten för svenska flottan upptager 5 flaggmän. E.Hqt;H.S-k. Ainira'1, en vacker dagfjäril, tillhörande släktet Pyrame'is (se d.o.). Amiralgeneral, titel i svenska flottan, som burits av riksrådet Henrik Horn sommaren Amiralitetskyrkan i Karlskrona. 1677 och av nydanaren av Karl XI :s flotta, Hans Wachmeister, åren 1680—1713. H.S-k Amiralite'1, inom ett lands marin den högsta styrelsen, där de militära och ekonomiska överstyrelseorganen äro förenade. Användes i Sverige som benämning på riksamiralens äm bete 1619—34 och bibehölls allmänt som be teckning för Amiralitetskollegium (se d.o.) un der 1600-talet. H.S-k Amiralitetsförsamlingen i Karlskrona. Till A. hör samtlig vid Karlskrona örlogsstation fast anställd personal med familjer. A:s historia går tillbaka till örlogsstationens grundande på 1680-talet, då även den ännu befintliga amiralitetskyrkan uppfördes. A. har en amiralitetspastor, två amiralitetspredikanter och 11,050 församlingsmedlemmar (1928). — Litt.: J. Feuk, ”Ett bidrag till Lunds stift» herdaminne” (i ”Personhist. tidskr.”, 1928). H.S-k. Amiralitetskollegium, ett av Sveriges gamla rikskollegier, centrala ämbetsverk, under presidium av riksamiralen. A. organiserades av Carl Carlsson Gyllenhielm (se denne) och er Uppslagsbok. I. 29 — 897 — — 898 —