ANNA Västerlandet utvecklades denna kult i samband med madonnadyrkan och med påverkan från Orienten. Anna-kulten nådde sin kulmen vid slutet av medeltiden; på talrika målningar framställdes hon tillsammans med Maria och Jesus-barnet (”Anna själv tredje”). Hon dyrkades särsk. som bergsmännens skyddshelgon. Hennes festdag är i romersk-katolska kyrkan den 26 juli, hennes attribut: Jesusbarnet. — Litt.: Y. Hirn, ”Det heliga skrinet” (1909). S.N. Anna, furstinnor. Sverige. 1) A., prinsessa (1545—1610), dotter till Gustav I, bortgiftes 1562 med pfalz-greve Georg Hans I av Pfalz-Veldenz-Lützel-stein. Denne var en äventyrlig natur, som genom sin politik helt fördärvade sin förut genom giftermålet med A. goda ekonomiska ställning. Vid hans död 1592 utbröto mellan sönerna bittra strider, vilka A. sökte bilägga. För att spara drog hon sig flera år tillbaka i ensamhet och lyckades nödtorftigt rädda situationen. S.Bln. 2) A., prinsessa (1568—1625), dotter till Johan III, medföljde sin bror Sigismund till Polen på dennes resa dit år 1587. A. övade trots sin protestantiska religion stort inflytande på honom, och förhållandet mellan syskonen var det bästa. Efter konungamötet i Reval 1589 återvände hon till Sverige; hon stod till att börja med i gott förhållande till hertig Karl, men slutligen inträffade mellan dem en brytning. Tillsammans med Sigismund lämnade hon 1598 Sverige och återsåg det aldrig. Från hennes senare år är känt, att hon lindrade Carl Carlsson Gyllenhielms fångenskap i Polen. Det fördes många underhandlingar om hennes giftermål, framför allt med markgreve Johan Georg av Brandenburg. De ledde icke till något resultat. S.Bln. 3) A., drottning av Sverige och Polen (1573— 98), dotter till ärkehertig Karl av Steiermark, 1592 g.m. Sigismund. A:s ställningstagande i makens svenska politik bestämdes av misstro mot hertig Karl och föga gynnsam stämning mot svenskarna. S.Bln. Danmark. A. Sofie, dansk drottning (1693—1743), dotter till storkanslern Conrad Reventlow och Sofie Amalie v. Hahn. På en maskeradbal i Kolding 1711 blev Fredrik IV starkt intagen i den vackra och livliga A. och lät trots hennes familjs motstånd viga sig vid henne på vänster hand på Skanderborgs slott 1712, varefter hon fick titeln furstinna av Sles-vig och bl.a. erhöll det stora godset Vallö. Då drottning Louise 1721 avled, skyndade sig kungen att legitimera förhållandet; s0/5 s.å. satte han själv på Frederiksbergs slott kronan på hennes huvud, men gav därmed anledning till öppen brytning inom kungafamiljen, i det att kungens Drottning Anna Sofie av Danmark. syskon drogo sig tillbaka från hovet och även kronprinsen tillkännagav sitt missnöje. A. övade stort inflytande på sin gemål, som var henne varmt tillgiven, och åvägabragte särsk., att personer som stodo henne nära, erhöllo viktiga ämbeten. Trots att Fredrik IV i sitt testamente sökt trygga hennes ställning som änkedrottning, lät Kristian VI omedelbart efter faderns död förvisa henne till fädernegodset Clausholm, vilket hon erhöll som ett slags livgeding jämte ett visst apanage. Hon levde sedan här ett stilla liv, ägnat åt pietistiska andaktsövningar och välgörenhet. G.Cqt. England. 1) A. B o 1 e y n, Henrik VIII:s andra gemål (1507—36), dotter av Thomas Bo-leyn, dotterdotter av hertigen av Norfolk. Som hovfröken hos Henrik VIII:s gemål Katarina blev A. uppmärksammad av kungen, vilken för att kunna förmäla sig med henne skilde sig från sin första gemål och därmed vållade den för Englands kyrkliga historia betydelsefulla brytningen med påven. 1533 ingicks giftermål, men kungens kärlek svalnade snart; på gr. av obestyrkta beskyllningar för otrohet och blodskam blev A. dömd till döden och halshuggen. A. efterlämnade endast en dotter, Elisabet, senare drottning av England. — Litt.: A. S. Hume, ”The wives of Henry VIII” (1905). G.Cqt. Uppslagsbok. I. — 1153 — 37 — 1154 —