ANILINFÖRGIFTNING lett samt Lightfoots anilinsvart (1863). På grundval av E. och O. Fischers undersökningar av pararosanilin och rosanilin utbildades tekniskt viktiga framställningssätt för de s.k. rosanilinfärgerna. Som utgångsmaterial inom färgfabrikationen användas förutom ren anilin s.k. anilinoljor, som äro en blandning av anilin och därmed besläktade ämnen. Så är blå-anilin, anilinolja för blått, nästan kemiskt ren anilin, under det att rödanilin, anilinolja för rött, innehåller c:a 33% anilin, 23% para-toluidin och 44 % ortotoluidin. Även andra blandningar finnas. Sammansättningen av anilinoljorna beror på sammansättningen av de nitrobensoler, varur de framställas. Viktiga a. äro anilinviolett, anilinblått, anilinsvart, mety-lenblått, metylviolett, malakitgrönt m.fl. En systematisk redogörelse över a. se T j ä r färgämnen. Se även de olika a:s uppslagsord. Lj. Anilinförgiftning framkallas oftast av anilinolja, särsk. genom inandning, vid arbete på kemiska fabriker el. i laboratorier; förändrar blodfärgämnet till methemoglobin (därav blekheten och blåfärgningen i ansiktet), förorsakar vidare vacklande gång, yrsel, svag puls, i svårare fall medvetslöshet, hjärtförlamning, död. Mestadels behandlas a. medelst retmedel och genom att patienten avlägsnas ur den anilin-bemängda luften. Vid kronisk a. uppträda olikartade hudutslag, störningar i känsligheten och rörligheten. Den förebygges genom hygieniska anordningar i arbetsrummen. Ang. biåssvulster hos anilinarbetare, se U r inbi å s a. [E.M.P.W.] Anilingult, aminoazobensol, är ett azofärgämne (se d.o.). Anilingrått, n i g r o s i n, är ett indulinfärg-ämne (se d.o.). Anilinkoncernen, se Aktiengesell-s c h a f t f ü r Anilinfabrikation. Anilinolja, en blandning av anilin och to-luidin. Se Anilin och Anilinfärger. Anilinsvart, ett färgämne, som utmärker sig genom äkta färgning; bildas genom oxidation av anilinsalter med kaliumbikromat el. kalium-klorat i närvaro av syreöverförare, samt vid elektrolys av anilinsalter. A. bildas först på fibrerna av tyget; det har vidsträckt användning vid kattuntryckning och bomullsfärg-ning. [E.M.P.W.] Anilintryck, ett ljuskopieringsförfarande, åtminstone numera utan praktisk betydelse. Ett med bikromat ljuskänsliggjort papper kopieras under teckning å kalkerväv el. tunt papper, varefter det i en låda utsättes för anilinångor, som färga de obelysta ställena violettsvarta. J.K. Anilinviolett, färgämne, se M a u v e i n. AniliT, renkultur av kvävebindande bakterier, släktet Azotoba'cter (se d.o.). A'nima el. animus (lat), luft, andedräkt men senare också själ, ande (av indoeur. stammen an-, blåsa, andas, vilken också igenkän-nes i grek. a'nemos, vind, och häntyder på själsbegreppets härkomst ur föreställningen om andedräkten; jfr Ande och An i mi sm). — A'nima mundi, världssjälen (se d.o.). A-f N. AnimaT el. a n i m aT i s k (till lat. a'nimal, djur), som tillhör el. kännetecknar djurriket. Jfr nedan. Animala livsförrättningar, a n i m a 1 i t e't, sammanfattningen av alla egenskaper hos djurorganismen i motsats till växtorganis-men; djuriskt liv i motsats till högre, andligt. [E.M.P.W.] Animala organ kallas sådana, som äro utmärkande för djuren i olikhet med växterna, ss. rörelseorgan (musklerna), sinnesorgan och nervsystem. I motsats härtill stå de vegetativa organen (se d.o.). H.W-n. AnimaTier kallas sådana ämnen, särsk. födoämnen, som härröra från djurriket. Jfr V e-getabilier. AnimaTiska bad, bad i blod, mjölk etc.; förr medicinsk behandlingsmetod. AnimalkulFsm, biologisk hypotes, aktuell i början av 1700-talet, nu endast av historiskt intresse. ”Animalkulisterna” ansågo, att en ny organism uppstod genom tillväxt av i sädescellerna, spermierna, redan befintliga (pre-fonnerade) delar och att ägget endast spelade roll som näringsupplag. ”Ovisterna” däremot ansågo ägget innehålla den preformerade nya individen. P.M.S. AnimaT magneti'sm. Den tyske läkaren Mes-mer (se denne) hävdade vid mitten av 1700-talet den åsikten, att det fanns ett ”magnetiskt” fluidum, som genomträngde hela universum och vars förmodade yttringar hos levande varelser av honom benämndes a. m. Mesmer utgick från den urgamla läran om planeternas inverkan på hälsa och sjukdom och ansåg detta just bero på ”magnetiska” inflytelser. Han trodde sig finna, att man med denna mag-netism, vilken i första rummet utövade inflytande på nervsystemet, kunde direkt bota alla nervsjukdomar, indirekt alla andra kroppsliga åkommor. Den magnetiska verkan framkallade han till en början genom strykningar med händerna el. med magneter över patientens kropp, senare genom att låta de sjuka hålla i järnstänger, vilka voro nedstuckna i stora, med järnfilspån och vatten fyllda träkar (baquet). Därvid observerade han, att de sjuka ofta fingo krampanfall, ”kriser”, vilka han tillmätte det — 1127 — — 1128 —