APOGAMI ansvällning å skaftet omedelbart under sporkapseln. Se B 1 a d m o s s o r. O.Gz. 3) Geol. En bergartsgång, som från ett erup-tivt massiv el. från en mäktigare, i en annan bergart inträngande (i n t r u s i v) gång grenar sig ut i sidoslenen, vanl. efter sprickor i denna. K.A.G. Apogami', bot., betecknar numera det fall av förökning, då en sporofyt (se d.o.) uppslår ur vegetativa celler hos en gametofyt (se d.o.). A är somatisk, om kromosomantalet hos de celler, ur vilka sporofyten bildas, är dubbelt (di-ploidiskt), generativ åter, då modercellernas kromosomantal är enkelt (haploidiskt). Det förra slaget av a. förekommer hos ett flertal oi mbunkar och yttrar sig däruti, att den full-bildade, könlösa generationen (sporofyten) bildas av förgroddens (gametofytens) vegetativa celler, vidare bland blomväxterna hos en art av daggkåpan (Alchemi'lla), då grodden utvecklas ur diploidiska sj nergidceller (se d.o.) i embryosäcken. Generativ a. förekommer såvitt känt endast hos några ormbunkar. O.Gz. Apoge'um (till grek, apo', från, och gaTa, jord), den punkt i en kropps (månens el. solens) bana kring jorden, som ligger mest avlägsen från jorden. Den närmaste punkten kallas p e r i g e-u m. På samma sätt använder man för kroppar, som röra sig kring planeten Jupiter, uttrycken apojovium och p e r i j o v i u m, för kroppar, som röra sig kring solen, uttrycken aphelium (afelium) och p e r i h e 1 i u m, för kroppar, som röra sig kring planeten Satur-nus, uttrycken apoäaturnium och p e-r i sa t u r ni u m etc. A. och perigeum kallas även banans båda apsider (se d.o.). C.V.L.C. Apokaly'ps (grek. apokaTypsis, avslöjande, uppenbarande av fördolda ting), se A p o k a-lyptik, Apokalyptisk och Johannes uppenbarelse. Apokalypti'k, en religiös litteraturart, som medelst föregiven övernaturlig uppenbarelse vill avslöja framtiden, eg. världsdomen och händelserna kring denna. De flesta religioner ha en apokalyptisk litteratur; så har den persiska och babylonisk-assyriska apokalyptiken inverkat på den judiska; ang. den germanska religionskret-sen se Ragnarök. Mest känd och genomforskad är emellertid judisk och gammalkristen a. — 1. Den judiska apokalyptiken avslutar den gammaltestamentliga profetian. Denna var under de stora profeternas tid en gudsuppenbarelse, som bars fram av i sitt folks mitt levande personer och avsåg religionens omsättande i individernas och nationens liv, medan a. är en litterär produkt under ett fingerat historiskt namn, från vilket den hämtar auktoritet. De uppenbarelser den lämnar röra sig ej om ett i historiens konkreta liv inflätat nu, utan om det förflutna och det kommande sedda i världsdomens ljus, liksom det för Israel, såväl för det i som efter exilen levande, endasl fanns det förflutnas rika historia och de till eskatologi (se d.o.) förtätade framtidsförhoppningarna. Messias-förväntningarna förlora i apokalyptiken sin historiskt-konkreta innebörd; i övergången mellan denna världsperiod och den kommande kämpar en övervärldslig Messias mot Antikrist (se denne). På samma sätt räddas en rest av judarnas gamla anspråk på att vara Guds utvalda folk över i föreställningen om ett tusenårsrike på jorden under denne Messias’ herravälde omedelbart före den slutliga världsdomen. 1 bjärt motsats till de lidanden och den ondska, som karakterisera denna världsperiod och som hopa sig särsk. före Messias’ framträdande, stå glansen och lyckan i den nya världsperioden under Messias’ triumf och Guds herravälde, dualism. Vidare kännetecknas apokalyptiken av konstfulla uträkningar ang. Messias’ ankomst och liden för världsdomen, stående bilder, visioner, drömmar, änglauppenbarelser o.d. Den äldsta judiska apokalyptiken är Daniels bok från Mac-kabéertiden o. 165 f.Kr. Andra i kanon ej upptagna apokalypser äro Henoks bok, 4 Esra, Baruksapokalypsen m.fl. — 2) Den g a m-m a 1 k r i s t na apokalyptiken fortsätter den judiska. Den utgår från samma historiska läge av betryck och börjande förföljelser, samtidigt som den anknyter till urkristendomens allmänna eskatologiska inställning. Här ha dock tidsberäkningarna för domen fallit bort, och i stället har man koncentrerat intresset kring Kristi återkomst (jfr P a r u s i) och hans kamp mot Antikrist (se denne). I evangelierna finnas åtskilliga apokalyptiska inslag, t. ex. Mark. 13, Matt. 24 (den s.k. synoptiska apo-kalypsen), hos Paulus i 2 Tess. 2:1—12. Den äldsta bevarade kristna apokalypsen är Joh. Upp. (se d.o.); andra kristna apokalypser äro Petrus- och Paulusapokalypserna, Hermas herde och de kristna tilläggen i de sibyllinska böckerna. Jfr Apokryfiska böcker. — 3) Genom Augustinus’ i ”De civitate Dei” (413— 426) utvecklade teori, att tusenårsriket redan kommit med Kristi födelse och kyrkans organiserande, leddes den kristna apokalyptiken in på andra linjer. Den äldre uppfattningen levde dock kvar jämte detta nya inslag och kom under medeltiden till uttryck hos de stränga fran-ciskanerna, spiritualerna (se Franciska-nerorden). Under reformationstiden hade framför allt döparrörelsen (jfr Anabaptister) en apokalyptisk inriktning. I senare tid har apokalyptiken levt upp bland de talrika — 1315 — — 1316 —