ANDRÄSSY 1821 172,4, 1822—62 253,4 (bränslebesparande omändring av pannornas konstruktion år 1822), 1863—80 70,7, 1881—92 23,5, 1893—1906 6,9, 1907—12 0,4 ton. 1912 upphörde tillverkningen. Totala produktionen 1682—1912 var 77,495,4 ton. En skifferbädd med en yla av 10,3 har och en medelmäktighet av 7 m. jämte ett 3—20 m. tjockt täcke av rullstensgrus har avschaktats. Vedbrist var främst orsak till brukets tillbakagång, och skiffern i A. dugde ej till bränsle; vedkonsumtionen uppgick till c:a 500 famnar pr panna och år. Om alun-brukens upphörande se A 1 u n. Största delen av produktionen utskeppades över Ystad och Ähus till Östersjöhamnar (Lübeck, Flensburg, Petersburg). Staten erhöll Vso av tillverkningen samt åren 1682—1741 en accis av P/2 dir smt pi tunna alun (145 kg.). Vitrioltillverkning (t.o.m. 1901), bränning av rödfärg (år 1914 10,i, 1922 4,i ton; pågår 1928) och kalk ha tidvis bedrivits. Invid bruket uppförde Beck 1646 —47 A:s sätesgård. Den nedrevs 1737 av Kristina Piper, som i dess ställe bygode Kristi-nehov (se d.o.). Från år 1671 fanns tingshus i A. för bergstingsrälten (upphävdes 1835). E.S-z. Andrarumskalk, en i mellersta kambriums alunskiffrar inlagrad bädd av mörkgrå, tät kalksten av relativt ringa mäktighet, mindre än 1 m., som är utvecklad vid Andrarum i Skåne och på Bornholm. A. är fossilrik och innehåller särsk. arter av trilobitsläktena Paradoxi'des, Agno's-tus, Conocory'phe, Anomo'care, Agrau'-lus m.fl., tillhör den övre delen av mel-lankambrium och utgör i Skåne den zon, som har Paradoxi'des Forchha'mmeri till ledfossil. — Den rika trilobitfaunan i A. har spelat en stor roll för utvecklingen av kännedomen om den kambriska djurvärlden och bearbetades av N. P. Angelin (se denne) i ”Palæ-ontologia Scandinavica”. Jfr K a m b r i u m. K.A.G. Andråssy [a'ndräji]. 1) Gyula (Julius) A., greve, ungersk statsman (1823—90). Tillhörande en gammal förnäm adelssläkt med starkt politiska intressen slöt sig A. med entusiasm till oppositionen mot det reaktionära kejserliga regementet, invaldes 1847 i riksda- Paradoxides Forchham-meri. gen, deltog i frihetskriget 1848 mot de kejserliga trupperna och blev, sedan reaktionen segrat och han själv efter växlande öden hamnat i Paris, 1851 ”in contumaciam” dömd till döden. 1857 erhöll han emellertid amnesti och återvände till hemlandet, över vilket nu den allrådande von Bachs absolutistiska politik vilade tung, med stränga förföljelser mot alla yttringar av nationellt ungerskt liv. Under det närmast följande årtiondets hetsiga parlamentariska fejder, varvid A. vid Frans Deåks sida kämpade för en uppgörelse med Österrike på grundval av Ungerns självständighet, steg hans inflytande alltmer, och sedan äntligen en förlikning 1867 kommit till stånd, trädde A. s.å. som konseljpresident i spetsen för det nya österrike-Ungerns ungerska hälft. Som sådan åväga-bragte han 1868 en överenskommelse med Kroatien, omorganiserade härväsendet och genomförde flera liberala reformer; vid fransktyska krigets utbrott 1870 ingrep han framgångsrikt för bevarandet av Österrike-Ungerns neutralitet. Sedan det österrikiska kabinettet Hohenwart 1871, icke utan A:s medverkan, störtats, blev han i nov. s.å. gemensam utrikesminister för Österrike och Ungern och började nu energiskt arbeta för en nyorientering av dubbelmonarkiens utrikespolitik, varvid han i första hand tog sikte på att i stället för den gamla rivaliseringen med Preussen söka öka dubbelmonarkiens inflytande på Balkanhalvön och undandraga Turkiets slaviska undersåtar det ryska inflytandet. Den nya kursen inleddes i samförstånd med Bismarck, och 1872 tillkom trekejsarförbundet med Preussen och Ryssland, vilket under några år spelade en dominerande roll i Europas internationella politik. Under rysk-turkiska kriget 1877—78 förblev A. neutral, men lyckades på Berlinkongressen uppnå den stora diplomatiska triumfen, att Österrike-Ungern erhöll stormakternas mandat att besätta Bosnien och Hercegovina. A:s Orientpolitik hade emellertid mött åtskilligt motstånd inom dubbelmonarkien, bl.a. på gr. av de stora ekonomiska offer den krävde, men han genomdrev 1878 såväl i Österrike som Ungern det parlamentariska godkännandet av Berlinöverenskommelsen. A. stod nu på höjden av sin makt och kunde med stolthet hänvisa till att han framgångsrikt och utan kri — 1053 — — 1054 —