ANDRÉ giska förvecklingar lett sitt land genom den orientaliska krisens virrvarr. Mot slutet av året 1878 meddelade emellertid A. plötsligt till allmän överraskning, att han önskade träda tillbaka. Den främste skildraren av A. och hans tid, Wertheimer, gör gällande, att delta beslut hade sin grund i rent personliga förhållanden: A. var trött, fysiskt och psykiskt, och längtade efter vila och frihet. Ännu en viktig överenskommelse skulle emellertid A. vara med om att åvägabringa. Efter förhandlingar i Gastein mellan honom och Bismarck tillkom 7/io 1879 det betydelsefulla tysk-österrikiska förbund, som 1882 genom Italiens anslutning utvidgades till trippelalliansen (se d.o.). Omedelbart därefter erhöll han det begärda avskedet. — A. var den förste ungerske statsman i nyare tid, som satt som jämbördig i stormaktsdiplo-maternas rådslag, en stark och storstilad personlighet, rakryggad och redbar. Han åtnjöt också ett utomordentligt anseende både bland sina landsmän och hos kejsaren, på vars åtgöranden han även efter sin avgång övade stort inflytande. — Litt.: E. v. Wertheimer, ”Graf J. A.” (3 bd, 1910—13). G.Cqt. 2) G y u 1 a (Julius) A., den föregåendes son, greve, ungersk statsman (f. 1860), inträdde efter avslutade studier på den diplomatiska banan. Redan 1885 deputerad i Ungerns folkvalda kammare, anslöt han sig i enlighet med sin familjs traditioner till det liberala partiet, officiellt kallat ”de fria grundsatsernas parti”. Han kastade sig genast in i de kyrko-politiska striderna under ministärerna K. Tisza och Szåpåry (se Ungern, historia) och hävdade energiskt de liberala synpunkterna. 1894 —95 var han medlem av Wekerles första kabinett. A. tillhörde de liberala ”dissidenter”, vilka 1898 lämnade partiet och i förbund med ”nationalpartiet” 1899 framkallade ministären Bånffys avgång. Under den 1903 åter uppblossande striden om det ungerska språkets ställning i armén var A. en av de ivrigaste förfäktarna av de ungerska kraven. I nov. 1904 lämnade han för alltid det liberala regeringspar tiet till följd av S. Tiszas ”lex Daniel”, som definitivt skulle omöjliggöra saboterandet av kamrarnas arbetsordning; han blev då ledare för en grupp liberala dissidenter, det s.k. ”för-fattningspartiet”. Efter Tiszas nederlag vid kammarvalen 1905 ingick A. ss. inrikesminister i Wekerles andra regering (1906—10). Ss. sådan framlade han det av den oppositionella koalitionen utlovade förslaget till allmän rösträtt 1908; detta innebar en mycket beskuren allmän rösträtt med en mängd garantier i olika riktningar, främst avsedda alt utestänga den icke-magyariska befolkningen i Ungern (slovaker, serber och rumäner) från ett verkligt utövande av rösträtten. Förslaget avslogs, och kabinettet trädde tillbaka. Under de följande ministärerna fram till världskrigets utbrott leddes A:s politik in på andra banor; han upplöste ”författningspartiet” och bilrädde Tiszas politik. Sålunda stödde A. under världskriget till en början lojalt Tiszas åtgöranden men opponerade sig emot dubbelmonarkiens polska och italienska politik. Redan 1915 inledde han emellertid, delvis i samförstånd med M. Kåro-lyi, en kampanj för ett avbrytande av kriget från Österrike-Ungerns sida; målet var en separatfred med ententen. Okt. 1918 efterträdde han S. Buriån som österrikisk-ungersk utrikesminister och fungerade ss. sådan till kejsardömets fall och Österrikes skiljande från Ungern. Under sin utrikesministertid gjorde han i en not till president Wilson ett sista försök att rädda dubbelmonarkien genom separatfred. Efter fredsslutet invaldes han i nationalförsamlingen och tillhörde icke något bestämt parti förrän 1921, då han inträdde i det kristligt-nationella partiet, som utsåg honom till sin ledare. I okt. s.å. tog han aktiv del i exkonung Karls andra försök att återtaga Ungerns krona och var utrikesminister några dagar i ”restaurationsregeringen”. Efter kuppens misslyckande insattes A. i fängelse men lössläpptes efter några veckor och invaldes 1922 återigen i nationalförsamlingen. Han hade då redan lämnat det kristligt-nationella partiet och deltagit i bildandet av ett ”kristligt och nationellt lantmanna- och borgarpar-ti” med legilimistiskt program. Då 1926 den övre kammaren (magnalkammaren) återinfördes, fick A. plats i densamma, men uteslöts 8/i 1927 på tillskyndan av ministerpresidenten Bethlen. A. har bedrivit ett flitigt författarskap i sin samtids och sitt lands historia och utgivit bl.a. ”Wer hat den Krieg verbrochen?” (1915), den till svenska översatta ”Ryssland och Serbien. Det gemensamma målet. Brev från en österrikare till en vän i Berlin” (1915) och ”Diplomatie und Weltkrieg” (1920). C.G.Th. André, Harald, regissör och publicist (f. 14/« 1879). A. blev student vid Uppsala univ. 1898, bedrev studier vid univ. och konserva-toriet i Leipzig 1900—03 samt vid Sterns kon- — 1055 — — 1056 —