ANDREAS servatorium i Berlin 1904—05; verkade ss. pianist och repetitör i Berlin 1905—07, ss. förste regissör vid Operan i Stockholm 1907—08, ss. musikkritiker i ”Svenska dagbladet” 1907 och i ”Stockholms dagblad” 1908—10. A. knöts därpå ånyo som regissör vid Operan t.o.m. 1924 och ledde som chefredaktör ”Stockholms dagblad” 1926—28. Bland hans förnämsta, ehuru starkt på ögonfägnad anlagda, iscensättningar må näm nas ”Salome”, ”Thais”, ”Madonnans juveler”, ”Mefistofeles”, ”Marouf”, ”Manon”, ”Parsifal”, ”Trollflöjten”, ”Simson och Delila”. F.S-l. André [ädré'], Louis, fransk militär (1838 —1913), officer vid art. 1851, deltog som batterichef i 1870 års krig, överste och regementschef 1888, brigadgeneral 1893 och divisionsgeneral 1899. Maj 1900—nov. 1904 var A. krigsminister och genomförde därunder bl.a. en omorganisation av generalstaben. Hans förslag om tvåårig tjänstgöringstid i armén antogs 1902. Under sin krigsministertid bekämpade han hänsynslöst den klerikal-nationalistiska rörelsen i armén, vilket ledde till hans störtande. E.Bz. Andre'a del Sarto, italiensk målare, se S a r-t o. Andre'a di Cione [Cåne], italiensk konstnär, se O r c a g n a. Andre'æ, Laurentius, se Laurentius A n d r e æ. Andre'æ, Jakob, tysk teolog (1528—90), prof, och kansler vid univ. i Tübingen, sträng luteran, deltog i avfattandet av konkordiefor-meln (se d.o.) och konkordieboken (se d.o.), förf, av talrika teologiska skrifter. S.N. Andre'æ, Johann Valentin, tysk teolog och diktare (1586—1654), superintendent i Calw i Württemberg, var sträng luteran, samtidigt som han drogs till mystik och ockultism. Sedan han i Calw misslyckats i att realisera den församlingstukt, som han sett i Genève, drog han sig tillbaka från kyrkoledningen. Under 30-åriga kriget var han ivrigt verksam för sin härjade hembygds bästa. Många av hans talrika skrifter utgöra satirer över tidens missförhållanden, ss. ”Turbo” (1616) och ”Menip-pus” (1618); i ”Theophilus” (1622, utg. 1649) framlägger han sitt kyrkoideal, i ”Reipublicæ” (1619) skildrar han en statsutopi. A:s självbiografi, ”J. V. Andreæ vita”, utgavs av F. H. Reinwald 1849. — Litt: J. G. Herder, ”Andreæs Dichtungen” (1786); J. P. Glökler, ”J. V. A.” (1886). S.N. Andre'æ, V o 1 k m a r, schweizisk tonsättare och dirigent (f. 1879), först verksam ss. körledare, sedan 1906 ledare av symfonikonserterna i Zürich (”Tonhallengesellschaft”) samt sedan 1914 direktör för konservatoriet därst. A. bekläder även posten ss. dire'ctor mu'sices vid univ. Ss. tonsättare har A. framträtt med symfoniska och kammarmusikaliska verk, körverk, manskvartetter m.m. och på det musikdramatiska området med sorgespelet ”Ratcliff” och operan ”Casanovas äventyr”. A-f N. Andreæa'ceæ, bladmossefam., omfattande ett 100-tal arter med utbredning särsk. i arktiska, subarktiska och antarktiska zonerna, där de växa i små, mörkbruna el. svarta tuvor på kalkfria klippor el. erratiska block. A. äro närmast besläktade med vitmossorna, och deras sporkapsel, som öppnar sig med 4 längdspringor, saknar liksom hos dem egentligt skaft. Familjen omfattar endast ett släkte, Andreæ'a. O.Gz. Andreas, en av de tolv apostlarna, bror till Simon Petrus, kallad till lärjunge samtidigt med denne enl. Mark. 1: 16 ff. och parallellställen, om-nämnes oftare i Joh. ev., men uppgifterna där bero på hur detta evangelium skall värderas som historisk källa. Enl. Andreas-akterna (se A p o s t-1 a a k t e r) skall han ha förkunnat evangelium i Grekland och lidit korsdöden (se Andreaskors) i Patrai (nuv. Pat-ras) i Akaja. Enl. Eusebius har han även besökt Skytien, trakten kring Krim. A. dyrkas som Rysslands skyddshelgon; festdag ’°/it. Natten till denna dag (An-dreasnatt) anses av folktron välsignelsebringande. S.N. Andreas, konungar av Ungern. 1) A. II (d. 1235), son till Bela III. Ss. hertig av Kroatien och Dalmatien förde han upprepade krig med sin broder Emmerik av Ungern. Efter dennes död 1204 blev A. förmyndare för konung La- Aposteln Andreas. Frän Sebaldusgraven i Nürnberg, av Peter Vischer. Uppslagsbok. I. — 1057 — 34 — 1058 —