ANCKARSVÄRD Anckarström vid skampålen. Samtida gravyr. 1) Michael (C o s s w a) A., greve, militär, politiker (1742—1838). Adlad på gr. av förtjänster vid Gustav IH:s statsvälvning, steg A. efter 1772 raskt i graderna, blev 1784 överste och chef för finska eskadern av arméns flotta och utvecklade vid nybyggnader på Sveaborg stor nit och skicklighet, men ådrog sig kungens missnöje genom att frimodigt avråda från det planerade kriget mot Ryssland; efter slaget vid Högland synes A. ha återvunnit kungens gunst och fick befälet över hela arméns flotta, men då han ganska djupt engagerat sig med Anjala-männen, blev han % 1789 arresterad. Efter ett långt privatsamtal med A. återskänkte emellertid Gustav III honom friheten och gjorde honom till sin generaladjutant men tillät honom icke att medfölja i fält varken 1789 el. 1790. I stället blev A. ledamot av ”hemliga krigsberedningen” och har äran av att skärgårdsflottan efter olyckan vid Svensksund 1789 ånyo gjordes stridsduglig. A:s ”Minnen från åren 1788—90” utgå vos 1892. Efter fredsslutet blev A. landshövding i Kalmar och utvecklade sig liksom flera andra av den adliga oppositionens män till en god rojalist, som bl.a. fick tillfälle lägga sina känslor i dagen vid den landsflyktige Ludvig XVIII :s besök i Kalmar 1804. 1809 utsågs A. till lant marskalk, men visade sig icke fullt vuxen den svåra uppgiften; som ordf, i Hemliga utskottet gjorde han emellertid sitt bästa för att främja regeringens planer och belönades med grevevärdighet, generallöjtnants rang och se-rafimerorden. Under inflytande av sin son, nedannämnde A. 2), uppträdde A. vid 1817/ 18 års riksdag bland oppositionen och väckte 1830 uppseende genom att i sonens tidning ”Den svenske medborgaren” publicera ett politiskt testamente, i vilket han gav uttryck åt sin förtjusning över julirevolutionen i Frankrike. G.Cqt. 2) C a r 1 H e n r i k A., den föregåendes son, militär, politiker (1782—1865). A. deltog i fälttåget i Pommern 1805—06, blev kapten 1806, major i armén 1807, överadjutant hos befälhavaren över v. armén 1808. Han var här G. Adlcrsparres främste medhjälpare vid förberedandet av revolutionen och skickades till Stockholm för att knyta förbindelse med de missnöjda elementen där. Då utförandet av kuppen, som planerats i Stockholm, stötte på svårig-righeter, återvände A. till v. armén, och strax därefter började Adlersparre på A:s råd sin marsch mot huvudstaden. Adlercreutz’ beslut att fängsla Gustav IV Adolf fattades efter A:s tillstyrkan. A. ville i likhet med Adlersparre, att hertig Karl skulle utropas till konung före riksdagens sammankomst, vilket ej är i samklang med hans senare framträdande liberala åsikter. A. blev överste för Närkes och Västmanlands reg. 1810. Av Karl Johan omfattades han först med välvilja, men under början av 1813 års fälttåg i Tyskland inträffade en brytning till följd av ett brev, som A. skrivit till kronprinsen, i vilket han skarpt klandrade förbundet med Ryssland. Karl Johan, som var rädd för Anjalatendenser inom officerskåren, befallde A. att taga avsked och resa hem, vilket han även gjorde. A. sysslade nu under flera år ivrigt med lantbruk och bergsbruk, men bevistade dock jämte sin fader 1817 års riksdag. Vid denna höll han sitt första stora oppositionstal och begärde, att ministrarna skulle till riksdagens granskning framlägga en allmän ”statsplan”. En av A framställd anmärkning föranledde åtal mot ett statsråd. För att oskadliggöra A. lär konungen ha försökt övertala honom att inträda — 989 — — 990 —