ANKARDÄVERT Vintersöndag. Målning av Gustaf Ankarcrona. vinterstycken med gnistrande snö, t.ex. ”Det bjällrar på gården”. Under de senare åren har A. ägnat sig åt Dalarnes bondekultur och verkat framgångsrikt för hemslöjden. E.Wrgl. Ankardävert, lyftkran, som användes för ankarets hanterande ombord, har sin plats för ut invid relingen. H.S-k. Ankare. 1) Byggn., se Förankring. 2) Elektrotekn. En av huvuddelarna till en elektrisk maskin. Till ankaret hör också de på detta anbragta vecklingarna, som vid en generator avge och vid en motor mottaga elektrisk energi. Se Elektriska maskiner. A.L-dh. 3) Fys. Benämning på det mjuka järnstycke, som i elektromagnetiska apparater, ringklockor, reläer, telegrafapparater etc. attraheras av elektromagneten och vars rörelser motsvara strömvariationerna i magnetvecklingen. För att förhindra avmagnetisering vid permanenta mag-neter brukar man anlägga ett mjukt järnstycke, a., mot magnetens poler (armering). A.L-dh. 4) Metrol. Mått för varor, utgörande V* åm och omfattande 15 kannor. A. är känt redan under medeltiden i många länder, men i Sverige nämnes det först under den nya tiden. Det var i olika länder av olika storlek; i Sverige motsvarade det 39,28 1. S.Bln. 5) Sjöv. Redskap avsett att hugga fast i sjöbotten och förmedelst kätting el. tåg kvarhålla ett fartyg å önskad plats. Ankarna äro vanligast av järn och till konstruktionen av flera slag. Å a. av den vanligaste, äldre konstruktionen utgör läggen huvuddelen, till vilken de övriga delarna äro fästade el. från vilken de utgå. I läggens övre ända befinner sig en ring, röringen, el. klam, till vilken kätting el. tåg fastgöres. Under röringen och vinkelrätt mot läggen är ankarstocken fästad. Den tvingar vid ankartågets dragning ankaret att på sjöbotten intaga ett sådant läge, att en av de båda från läggens motsatta (nedre) ända utspringan-de armarna, vilkas ändar sluta med de pilspets-formade flyna, kan gripa fast i sjöbotten. Fly-nas yttersta ändar kallas pyntar. Det ställe på läggen, varifrån armarna utgå, kallas kronan. — Å nyare ankarkonstruktioner (patentankare, se d.o.) har den fasthållande förmågan ökats därigenom, att armarna gjorts rörliga upp till 45° vinkel i förhållande till läggen och så konstruerats, att båda armarna samtidigt gripa i botten. Stock saknas vanl., varför de nya ankarena lättare kunna stuvas ombord. Till de nyare konstruktionerna räknas Martin-ankaret, Hallanankaret och Inglefieldankaret. Ankarkättingen, medelst vilken ett fartyg förenas med sitt ankare, utgöres av järnlänkar, hopsatta till längder om 20—30 m.; längderna förenas genom klammar, så att kät-tingens totallängd vanl. uppgår till o. 200 m. Länken närmast a. är förenad med röringen el. ankarklammen genom den s.k. rörings-klämmen. — Se A n k r a. H.S-k. 6) Sportv. Siste (efterste) mannen i ett dragkampslag; oftast den tyngste och kraftigaste i laget (se Dragkamp). O.K-gh. Ankarede, lappkapell i Frostvikens s:n, Jämtlands län, n. om St. Blåsjön. H.S-n. Ankargrund el. ankarsättning, plats, där fartyg med hänsyn till bottnens beskaffenhet och vattendjupet lämpligen kunna förankras. Se Ankarplats. H.S-k. Ankarkätting, se Ankare 5). Ankarlanterna, lanterna (se d.o.), som föres å fartyg till ankars under mörker. Fartyg mindre än 46 m. långt skall föra en a. för ut i fartyget, visande vitt ljus runt horisonten; fartyg av större längd skall dessutom föra en liknande lanterna akter ut och lägre än den förliga. H.S-k. Ankarpejling, lägebestämning för ett förankrat fartyg genom iakttagande av bäringen (kompassriktningen) till två el. flera fasta föremål i land. A. tages omedelbart efter ankringen, för att man sedermera vid behov skall kunna kontrollera, om fartyget råkat i drift. H.S-k. Ankarpejling. — 1139 — — 1140 —