ANGELL fjeldes sönner” (1896), ”Et sterkt folk” (1902), ”Kaptein Jürgensen og Leirdölerne hans” (1901), ”Syvaarskrigen for 17. mai” (1914). O.K-gh. Angell [eVnjal], Norman (Ralph N orman A. Lane), engelsk skriftställare (f. 1874), uppfostrad i Frankrike, därefter farmare och guldgrävare i Västern i Förenta staterna, övergick sedan till tidningsmannabanan och verkade som journalist i Amerika, Frankrike och England. A. har i sina skrifter sysslat mycket med ekonomiska frågor, särsk. i samband med Gravmonument över ärkebiskop llennander i Uppsala domkyrka, av Angelini. världskriget. Hans mest bekanta arbete, ”The great illusion” (1910), översattes till en mängd olika språk. • S.B.L. Angellier [äZelje'], Auguste Jean, fransk litteraturhistoriker och lyriker (1848—1911), uppträdde i ”Étude sur la vie et les oeuvres de Robert Burns” (1892—93) mot Taines historiska metod till förmån för en individualpsykologisk diktarkarakteristik. H.E. Ängeln, A n g e 1, halvö i n. delen av preussiska prov. Schleswig-Holstein vid Östersjön mellan Flcnsborgfjorden och Schlei (Slien); c:a 800 kvkm. A. är ett kuperat, leende landskap, som särsk. i s. och ö. är mycket bördigt, i v. mera sandigt. Jordbruk och boskapsskötsel stå högt; bekant är anglerboskapen (se d.o.). Vid kusten idkas mycket fiske. Huvudort är Kap-peln vid Schlei. Tidigare talades danskan allmänt i A., men har nu undanträngts till ett mindre område utmed Flensborgfjorden. M.P. A'ngelniemi, finskspråkig s:n i Halikko hd, Åbo-Björneborgs län, Finland, på Kimotoöns n. spets, s.v. om Åbo; 65 kvkm.; 1,085 inv. (1925). J.C. d’Angelo [da'njelå], D o n a t o, italiensk arkitekt, se B r a m a n t e. Angelsaxer, anglosaxer, nämnas sedan 700-talet Englands germanska invånare. Ända sedan 200-talet hade det romerska Britannien varit utsatt för plundringar av germanska, mestadels saxiska sjörövare. Anfallen tilltogo under 300-talet i styrka och än mer sedan år 411 de romerska legionerna utrymt ön. Under det nu följande seklet övergingo de romerska områdena där helt i germanernas händer. De stammar, vilka här upprättade sina välden, voro mestadels saxare och angler. Om den germanska erövringen och de germanska väldenas äldre historia äro vi mycket bristfälligt underrättade. En mängd småriken bestodo, men dera» antal minskades snart till sju (heptarki). De lågo i ständigt krig med varandra, tills vid början av 800-talet Wessex fick överväldet över dem alla. Den angelsaxiska staten hade i fortsättningen många svåra strider att utkämpa med de nordiska vikingakonungarria, vilka på många platser upprättade egna riken och stundom innehade hela England. Dock lyckades de angelsaxiska konungarna att hävda sig gentemot dem, men de dukade år 1066 under för ett erövringståg från Normandie. Den närmast följande tiden var a. beteckning på Englands gamla invånare i motsättning till de nykomna normandiska erövrarna. S.Bln. Angelsaxiska, anglosaxiska, fornengel-ska, se Engelska språket och Engelska litteraturen. Angelsaxiska mynt. De äldsta a. m. dateras till o. 600 och äro efterbildningar av romerska solidi och trienter. De första silvermynten, sceattas, tillkom-mo o. 650. Stycas, av något senare datum, voro av koppar och hade samma vikt som sceattas: 1—1,25 gr. Stycas fortlevde in på 800-talet, medan sceattas vid 700-talets mitt undanträngdes av den tunnare, större och något tyngre pennyn (vikt o. 1,4 gr.). Pennyn antog under 900-talet ett ganska uniformt utseende med konungens profilbild och namn å aversen samt å reversen ett kors av skiftande utseende — 1095 — — 1096 — Tidigt angelsaxiskt mynt.