ANREP förhållandena, individuell a., m o d i f i-k a t i o n, el. hos arter, raser etc., i det att dessa under generationernas följd förändra sin typ, artanpassning. När en a. inträder ss. följd av ökning el. minskning av ett organs funktion, talar man om funktionell a. (t.ex. en muskels förstärkning på gr. av flitigt bruk). Med d i r e k t a. menas en adaptiv förändring, som uppstår ss. en mer el. mindre omedelbar reaktion hos organismen till följd av påverkan från yttervärlden. Så antager en maskrosplanta, som flyttas från slättlandet till högfjället, ett helt annat växtsätt. I motsats härtill förstår man med indirekt a. en förändring, som uppträder spontant (d.v.s. icke som följd av någon påverkan från yttervärlden) inom en art el. ras och som visar sig vara fördelaktig i kampen för tillvaron. Om ständigt nya, i samma riktning gående förändringar uppträda hos generation efter generation, blir a. inom arten (rasen el. stammen) allt starkare. — Frågan om vilken roll a. spelar vid arternas utveckling, har givit upphov till betydliga meningsskiljaktigheter mellan olika forskare. Ä ena sidan har man sökt göra gällande, att de individuella adaptationerna äro ärftliga och att artutvecklingen är en följd av nedärvning av direkta, funktionella modifikationer (lamarc-kism, neolamarckism etc. Se Utveckling s-lära). Ä andra sidan har man, sedan Darwin påvisat det naturliga urvalets betydelse för artbildningen, sökt förklara den sistnämnda ur de indirekta anpassningarna ss. nedärvning av spontana, adaptiva förändringar, medan de individuella anpassningarna ss. icke ärftliga vore utan inverkan på arternas utveckling. Denna uppfattning har framför allt hävdats av Weis-mann, som kraftigt betonat, att individuella anpassningar ej ärvas. Den experimentella ärftlighetsforskningen tycks i denna fråga ge Weis-mann rätt. Det har nämligen blivit ådagalagt, att en del tidigare experiment (Kammerer, Standfuss), vilka ansågos stödja uppfattningen om de individuella anpassningarna som ärftliga, ej äro beviskraftiga. Anpassningar inom en art anses numera av de flesta forskare på detta område uppkomma därigenom, att arterna bestå av en mångfald om varandra blandade men sinsemellan olika, ärftliga typer. (Rörande dessas uppkomst och orsaker råder ännu ej full klarhet, se Ärftlighetslära). Under skilda levnadsförhållanden äro dessa typer i olika grad livsdugliga, och de individer, som representera de för de givna livsvillkoren bäst anpassade ärftliga typerna, bli de, som huvudsaki. fortplanta rasen. Därigenom kommer rasen så småningom att sammansättas av ärftliga typer, vilka äro väl anpassade för de rådande förhål — 1181 — landena: En biandsort, population (se d.o.), av vete t.ex. utsås på två olika orter, A och B, av vilka A. har stränga vintrar och B milda vintrar men regniga somrar. Inom biandsorten finnas såväl sådana ärftliga typer, som tåla stark frost, som sådana, vilka tack vare stor stråstyvhet m.fl. egenskaper ej skadas av regnet. De för förhållandena på resp, orter ej lämpliga typerna dö ut efter några generationer, och resultatet blir, att man får två sinsemellan olika raser, vilka äro anpassade för helt olika klimatförhållanden. J.R. Anquetil [äkatiT], Louis Pierre, fransk historiker (1723—1806), under Napoleon I anställd vid utrikesdep:s arkiv. Huvudverk: ”His-toire de France depuis les gaules jusqu’å la fin de la monarchie” (14 bd, 1805), sträckande sig till 1805, men senare utg. i nya upplagor och av andra förf, fortsatt. G.Cqt. Anquetil-Duperron [äkati'l dyperå'], Abraham Hyacinthe, fransk orientalist, Avesta-studiets grundläggare (1731—1805), företog 1754—62 en resa i Indien, varunder han kom i beröring med parsiska präster och av dem, utom kunskap i avestiska och pehlevi, förvärvade sig en ytterst värdefull manuskriptsamling. 1771 utkom hans ”Zend-Avesta”, innehållande övers, av Vendidad och delar av övriga Avestatexter, en biografisk teckning av Zara-thustra samt en skildring av A:s resor (tysk övers, av Kleuker med kommentar 1776). Arbetet framkallade en häftig vetenskaplig diskussion, som varade ända till långt in på 1800-talet; trots bristfälligheter och misstag har det bildat epok. Av stor betydelse för Västerlandets andliga liv var även A:s övers, till franska av den persiska, 1657 fullbordade övers, av vissa indiska Upanishader, ”Oupnek’hat” (1802 —04). A. var utan tvivel en rik personlighet, men hans brinnande vetenskapliga iver var mera förenad med bisarr fantasi än med vetenskaplig skarpblick och intuition. C.F. Anrep, adlig ätt, från Westfalen inkommen med ordensriddarna till Östersjöprovinserna, där den på 1500-talet hörde till de mest ansedda släkterna, introducerades på riddarhusen i Riga och Reval och ännu, vitt utgrenad, kvarlever. Med hovmarskalken hos Gustav II Adolf, Rein hold A. till Soor (d. 1622), inkom ätten till Sverige; hans son, överstelöjtnanten Gustaf A. (1616—66), introducerades 1635. G.Cqt. 1) Johan Gabriel A., genealog (1821— 1907). I sin ungdom lantbrukare och sedan under några år extra kanslist vid Stockholms pcliskammare, ägnade sig A. från 1857 uteslu tande åt sitt banbrytande genealogi ska författarskap. Är 1854 började han utge den av honom under jämnt ett halvt sekel redigerade — 1182 —