ANDNING kbcni. kolsyra. Under sin gång genom lungorna upptager det i genomsnitt 7 kbcm. syrgas pr 100 kbcm. och avgiver o. 10 kbcm. kolsyra. Det från lungorna härrörande blodet, det s.k. a r-t e r i e 1 1 a, kommer följaktligen att innehålla c:a 20 volymprocent syrgas och 50 volymprocent kolsyra. I blodet finns således alltid en betydligt större mängd kolsyra än syrgas. Del respiratoriska gasutbytet i lungorna möjliggöres dels därav, att luftrörens yttersta förgreningar äro försedda med små utbukt-ningar, de s.k. lungblåsorna el. alveolerna, dels därav, att dessa lungblåsors sammanlagda yta är mycket stor; hos en fullvuxen människa har man uppskattat den till 80 kvm. Den upptagna syrgasen är till största delen kemiskt bunden vid de röda blodkropparnas färgämne, det s.k. hemoglobinet (se d.o.); endast en ytterst obetydlig del därav förekommer fysikaliskt löst i blodvätskan. Tack vare hemoglobinet kan blodet upptaga nära 60 gånger mer syrgas, än om denna gas förekommit endast i fysikalisk lösning. — Kolsyran förekommer också dels kemiskt bunden, dels fri, d.v.s. löst i blodet. Förhållandet mellan bunden och fri kolsyra är nästan detsamma i arteriellt och venöst blod; normalt förekommer ung. 18 gånger mer bunden än fri kolsyra. Den bundna kolsyran uppträder ss. kolsyrade salter (bikarbonater) av natrium och kalium. Av dessa finns natrium-saltet i blodvätskan och kaliumsaltet inne i de röda blodkropparna. — Då det vcnösa blodet kommer in i lungorna, möter det i alveolarluften (den luft, som finns i alveolerna) en låg kolsyre- och en hög syrgas-koncentration. På gr. av den låga kolsyrehalten avgiver det först sin fria kolsyra och i samma mån dennas mängd minskas, också en del av den vid natrium och kalium kemiskt bundna kolsyran. Enär alveolarluftens syr-gaskoncentration är hög, diffunderar syrgas in i blodet, där dess största del upptages av hemoglobinet, som förvandlas till oxihemoglobin. Blodet har härigenom blivit arteriellt. Inre andning. Då det arteriella blodet från lungorna kommer ut till kroppens vävnader, där syrgaskoncentrationen är låg, avgives först den fysikaliskt lösta syrgasen. I samma mån denna förbrukas av vävnaderna, frigöres syrgas från sin förbindelse med hemoglobinet. Oxihemoglobin är näml, en förening, som delvis sönderfaller i hemoglobin och syrgas, om syrgashalten i blodet sjunker. — I vävnaderna är kolsyrehalten större än i det arteriella blodet. Fördenskull diffunderar kolsyra in i blodet. Nu är förhållandet mellan fri och bunden kolsyra praktiskt taget detsamma i arteriellt och venöst blod, varför större de len av den i blodet upptagna kolsyran bindes ss. natrium- och kaliumbikarbonat. Blodets syrgashalt har således minskats och dess kolsyrehalt ökats; blodet har blivit venöst. Alveolarluften innehåller normalt täml. konstant o 5,6 volymprocent kolsyra. Genom frivillig forcering av a. kan man få denna halt all sjunka med några tiondedels procent. Härigenom befrias blodet från mera kolsyra än under normala förhållanden. Då avstanna andningsrörelserna; en s.k. apné inträder. Detta tillstånd kan vara 20—50 sek. Så småningom stiger emellertid kolsyrehalten i blodet och andningsrörelserna börja på nytt. Om å andra sidan andningsluften innehåller mera kolsyra än normalt, ökas blodets kolsyrehalt och en stegrad andningsverksamhet inträder. Den kallas d y s p n é el. andnöd. Det är sålunda kolsyran i blodet, som på något sätt framkallar andningsrörelserna. Samma effekt kan emellertid erhållas också av andra sura ämnen. Dessa iakttagelser ha lett till den hypotesen, att det är kolsyrans surhet, d.v.s. dess förmåga att avgiva vätejoner, som framkallar andningsrörelserna. Andningscentrum. Andningsrörelserna försiggå automatiskt i den mening, att de varken behöva initiativ från viljan el. utgöra svar på utifrån kommande retningar. Impulserna komma från en samling nervceller i förlängda märgen, vilka fått namnet ”andningscentrum”. Härifrån utgå de nervbanor, som leda impulserna till andningsmusklerna. Andningscentrum är känsligt för förändringar i blodets vätejonkoncentration. Stegras denna, d.v.s. om blodets kolsyrehalt stiger över en viss gräns, bli andningscentrums impulser till in- och utand-ning kraftigare och mer frekventa; sänkes densamma, äger motsatsen rum. Resultatet härav blir, att lungventilationen ökas, resp, minskas, så att blodet permanent befrias från så mycket av den bildade kolsyran, att halten av densamma och vätejonkoncentrationen hållas vid ett för organismen gynnsamt värde. Under normala förhållanden blir härigenom också kroppens behov av syrgas fullt tillfredsställt, emedan man vanl. icke kan utandas kolsyra utan att samtidigt inandas syrgas. Däremot synes nedsatt syrgashalt i blodet icke kunna påverka andningscentrum att utsända kraftigare och snabbare impulser till in- och ut-andning. Andningscentrums ringa känslighet för växlingar i blodets syrgashalt kan under vissa omständigheter vara ödesdiger, om näml, andningsluftens syrgashalt skulle avsevärt sjunka. Ventileras lungorna kraftigt med sådan syrgasfattig luft, inträder snart apné, på gr. av att blodets kolsyrehalt minskas, och — 1041 —- — 1042 —