AMUNDSEN att uppsöka den magnetiska nordpolen och i samband därmed söka företaga ”nordvästpassagen”, vilken uppgift han redan som pojke haft i tankarna att lösa. Han förberedde sig genom grundliga jordmagnetiska studier, inköpte våren 1901 det lilla kraftiga fartyget ”Gjöa” och företog samma sommar oceano-grafiska undersökningar kring Nordgrönland. Planen på undersökning av den magnetiska nordpolen och nordvästpassagen gillades av Fridtjof Nansen, och med hjälp av statsunderstöd och privata bidrag kunde expeditionen starta 1903. Den lyckades genom Davis’ sund, Baffinsviken, Lancastersundet, Barrow sund och vidare åt s. genom Peel sund och Franklin sund nå s. sidan av King Williams land, där den magnetiska nordpolen tidigare bestämts ligga. I nära 3 år stannade man där; magnetiska observationer utgjorde huvudarbetet, men tid och krafter ägnades även geografiska och etnografiska forskningar samt kartläggning. Hemfärden 1905 gick s. om Victoria land. I Mackenziebukten nödgades man övervintra 1905—06, men när ”Gjöa” 31/s 1906 ankrade utanför Nome i Alaska, var för första gången nordvästpassagen i sin helhet forcerad. A:s närmaste plan var nu att söka uppnå Sydpolen, men han övergav t.v. detta projekt för ett annat, näml, att med Nansens gamla fartyg ”Fram” driva i isen n. om Alaska och därunder företaga vetenskapliga observationer; han torde också ha hoppats att samtidigt nå Nordpolen, ty då meddelanden ingingo, att denna nåtts av Peary 1909, sjönk intresset för färden. Först efter stora ekonomiska uppoffringar av A. kom expeditionen i väg 7/« 1910. Snart meddelade A. sin besättning, att planen ändrats och att kursen skulle ställas mot Sydpolen, vilken således blev det nya målet i tävlan med R. F. Scott, som på senvintern 1911 påträffade A:s expedition i Valbukten i s. Ross-havet. På Rossbarriären upprättade nu A. sitt vinterkvarter, och i febr.—mars 1911 inrättade han på 80°, 81° och 82° depåer för expeditionen. 7/# bröt han upp med 5 man, 4 slädar, 52 hundar och proviant för 4 mån. Vägen lades längs 163° v. 1., och 82° nåddes 4/u, Rossbarriärens slut n/i2 och polen 14/i2 el. under någon av de 14 dagar, som man gjorde uppehåll och observationer inom det område, där själva polen måste ligga. 17/i 1912 nådde Scott fram och fann A:s flagga planterad på polen. A. gjorde återresan snabbt samma väg, 30/i 1912 lämnade expeditionen Valbukten, och 23/s ankrade ”Fram” i Buenos Aires. Till Kristiania återkom A. sl/7 1912. Redan under vägen hem planerade A. en ny färd, denna gång till Nordpolen, och starten skulle ske med ”Fram” från San Francisco i juni 1913. Det visade sig emellertid, att ”Fram” tjänat ut, ett nytt fartyg måste byg gas, världskriget fördröjde planens utförande, men äntligen 25/e 1918 kunde A. med ”Maud”, ett nytt motorfartyg av ”Frams” typ, 9 mans besättning och en förstklassig utrustning starta för att längs Europas och Asiens n. kust söka nå Jeanette-ön n.o. om de Nysibiriska öarna, varifrån man skulle låta ”Maud” driva mot n. med isen, varvid särsk. geofysiska undersökningar skulle företagas. Till expeditionens hjälp utlades en depå vid Kap Columbia längst n. ut på Grants land. På gr. av försening måste A. övervintra vid Kap Tsjeljuskin och låg där fastfrusen okt. 1918—sept. 1919, varefter expeditionen kunde fortsätta; till en andra övervintring tvangs man 1919—20 v. om Koljutsjinbuk- ten, och när isen åter gick upp, beslöt man sätta kurs på Nome. Redan 8/s sattes kursen åter mot n. i förhoppning att komma in i driften, men expeditionen hejdades av isen 110 km. från Be-ringssund, och vintern 1920—21 måste tillbringas 50 km. från Pitlekaj, där Nordenskiöld övervintrat 1878—79. Under juli och aug. 1921 seglade ”Maud” till Seattle för att få propelleraxeln reparerad och utrustas på nytt. Den 8/e 1922 lämnade ”Maud” åter Seattle. Det som under denna expedition särsk. fångade A:s intresse, var förhoppningen om att driften skulle föra ”Maud” över okända områden mot polen, varefter A. med aeroplan, som medfördes, skulle försöka nå denna. Under expeditionens gång hade det emellertid blivit klart, att planen näppeligen i sin urspr. form skulle kunna realiseras; det beslöts därför, att expeditionen skulle fortsätta det vetenskapliga arbetet under ledning av H. U. Sverdrup, medan A. själv 2»/7 1922 lämnade ”Maud” för att från en annan bas luftvägen söka nå polen. ”Maud” nådde under befäl av kapten Oscar Wisting i aug. Heraldön, frös fast och drev ett helt år i isen mot v.n.v. samt befann sig i början av sept. 1923 ö. om De Longs öar. Vintern 1923—24 tillbragtes på 75° n. br., och i slutet av febr. 1924 fick Wisting order från A. att söka återvända till Nome; detta lyckades dock ej samma år; en ny övervintring bland Björnöarna blev näml, av nöden, och först 22/s 1925 nåddes Nome utan att expedi — 939 — — 940 —