ANSATSFIL hålles vid stängning till röstställningen (se d.o.) den s.k. stängansatsen, välbekant från språkljudet h; c) är röstspringan smal, erhålles den mjuka ställansatsen. — Litt.: H. Hen-ningsson, ”Rösten och talet” (1923). V.F. 2) Tekn. En upphöjd kant exempelvis på en maskindel. Ansatsfil, tekn., se Fil. Ansatsrör, tekn., kort rör, som anbringas vid en öppning på ett kärl el. dyl., så att det däri befintliga innehållet kan rinna ut. Ansatsvinkel, tekn., den vinkel, som ett svarv- Gården till slottet i Ansbach. ståls underkant bildar med tangenten i beröringspunkten på det runda arbetsstycket. Se Svarvning. C.E.v.S. A'nsbach [-baz], stad i Bayern, Tyskland, 40 km. v.s.v. om Nürnberg; 21,923 inv. (1925). Livlig handel och industri. A. var förr markgrevskapet A:s residensstad. M.P. A'nscbütz. 1) Heinrich Eduard A., tysk skådespelare (1785—1865). A. var efter anställningar bl.a. i Breslau från 1821 fästad vid Burg-teatern i Wien, där han främst ss. en talkonstens mästare firade triumfer i skådespelets hjälte- och karaktärsroller, Kung Lear, Nathan den vise, Wallenstein, Miller i ”Kabal och kärlek” m.fl. G.K-g. 2) Ottomar A., tysk fotograf (1846—1907), fullkomnade ridåslutaren, arbetade för seriefo tograferingens, den s.k. kronofotografiens, utveckling, konstruerade takyskopet (se d.o.) el. ”elektriska snabbskådaren”, en föregångare till den nutida kinematografen. A.Sv. 3) Gerhard A., tysk statsrättslärare (f. 1867), prof, i Heidelberg 1900, i Berlin 1908, åter i Heidelberg 1914. A. har utgivit ”Kritische Studien zur Lehre vom Rechtssatz und formel-len Recht” (1891), ”Die Organisationsgesetze der inneren Verwaltung in Preussen” (1898; 1908), ”Das deutsche Staatsrecht” (i ” Holtzen-dorff-Kohlers ”Rechtsencyklopedie”, 1914). E.K. Anseele, Eduard, belgisk socialdemokrat (f. 1856), redaktör först för ”Volkswil”, sedermera för ”Vooruit”, den senare tidningen uppkallad efter den av A. grundade stora konsumtionsföreningen ”Vooruit”. A. invaldes i deputeradekammaren 1894 och tillhörde blockregeringar 1918—21 ss. arbetsminister och 1925—27 som järnvägsminister. T.E-r. Ansegisel, även Adalgisil (o. 605—685), son till den frankiske biskopen Arnulf av Metz, äktade 630 Begga, dotter till Pippin av Landen. A. var far till Pippin av Heristal, karolingernas stamfader. [S.BZn.] Anselm av Canterbury, medeltida teolog och kyrkofurste (1033—1109, född i Aosta (Piemont), 1078 abbot i benediktinerklostret Bec i Normandie, 1093 ärkebiskop i Canterbury. A. är den medeltida skolastikens fader. Skolastikens huvudproblem, att försona förnuftet och traditionen, har A. fattat klart i sikte. Sin metodologiska princip uttalar han i satsen: credo, ut inte'lligam (”jag tror, för att jag må förstå”). I den medeltida debatten om allmänbegreppen, där de två uppfattningar, som kallats realism och nominalism (se d.o.), skarpt bröto sig mot varandra, företrädde A. den förra riktningen och angrep i sin skrift ”De fide trinitatis” nominalismens målsman Roscelin. Mest känd för eftervärlden är A. genom sitt Gudsbevis (se d.o.) och sin försoningslära (jfr Försoning). Det förra, som framföres i skriften ”Proslogium”, vilar på tanken, att Gud ss. det mest universella och fullkomliga väsen till följd härav även måste äga existens. Förso-ningsläran behandlar A. i skriften ”Cur Deus homo”. Människan har genom syndafallet berövat Gud den ära, som tillkommer honom. Då synden medför oändlig skuld, så kan den gott-göras endast genom gudamänniskans satisfak-tion, vilken föreligger i Kristi försoningsdöd. — Ss. ärkebiskop av Canterbury invecklades A. i en strid med den engelska kungamakten om in-vestituren (se d.o.), A. fick gå i landsflykt, tills tvisten bildades genom ett konkordat 1107. •—-Litt.: Eadmer (A:s samtida och lärjunge), ”Vita — 1187 - — 1188 —