ANCKARSVÄRD i statsrådet, men frågan förföll, då A. krävde, att även andra oppositionsmän skulle upptagas. Det såg snart ut, som om höga vederbörande ämnade på annat sätt söka oskadliggöra A. Denne hade i egenskap av rusthållare fått en hästfilt och ett par ridbyxor kasserade. Han besvärade sig, överdrev som ofta annars och påstod, att regementsmötena mot lag utsträcktes, så att de kunde jämföras med fälttåg, samt att ”indelningsverket av en stor konung inrättats i tanke att försvara landet och icke att förstöra det”. A. åtalades nu inför Svea hovrätt för lasteligt tal mot konungen, för vilket brott dödsstraff var stadgat. Processen om ”ryttarbyxorna”, vilken pågick under början av 1823 års riksdag, slutade emellertid med frikännande; den ökade A:s stridslystnad men också hans popularitet hos oppositionen. Vid riksdagen 1823 höll A. sitt kanske mest uppmärksammade anförande, i vilket han gav en svartmålning av tillståndet i landet och föreslog, att riksdagen skulle vägra alla nya anslag. Detta yttrande utövade ett avgörande inflytande på Lars J. Hiertas tänkesätt. A. valdes till statsrevisor för 1827 och sörjde för att spänning ej saknades under revisionen. Under 1828 års riksdag bildades ”Anckarsvärds klubb”, och hans bostad blev en samlingsplats för oppositionen. A., som så kraftigt bidragit till att skapa den liberala oppositionen, blev dock aldrig någon ledare. Han var en stor vältalare, och initiativkraftig kunde han vara, men han var dock oftast för passiv, när han ej stod på talarstolen, och uppgjorde ej någon fullständig plan för oppositionen. På riksdagen 1828 hade A. trots sin vältalighet icke någon framgång, då regeringen hade avgjord majoritet på riddarhuset. Då A. led nederlag i frågan om extra avgifts läggande på rote- och rusthållarna, vilken han motsatt sig, nedlade han riksdagsmannaskapet i okt. 1828 för den pågående riksdagen och deltog ej i någon riksdag förrän 1840. Mot slutet av 1820-talet inträdde ett kyligt förhållande mellan honom och flera liberaler, som misstrodde honom, sedan han försonats med Karl Johan. 1835 började A. emellertid åter i pressen angripa konungen och regeringen. Under 1830-talet ägnade sig A. f.ö. rätt flitigt åt politiskt skriftställen. Jämte J. G. Richert är han författare till ”Förslag till nationalrepresentation” (1830), vari yrkas på införande av ett fingerat tvåkam-marsystem efter norskt mönster. Hans ”Politisk trosbekännelse” (1833) väckte stort uppseende och ledde till en petition i representationsfrågan, vilken av A. framlämnades till konungen. Mot slutet av 1830-talet slöt sig A. till dem, som önskade konungens tronavsägel se till förmån för den liberale kronprins Oskar. På 1840 års riksdag stod A. på höjden av sin makt, han bestämde utskottsvalen och blev själv ordf, i Konstitutionsutskottet. Detta utarbetade ett förslag till ny representations-ordning till största delen efter hans grundsatser, vilket riksdagen sedan förklarade vilande till nästa riksdag. Under senare delen av riksdagen fick regeringen majoritet på riddarhuset, och många stormiga scener förekommo. Efter riksdagen framträdde A. mera sällan offentligt. Han kämpade, ehuru förgäves, på riksdagen 1844/45 för det vilande representationsförslaget, och 1859 väckte han, som tidigare hade varit vän av norrmännen, en motion, att unionen skulle revideras så, att Sveriges ledande ställning gjorde sig mera gällande. Vid sidan om sin politiska verksamhet skötte A. egendomen Karlslund i Närke, var en intresserad jordbrukare och fick 1838 Lantbruks-akad:s stora guldmedalj för sädesmagasin. — A:s innersta politiska mål synes ha varit att få adelns av regeringen oberoende, självständiga element att behärska riddarhuset och därmed riksdagen. Han var således näppeligen så demokratisk som flera andra oppositionsmän. A. hade en nobel karaktär och gjorde i allm. icke några personliga utfall mot sina motståndare. A:s brev från ”En resa i Blekinge och Skåne 1817” äro utg. av S. Clason i ”Hist. tidskr. för Skåneland”, 4 (1910). S.S. 3) Johan August A., den föregåendes bror, militär, riksdagsman (1783—1874), 1802 löjtnant vid Göta garde, bevistade fälttåget mot Napoleon 1805— 06, var 1808 kapten vid Västmanlands reg. och adjutant hos G. Adlersparre, tog livlig del i den revolutionära rörelsen vid v. armén, var amiral Pu-kes stabschef under den misslyckade expeditionen till Västerbotten, blev 1811 ba taljonschef vid Södra Skånska infanterireg., deltog i fälttåget i Tyskland 1813—14, tog 1819 avsked som överste. Vid riksdagarna framträdde A. i likhet med brodern som oppositionsman, var en god talare och medlem av Statsutskottet 1840. Mest intresserade sig A. för frågor rörande jordbrukets beskattning och indelningsverket. Vid nedläggandet av presidiet i Vetenskapsakad. 1842 höll A. ett berömt tal, vari han förklarade det omöjligt för jordbruket att utvecklas, om ej — 991 — — 992 —