ANSGARIIFÖRENINGAR S. Anselmi” (utg. i flera uppl., tysk övers. 1923); decemberhäftet av ”Revue de philosophie” 1909 är ägnat åt A. med anledning av 800-årsminnet av hans död; W. von den Steinen, ”Vom hei-ligen Geist des Mittelalters” (1926). H.O-n. Anser, se Gåssläktet. Anse'ridæ, gåsfåglar, se Andfåglar. Anseri'næ, underfam. inom fam. andfåglar. Se Gäss, egentliga. Ansgar (etymologiskt samma ord som O s-k a r, se d.o.), helgon, missionär, ärkebiskop av Hamburg-Bremen, ”Nordens apostel” (801— 865), blev munk i benediktinerklostret Corbie, varifrån han flyttade till dess nygrundade dotterkloster Nya Corvey i Tyskland. På denna tid hade kristendomen börjat spridas till Danmark; Ebbo av Reims hade där utövat missionsverksamhet. Nu började även de politiska förhållandena att bli gynnsamma för kristendomens fortsatta utbredning i Norden. Den landsflyktige danske tronpretendenten Harald lät för att vinna understöd hos Ludvig den fromme döpa sig. När han skulle återvända till sitt hemland 826, sändes två missionärer med honom; den främste var A. Emellertid fördrevs Harald inom kort från Danmark, och missionärerna måste ävenledes lämna landet. Är 829 anlände till Ludvig den fromme sändebud från ett annat nordiskt land, Sverige. Dessa bådo kejsaren, att han måtte sända kristna präster dit. Med glädje villfor kejsaren deras begäran, och vid deras återresa till Sverige medföljde dem A. och Wit-mar. De blevo på resan överfallna av sjörövare men nådde dock fram till Birka, där konung Björn mottog dem väl. Hans rådgivare Hergeir lät döpa sig och byggde den första kristna kyrkan i vårt land. Först efter 1 % år återvände A. till Tyskland; han utnämndes 831 till ärkebiskop över det nyskapade ärkestiftet Nordal-bingien, vars säte var förlagt till Hamburg. Vid sidan av biskop Ebbo utsågs han till påvlig legat över de nordiska folken. De nu följande åren blevo emellertid fulla av besvikelser för A. Är 845 härjades Hamburg av vikingar, och A. berövades sina flamska besittningar. Missionsarbetet i Sverige gick föga el. icke alls framåt; av de missionärer, som ditsänts, blev en dräpt och en annan fördriven, en tredje måste återvända efter blott en kort vistelse. Slutl. lyckades dock A. övervinna svårigheterna. Med Ludvig den tyskes hjälp återvann han de flamska besittningarna. Han företog, tydligen på uppdrag av kejsar Ludvig, resor till Danmark och kunde i Slesvig grundlägga en kyrka. En kortvarig hednisk reaktion o. 855 vållade endast temporärt avbrott i missionsarbetet i Danmark; det kunde inom kort utsträckas även till Ribe. t början av 850-talet begav sig A. ännu en gång till Birka i Sverige; han var nu icke blott missionär utan även sändebud. Den regerande konungen, vars namn var Olof, ställde sig icke helt avvisande mot kristendomens predikande, men först efter ett gynnsamt orakelsvar och ett tingsbeslut kunde missionsarbetet återupptagas; efter A:s avresa bedrevs det under ledning av olika präster, Erimbert, Ansfrid och Rimbert. Även i yttre avseende förbättrades A :s ställning. 847 hade biskopsdömet Bremen och ärkebi-skopsdömet Hamburg faktiskt förenats; som ärkebiskop över detta stift konfirmerades A. år 857. Dess självständighet gentemot ärkebiskopen i Köln stadfästes slutgiltigt 864 av påven Nicolaus I. Kort efter denna stora framgång avled A. 865. — Enl. Ansgarlegenden, som författats av hans efterträdare på Hamburgs ärke-stol, Rimbert, förde A. ett asketiskt levnadssätt; han älskade att försjunka i kontemplation samt upplevde visioner och föll i extas. Denna skildring är emellertid i mångt och mycket schablonmässig; man får icke för den glömma de egenskaper, vilka A. låter framträda i sina gärningar och sitt livsverk. Han var en energisk ocb skicklig diplomat, en målmedveten kyrkopolitiker. Det självständiga ärkestiftet Hamburg-Bremen med dess rika utvecklingsmöjligheter var hans verk. — A. har även varit verksam ss. förf.; två av hans skrifter äro bevarade: en uppbyggelsebok (”Pigmenta”) och en helgonlegend (”Miracula S. Willehadi”). — Ansgars dyrkan inskränker sig, Corbie undantaget, till tyska och nordiska stift. I Norden har dock veterligen icke någon kyrka varit invigd åt honom; ej heller är någon avbildning av honom bevarad. Däremot ha reliker, som tillskrivits honom, förvarats. Hans dyrkan i Sverige går längre tillbaka, än man ofta antager, minst till 1300-talets början. Hans legend översattes till svenska redan på 1400-talet. Är 1834 restes på Björkön ett monument över honom. — Litt.: Rimbert, ”Ansgars levnad, övers, av G. Rud-berg. Med en historisk inledning av N. Ahn-lund” (1926); G. Dehio, ”Geschichte des Erz-bisthums Hamburg-Bremen bis zum Ausgang der Mission” (1877); W. Lüdtke m.fl. i ”Schrif-ten des Vereins für schleswig-holsteinische Kirchengeschichte” (7:2, 1926, Ansgarsheft); K. B. Westman i ”Svenskt biografiskt lexikon” (1919). T.S-d. Ansga'riiföreningar, sammanslutningar av föreningar för inre och yttre mission, vilka för att hugfästa minnet av Ansgar uppkallades efter honom. Den första ansgariiföreningen bildades i Värmland 1865 på initiativ av pastor H. J. Lundborg (se denne) i samband med tusen-årsminnet av Ansgars död. S.å. stiftades Örebro ansgariiförening och efterhand bildades sådana — 1189 — — 1190 —