ANTISEPTIK historia i Sverige” (1924); Cherep-Spiridovich, ”Den hemliga världsregeringen el. den dolda handen. Det uppenbarade i historien. 100 historiska mysterier förklarade” (1927); Skrifter av C. A. Grevesmöhlen, O. F. Påhlman m.fl. med anledning av 1815 års judedebatt i Sverige. C.G.Th. Antiseptisk (till grek, anti', emot, och sepsis, förruttnelse), en o. 1875 av Lister införd metod för sårbehandling, som har till ändamål att genom användning av kemiska bakterie-hindrande medel döda de organismer, som förorsaka infektion i ^årel. Lister förordade kar-bolsyra ss. särsk. lämplig, och denna användes för desinfektion av såret, förbandet samt alla föremål, som kommo i beröring med såret, t.o.m. luften (moln av finfördelat desinfektionsmedel). Förfaringssättet åstadkom en rask och säker läkning av såret utan den förut vanliga farliga varbildningen. Om än a. måste träda tillbaka för den på grundval av densamma uppvuxna aseptiken (se d.o.), betydde den dock en viktig vändpunkt i den moderna kirurgien, emedan den bevisade, att läkning av sår försiggår utan inflammation, varbildning och feber, om det lyckas att utestänga de bakterier och dessas sporer, vilka förorsaka infektionen i såret. Många antiseptiska medel, a n t i s e'p t i c a, användas också numera vid behandling av inflammerade och variga sår. Kemiska antiseptica äro kvicksilverklorid (sublimat), fenol (karbolsyra), kresoler (lysol), klormetakresol, formaldehyd, svavelsyrlighet, borsyra, salicyl- och bensoesyra m.fl. — De flesta antiseptica tjäna till att förstöra sporerna el. hämma dem i deras utveckling el. att hindra sådana sporer att komma i beröring med de föremål, sår el. dyl., som skola skyddas. Därför höra även alla de förfaringssätt hit, som användas för att hålla luften, instrumenten, bäddarna, kläderna o.s.v. i sjuksalarna rena. Fysikaliska antiseptica äro spec. hög temperatur (utkokning, vattenånga av 100°, vattenånga med högt tryck, torr värme till 160°), borttagande av vatten (uttorkning) samt i viss mån även köld. Borttagande av vatten åstadkommes även medelst salt el. alkohol. [E.M.P. W.] Antiskidring, bilring försedd med ”nabbar”, avsedda att förhindra slirning (eng. skidding). Alla moderna ringar äro av denna typ. C.E.v.S. Antiskorbu'tiska medel, se A n t i s co r b u-t i c a. Antispasmo'diska medel (till grek, anti', emot, och spasmo's, kramp), medel, som häva abnorm muskelsammandragning; se Kramp. AntFstes (lat.), föreståndare, i den äldsta kristna kyrkan titel på biskopar, abboter o.s.v.; i några kantoner i Schweiz föreståndaren för det reformerta kyrko- och skolväsendet i kantonen. [S.2V.] Anti'sthenes, grekisk filosof, den kyniska skolans grundläggare (död o. 366 f.Kr.). A. var son av en trakisk kvinna och åtnjöt följaktligen icke full medborgarrätt i Aten, vilket otvivelaktigt bidragit till hans negativa inställning gentemot rådande samhällsförhållanden. Han studerade först retorik under ledning av so-fisten Gorgias, men ägnade sig sedan åt filosofien och kom att tillhöra Sokrates’ lärjungar. Sedan undervisade han i gymnasiet Kynosarges utanför Aten. I sin filosofi utgick A. från Sokrates’ uppfattning av dygden som människans livsmål och fattade den i likhet med mästaren som vilande på insikt och följaktligen lärbar. Dygdens väsen såg han i autarki el. oavhängighet av yttervärlden, vunnen genom högsta möjliga behovsfrihet. Den vise bör enl. honom förakta livets alla njutningar, avstå från ekonomiska förmåner samt avhålla sig från äktenskap och samhällsliv. Mot den atenska demokratien stod han skarpt polemisk, och hans idealstat var en kosmopolitisk monarki, där konungen sörjer för folkets välfärd ”som herden för sin hjord”. A. bekämpade mångguderi och antropomorfism (se d.o.), men begagnade sig av myterna som allegorier för att åskådliggöra sin moral. Denna metod upptogs sedermera av den stoiska skolan. Som logiker förnekade A. möjligheten att fälla utsagor om enkla begrepp; man kan enl. honom endast komma till identiska satser av typen: människan är människa, god är god. Mot denna uppfattning, som stod i strid med den sokratiska definitionsmetoden, uppträdde Platon med skärpa, särsk. i dialogerna ”Euthydemos” och ”Sofisten”. G.A. Antistrof [-strå'f], ett sammanhängande versparti, som motsvarar en föregående strof. I den grekiska korlyriken följas strof och antistrof av en avslutning, epod (se d.o.). Den antistrofiska versbyggnaden, som enl. traditionen härstammade från körlyrikern Stesichoros, är utmärkande för de musikaliska partierna i det grekiska dramat. Hj.G. Antisyphili'tica [-fi-], medel mot syfilis, benämnas även antiluetica. Antitaurus [-au'-], ö. delen av bergskedjan Taurus (se d.o.). — 1255 — — 1256 —