ANNA 2) A. av K 1 e v e, Henrik VIII:s fjärde gemål (1515—57). När efter Jane Seymours död Henrik VIII sökte sig en ny hustru, riktade Thomas Cromwell hans blickar på A., som var befryndad med mäktiga protestantiska tyska furstar. Henrik följde hans råd, och A. vigdes vid Henrik 1540. Då Henrik emellertid ej fann behag i A., tröttnade han snart på äktenskapet och lät upplösa det; Cromwell avrättades. A. kvarstannade i England. — Efter hennes död uppträdde i Tyskland en svindlerska, som ut gav sig för A. Hon lyckades för en tid vinna tilltro vid ett tyskt furstehov men avslöjades och fängslades. Troligen hade den falska A. varit kammarfru hos drottning A. S.Bln. 3) A. S tuar t (1665—1714), drottning av Storbritannien och Irland 1702—14. Yngre dotter av Jakob II i hans första äktenskap, slöt hon sig som protestant 1688 till Vilhelm av Oranien och besteg vid hans död (1702) tronen. Hennes gemål, prins Georg av Danmark, utövade icke något politiskt inflytande. Makten låg länge i händerna på hertigen av Marlborough, vilkens gemål, Lady Sara, var drottningens intima väninna. I den inre politiken var den viktigaste händelsen realunionen mellan England och Skottland 1707. Den yttre behärskas av Englands deltagande i spanska tronföljdskriget, som hade ivriga förespråkare i whigpartiet och Marlborough, under det att tories förhöllo sig rätt avvisande. Krigets långvarighet gav tories majoriteten, varjämte Lady Saras härsklystnad åstadkom en brytning mellan henne och drottningen. Tories kom-mo till makten, Marlborough föll i onåd och avsattes från alla sina ämbeten, och underhandlingar inleddes med Frankrike, vilka ledde till freden i Utrecht 1713. Denna bragte England stora fördelar, men innebar ett övergivande av bundsförvanterna, särsk. kejsaren, och åtföljdes av ett närmande till Frankrike och även Sverige. Drottningens mest inflytelserike rådgivare under hennes sista tid, Lord Bolingbroke, umgicks med planer att tdl förmån för hennes landsflyktige, katolske bror, ”pretendenten”, omstörta 1701 års tronföljdslag, enl. vilken kronan skulle övergå till den protestantiska, hannoverska ätten. Sannolikt har han därvid handlat med drottningens goda minne; hon hyste en djup tillgivenhet för sin bror. Innan de nödiga åtgärderna hunnit vidtagas, dog dock A. (12/s 1714). — Litt.: W. Michael, ”Englische Geschichte im 18. Jahrhun-dert”, 1 (1896). P.S. Frankrike. 1) A. av Bretagne (1476 —1514), dotter till hertig Frans II av Burgund, ärvde 1488 Bretagne och gifte sig 1491 med Karl VIII av Frankrike. Under sin gemåls italienska fälttåg styrde A. riket. Efter hans död (1498) äktade hon 1499 hans efterträdare Ludvig XII. Efter hennes död tillföll Bretagne Frankrike. A. skildras som en vacker och snillrik kvinna. [S.BZn.] 2) A. av Österrike (1601—66), dotter till Filip III av Spanien, förmäldes 1615 med Ludvig XIII av Frankrike. Äktenskapet blev fullt av slitningar. A. låg i brevväxling med Frankrikes fiender och räknade sina bästa vänner bland de högadliga kretsar, som voro fientligt stämda gentemot Ludvig XIII:s och Richelieus politik. Något politiskt inflytande fick hon emellertid icke, förrän hon 1643 efter sin makes död — emot dennes testamente och genom parlamentsbeslut — blev Frankrikes regent under Ludvig XIV:s omyndighet. Hennes högadliga vänner (les importants) trodde nu sin tid kommen, men A. valde till rådgivare kardinal Ma-zarin, som i allt fullföljde Richelieus politik, samt bekämpade uppror av sina forna vänner. När Ludvig XIV efter Mazarins död själv övertog rikets styrelse, drog sig A. tillbaka i ett kloster. S.Bln. Ryssland. 1) A., rysk storfurstinna, bysantinsk prinsessa (d. 1011), dotter av kejsar Romanos II och Theofano och syster till kejsar Basileios II, förmäldes 989 med den ryske storfursten Vladimir den store (se denne) i sammanhang med dennes övergång till kristendomen. C.F. 2) A. Ivanovna (1693—1740), dotter till Peter den stores äldre halvbror Ivan, 1710 förmäld med hertig Fredrik Vilhelm av Kurland (d. 1711). När med Peter II den man- — 1155 — — 1156 —