ANALOGISK LAGTILLÄMPNING nytt uttryck, en ny form el. en ny betydelse efter visst mönster el. system. Formeln för en a. är a : b = c : x. Som exempel på sv. a. kan t.ex. barnspråkets fotar, fötter, anföras. Detta ord är bildat efter böjningsmönstret arm, armar; stol, stolar o.s.v., alltså efter analogien arm : armar = fot : x; x sålunda fotar. — Det svenska dialektordet boke, bokved, är bildat efter analogien ek : eke = bok : x; x = boke. Den gamla, genom analogien avlägsnade formen för bokved är böke. — Den äldre genitiven av ordet ätt var ättar (ännu bevarad i ordet ättartal, släktregister), men efter mönstret av den vanliga böjningen med genitivändelsen -s har ättar ersatts med ätts. — Den ännu för ett par årtionden sedan mycket sällsynta konstruktionen använda sig av utgår från begagna el. betjäna sig av. — Ordet åka betyder eg. köra, fara efter dragdjur, men genom analogi med t.ex. verben fara och resa har åka fått sin betydelse så utvidgad, att man nu i vissa dialekter kan säga åka på båt. J.S. Analo'gisk lagtillämpning är i civiliserade stater utesluten i straffrätten, där regeln nulla pæna sine lege (”intet straff utan lag”) gäller, men medgives, om ock med varsamhet, i civilrätten för utfyllande av förefintliga luckor i lagstiftningen. Domstolarna åberopa då flerstädes grunderna för det lagrum, från vilket analogien hämtas. E.K. Analog pol, se Pyroelektricitet. Analy's (grek. ana'lysis), upplösning, sönder-delning. — A n a 1 y s e'r a, upplösa något i dess beståndsdelar, utreda. 1) Fil. A. betecknar inom logiken begreppets uppdelning i dess delbegrepp och över huvud inom vetenskapen isärläggandet av ett undersökningsobjekt i dess särskilda delar el. sidor. Motsats: syntes (se d.o.). A-f N. 2) Kem. Förfarande för bestämning av ämnen och deras beståndsdelar, antingen genom att enbart påvisa dem (kvalitativa.) el. genom att även bestämma deras mängder (kvantitativ a.). Kvalitativa. De olika ämnena igenkännas på sina specifika el. väsentliga egenskaper. Det ämne, som skall undersökas, sammanföres vanl. med andra ämnen med bekanta egenskaper (reagenser), och de därvid uppträdande fenomenen (reaktioner) iakttagas. Dessa kunna visa sig vid upphettning, kunna bestå i utfäll-ning av olösliga föreningar (grumling, fällning) ur lösningar el. av iögonfallande färgningar el. färgförändringar. Om till analys föreligger ett kemiskt enhetligt ämne, kan man ofta identifiera detta genom några få egenskaper. Föreligger en blandning, måste de olika beståndsdelarna först skiljas åt, innan de kunna påvisas och bestämmas. Man arbetar därvid efter en bestämd plan. Denna börjar med en förprövning (torra vägen), vid vilken man upphettar provet i glasrör och iakttager, vad därvid sker, upphettar på platinatråd i en bunsenlåga, varvid lågan kan färgas olika, upphettar med biåsrör på träkol, en metod, som spelar stor roll särskilt vid mineralanalyser och huvudsaki. är utarbetad av svenska kemister. Vidare smälter man det med kolsyrat natronkali på platinableck el. med borax el. fosforsalt (pärla) på platinatråd. Även en spektroskopisk undersökning (se Spektralanalys) kan göras. Föreligger blandning av organiska och oorganiska ämnen, glödgas först provet, varvid de oorganiska återfinnas i askan. — Den fullständiga analysen sker på våta vägen, varvid man bringar provet i lösning med vatten el. syra, eventuellt, om det ej är lösligt, först efter smältning med kolsyrat natronkali. Ur en del av lösningen utfäller man metallerna till en början i grupper, vilkas beståndsdelar sedan skiljas; en annan del prövas på syror. Kvantitativ a. En kvantitativ a. måste alltid föregås av en kvalitativ; man måste först ha reda på vilka beståndsdelar, som finnas närvarande, innan man kan bestämma deras mängder. Vid gravimetrisk el. viktsanalys överföres det ämne, som skall bestämmas, i en olöslig förening av bekant sammansättning, som vä-ges, och av dess vikt kan man sedan beräkna beståndsdelarnas. Vid volymetrisk el. titrerana-lys arbetar man med lösningar (normallösningar), vilkas halt av reagens (titer) är noggrant känd. Genom att ur ett graderat rör (byrett) droppvis tillsätta reagenslösningen till provet uppmäter man, hur mycket som behöver tillsättas för att slutföra en viss bestämd reaktion. Om därvid slutpunkten icke tydligt kan iakttagas, tillsättes ett ämne, indikator (se d.o.), som genom färgreaktion anger denna. Exempel på titreranalys är acidimetri, där man bestämmer mängden syra i ett prov genom att uppmäta, hur mycket alkalilösning av bestämd styr ka, som åtgår för neutralisation. Som indikator kan man använda fenolftalein, som färgas röd, då reaktionen är avslutad. Då vid neutralisatio-nen såväl lösningens potential gentemot en vät-gaselektrod som dess elektriska ledningsförmåga ändras, har man möjlighet att bestämma neutra-lisationen även genom att mäta dessa storheter och följa variationerna (elektrometrisk el. poten-tiometrisk titrering, ledningsförmågetitrering), vilket särsk. är lämpligt vid färgade lösningar, där användning av indikatorer försvåras. Genom alkalimetri bestämmes omvänt haltens bas medelst syra. Andra typer av titreringsanalys äro jodimetri (se d.o.) och oxidimetri (se d.o.). — — 959 — — 960 —