ANDREAS och statsman (d. 1228), son till Sune Ebhesen, erhöll i Paris utbildning för det andliga ståndet och fullbordade sin uppfostran genom resor till England och Italien, där han vid univ. i Bologna studerade rättsvetenskap. Vid återkomsten till Paris verkade han ss. lärare någon tid innan han återvände till Danmark. I hemlandet utnämndes han till domprost i Ros-kilde och till konungens kansler. I denna sistnämnda egenskap skickades han jämte abbot Vilhelm till Rom för att söka utverka, att påvestolen ingrep till förmån för konung Knuts syster, den danska prinsessan Ingeborg, som Filip August av Frankrike förskjutit. Försedd med påvens brev begav sig A. från Rom till Frankrike, där han blev fängslad i Dijon. Snart blev han dock lösgiven och fortsatte resan till Paris. Gentemot Filip August lyckades han dock intet uträtta. — 1196 var han åter i Danmark; hans ställning var nu så stark, att han 1201 utnämndes till Absalons efterträdare ss. ärkebiskop i Lund. Han krönte 1203 konung Valdemar Sejr och stod under den följande tiden troget på dennes sida. Det bristande källmaterialet tillåter icke att fastställa, i vad mån enstaka avgöranden och åtgärder äro att hänföra till A. el. till Valdemar Sejr. Särsk. i Danmarks livländska och estniska politik tog A. emellertid livlig del. Han verkade ivrigt för korståg till Estland, erhöll 1206 tillåtelse av påven att inviga missionsbiskopar och deltog s.å. i Valdemar Sejrs tåg till ösel. Från denna ö for han till Riga, där han 1206—07 höll teologiska föreläsningar för det tyska prästerskapet. Även i tåget till Estland 1219 deltog A.; enl. sägnen var det hans brinnande böner till Gud, som skänkte danskarna segern. När konungen efter det lyckade korståget återvände hem, kvarblev A. ss. ståthållare i Estland. Han invigde lydbiskopar, och för en tid förmådde han Tyska orden att till sig överlämna det estniska missionsfältet. Emellertid var A:s’ ställning i Estland ej synnerligen stark, och situationen var föga lovande för honom, när han 1222 återvände till Danmark. Genom påvliga fullmakter hade A. blivit begåvad med vidsträckta rättigheter i styrelsen av den danska kyrkan. Denna utmärkes under hans ledning framför allt av ett starkt hävdande av den kanoniska rätten; prästernas skyldighet att leva i celibat inskärptes kraftigt, bl.a. vid ett kyrkomöte i Slesvig 1222. Han var även en ivrig gynnare av klosterväsendet; själv grundade han 1222 det första danska domini-kanerklostret i Lund. Mycket verkade han för sin vän abbot Vilhelms kanonisering, och 1224 fick han uppleva denna. Han ingrep emot missbruk vid helgon- och relikkulten, särsk. de som ägde rum vid Skånemarknaderna. — Vid hemkomsten från Estland var A. redan en bruten man; han anhöll hos påven om tillstånd att få nedlägga sitt ämbete; påtryckningar gjordes för att förmå honom att ändra beslut, men de blevo utan resultat. Vid årsskiftet 1223—24 drog han sig tillbaka; sina återstående år tillbragte han på Ivö i Ivösjön (n.ö. Skåne), där han 24/o 1228 slutade sina dagar. Han begrovs i Lunds domkyrka. — Den sjukdom, som tvingade A. att draga sig tillbaka, var enl. en sen tradition spetälska. Emellertid har den undersökning av A:s’ skelett, som företogs 1923, givit till resultat, att denna tradition är falsk. A. led i stället av arthritis chronica de-formans, en ledgångssjuka, som troligen hos A. orsakat en höggradig invaliditet. Det intresse för juridik och teologi, som väcktes hos A. under hans studieår i Paris, sy- Andreas Sunesens grav i Lunds domkyrka. nes han ha behållit livet igenom. Om hans intresse för rättsväsendet vittnar hans latinska bearbetning av den skånska lagen, liksom även hans energiska hävdande av den kanoniska rätten. Hans teologiska intresse åter framgår bl.a. av två stora dikter: ”De septem sacramentis” (”Om de sju sakramenten”; förlorad) och ”Hexaèmeron” (”Sex dagars verk”, utg. 1892 av M. C. Gertz). Det sistnämnda verket, som omfattar 12 avdelningar och 8,040 verser, utger sig för att vara en framställning av skapelsehistorien i undervisande syfte, men är i själva verket en kortfattad sammanfattning av sin tids dogmatiska vetande. Den präglas av den skolastiska och dialektiska teologi, som A. hämtat från Petrus Lombardus’ och Petrus’ av Poitiers skrifter. Språket är stundom dunkelt och knaggligt, men dikten rymmer också bättre partier. Trots bristerna står A. genom sitt författarskap, vilket även omfattar några dikter till jungfru Marias ära, i en särställning bland —• 1061 — — 1062 —