ANDNING detta till trots för att kroppen håller på att kvävas genom syrgasbrist (anoxemi). De vanligaste fallen av anoxemi bero på kolosförgiftning. Liksom syrgas förenar sig också kolos (koloxid) med hemoglobinet, men denna förening är fastare än oxihemoglobinet. Hos en kolosförgiftad person är fördenskull blodets förmåga att upptaga syrgas nedsatt; tillståndet försvåras i samma mån mer kolos inandas och leder slutl. till döden. — Alldenstund det är kolsyran i blodet, som genom retning av andningscentrum gör dettas impulser så starka, att de framkalla andningsrörelserna, kan man icke vare sig frivilligt el. av tvång hålla andan obegränsat länge. Då under andningsstillestån-det blodets kolsyrehalt stigit till en viss grad, sätta andningsrörelser åter in. Så sker t.ex. vid drunkning; den drunknade får därigenom vatten in i luftvägarna. Andningsrörelsernas självreglering. Andningsrörelserna äro även underkastade reglerande inflytelser från lungorna. Den nerv, som härvid verkar, är den s.k. lung-mag-nerven (nervus vagas). Vissa av dess trådar leda impulser från lungorna till andningscentrum. Då lungornas utvidgning under inandning nått en viss grad, retas dessa nervtrådars ändförgreningar i lungorna, ett budskap går till andningscentrum, inandningsrörelsen hämmas, och en utandning vidtager. När härvid lungorna sammanfallit till en viss grad, retas också lungmagnervens ändförgreningar, en impuls går ånyo till andningscentrum, varigenom en ny inandning påbörjas. Tack vare denna nervösa reglering kommer lungventilationen att röra sig omkr. ett medelläge, där den med minsta ansträngning är mest effektiv. Det respiratoriska gasutbytets kvantitativa förhållande. R e s pi■ r a t o r i s k kvot. Särsk. ägnad för undersökning av den upptagna syrgasens och den avgivna kolsyrans mängder hos människor är en av tysken Zuntz angiven och av engelsmannen Douglas modifierad metod, med vilken den in och utandade luften kan skiljas genom ventiler och denna senare uppsamlas i en behållare, t.ex. en gummisäck. Ett litet prov av densammas innehåll analyseras på syrgas och kolsyra, säcken tömmes i ett gasur, och försökets varaktighet antecknas. Ur dessa data samt barometerstånd och säckluftens temperatur kunna syrgaskonsumtionen och kolsyreproduk-tionen beräknas. Gäller det blott bestämning av syrgasförbrukningen, har en av dansken Krogh och amerikanen Benedict angiven metod kommit till vidsträckt användning. Enl. densamma andas försökspersonen mot en från början fylld gasklocka; den utandade kolsyran absorberas av natronkalk; gasklockans volymminskning angiver syregaskonsumtionen. - — Förhållandet mellan den avgivna kolsyrans och den upptagna syrgasens volymer betecknar man som respiratorisk kvot (volym CO2 : volym O2). Dess numeriska storlek är beroende av de näringsämnen, som ingå i vår föda. Består denna enbart av kolhydrat, är kvoten = l,o, d.v.s. att för varje liter syrgas, som förbrukas, bildas precis 1 1. kolsyra. Om födan består av enbart fett, är kvoten ung. = 0,7, d.v.s. att för varje liter konsumerad syrgas produceras blott 0,7 1. kolsyra. Kvotens olika värden bero på näringsämnenas kemiska sammansättning. Respiratoriska kvotens storlek ger värdefulla upplysningar om vad det är för ämnen, som oxiderats i kroppen (jfr Ä m n e s o m-sättning). Vävnadsandning. Aerobios och anaerobios. Det stora flertalet organismer äro för sitt liv beroende av tillgång på fritt at-mosfäriskt syre. Detta förhållande kallas aerobios och organismerna aerobionter. Sedan syr-gasen diffunderat in i vävnaderna, åstadkommas här kemiska förändringar av cellnäringsämnena (aminosyror, lecitiner och druvsocker), vilka till slutprodukt giva huvudsaki. vatten och kolsyra. Sådan förändring kallas oxidation (se d.o.) el. förbränning. Cellerna ha således förmåga att oxidera ämnen, vilka utanför organismen icke alls angripas av fri (molekylär) syrgas, så vida icke temperaturen är många gånger högre än i kroppen. Åtskilliga hypoteser ha framställts för att förklara detta egendomliga förhållande. Den av dem, som just nu håller på att slå igenom, har för det rent kemiska området angivits av tysken W i e 1 a n d (se denne) samt närmare utformats och tillämpats på de biologiska oxidationerna av prof. Thunberg (se denne). Denna hypotes menar, att det icke är syrgasen, som direkt angriper cellnäringsämnena, utan att oxidationen inledes med, att den kemiska karaktären av vissa väteatomer uti ifrågavarande ämnen förändras. Vätet blir m.a.o. aktiverat, så att det kan reagera med fri syrgas. Denna aktivering åstadkommes av enzymer (se d.o.) inne i cellerna, vilka liksom transportera väte från cellnäringsämnena till syrgasen, så att vatten bildas. De kallas fördenskull ”transporta-ser”. Kolsyrebildning är en sekundär process, bestående i ett direkt avskiljande av molekylernas karboxyl-grupper (se d.o.). Det fria syrets uppgift i vävnadsandning är således att vara mottagare av det aktiverade vätet (väte-accep-tor). — Länge föreställde man sig, att tillgång på fritt syre var en nödvändig betingelse för livet. Sedan P a s t e u r (se denne) hos jäst — 1043 — — 1044 —