ANGLIKANSKA KYRKAN Anglerboskap, nötkreatursras på halvön Ängeln, till färgen brun, ofta med små vita fläckar på buken och juvret; mulen mörk. Fullvuxna kor väga i medeltal c:a 450 kg. och lämna i förhållande till sin storlek mycket mjölk och smörfett. Från A. har den röda danska boskapen utgått. Till vårt land kom a. i början av 1870-talet. Av densamma bildades här så småningom många stammar, men dessa ha blivit korsade med rödbrokig svensk Ko av anglerras. boskap och Ayrshire och ha sålunda gått upp i vår nya svenska, röd- och vitbrokiga boskaps-ras. Se vidare Nötkreatur. H.Fqt. Anglesey [ä'pglsi], ö vid Wales’ n.v. kust, skild från fastlandet genom Menaisundet (se d.o.); 715 kvkm.; 51,695 inv. (1925), som till stor del ännu talar walesiska. A. är ett av låga bergryggar genomdraget område. Berggrunden består av till större delen lagrade bergarter, skiffrar, kalkstenar etc.; även graniter förekomma. Huvudnäringen är boskaps- och fårskötsel; 58 °/o av ön utgör betesmark; havre, korn och potatis odlas mest. Den forna mineralrikedomen ger nu föga utbyte. — V. om A., skild från ön av ett smalt sund, ligger ön Holyhead med stad av samma namn, över Menaisundet, A. och Holyhead går den kortaste vägen London—Dublin. Väldiga broar över sunden ha byggts för att befordra den stora post- och persontrafiken. H.N. Anglesey [ä'gglsi]. 1) Arthur Annes-ley, earl av A., engelsk politiker (1614—86). tog i striderna mellan Cromwell och ”det långa parlamentet” parti för det senare. Han arbetade senare för kungadömets återinförande och blev en av restaurationstidens ledande politiker, som i ord och handling verkade för återhållsamhet och moderation både i de politiska och i de religiösa striderna. I en konflikt 1671—72 mellan under- och överhuset om det senares rätt att göra ändringar i finansiella lagförslag hävdade han denna rätt. Han föll i onåd 1682 och drog sig tillbaka från det politiska livet. S.Bln. 2) Henry William Page t, markis av A., engelsk general (1768—1854), deltog ss. rytteriofficer i de engelska krigen mot revolutionens Frankrike och Napoleon; i slaget vid Waterloo anförde han det engelska kavalleriet. Efter fredsslutet 1815 deltog han ivrigt i det politiska livet och var medlem av kabinettet 1827—28 samt 1846—52. Två gånger tjänstgjorde han ss. lordlöjtnant av Irland, 1828—29 och 1830—33. Särsk. första gången var han en ivrig anhängare av en försoningspolitik gentemot irländarna, men han kom därigenom i motsättning till regeringen, varför han hem-kallades. S.Bln. Anglesi'1, blyvitriol, mineral, bly sulfa t, PbSO4, förekommer i diamantglänsande, vanl. färglösa, välutbildade rombiska kristaller, ävensom i derba, grå- el. gulaktiga massor. A förekommer samman med blymalmer, vanli gast som oxidationsprodukt av blyglans, men användes även själv som malm, när den förekommer i tillräcklig mängd. Bland fyndorter må nämnas Anglesey och Cornwall i England, Badenweiler och Sardinien. [Æ.A.G.] Angleterre [äglotä'r], det franska namnet på England. Jfr A n g 1 e r. A'nglia, nylatinskt namn på England; ledande tidskrift för studiet av engelsk filologi, sedan 1877 utg. i Halle. AnglicFsm, för engelskan egendomligt uttryckssätt, som upptages i ett annat språk. I svenskan förekommande a. äro i allm. av sent ursprung; de flesta ha sammanhang med Englands ledareställning i fråga om sport, handel och sjöfart. N.C. Anglika'nska kyrkan, The established church of England el. med namn efter författningen The episcopal church, engelska statskyrkan, som i avseende på lära, kult och författning utgör en nationellt egenartad sammansättning av katolicism, kalvinism och luterdom. Dessa olika inslag göra sig gällande såväl i engelska kyrkans historia som i det nuv. religiösa och kyrkliga livet. — Den engelska kyrkans lösgörande från Rom var icke ss. i det luterska reformationsverket en religiös utan en politisk akt. På gr. av sina giftermålsplaner, vilka påven motsatte sig, bröt Henrik VIII på 1530-talet med Rom och förklarade sig själv för engelska kyrkans överhuvud. Beträffande läran och kulten gjordes dock endast smärre förändringar. Under Edvard VI (1547—53) fortsattes reformationen av Cranmer (se denne) och hans medarbetare efter protestantiska riktlinjer. 1549 infördes en ny handbok, ”The Book ol common prayer” (se d.o.), som i — 1105 — — 1106 —