APOKATASTASIS sekterna; särsk. märkas Russellianerna (se d.o.) och Irvingianerna (se K a t o 1 s k-a p o stoli s k a kyrkan), som ha återupptagit de gamla försöken att bestämma tiden för världens ände, vidare Efraims söner (se d.o.) och pingströrelsen (se d.o.). Jfr även E. S w e-denborg. — Litt.: Ang. texten till utomka-noniska apokalypser se E. Kautzsch, ”Apokry-phen und Pseudepigraphen des Alten Testa-ments” (1900) och E. Hennecke, ”Neutesta-mentliche Apokryphen” (2 Aufl. 1924); W. Bousset, ”Die jüdische Apokalyptik” (1903); H. Weinel, ”Die späteren christlichen Apokalyp-sen” (1923). S.N. Apokaly'ptisk. Vissa scener och gestalter framför allt ur den främsta kristna apokalyp- A. Dürer: Den apokalyptiska kvinnan. sen, Joh. Upp., ha ss. särsk. karakteristiska för apokalyptikens art och form utövat stort inflytande på fromhetslivet, liksom de ofta återgivits i konsten, t.ex. Dürers träsnittsserie ”Die heim-liche Offenbarung Johannis” (1498). Sådana kända scener och gestalter ur Joh. Upp. äro bl.a.: 1) Beskrivningen på ”människosonen” i kap. 1:13 ff., som går tillbaka på Dan. 10:5 ff. och är ett uttryck för den senare judendomens Messiasföreställning, i Joh. Upp. överförd på den upphöjde, transcendente Kristus. Uttrycket ”människosonen” syftar alltså ej på Jesu mänsklighet utan tvärtom på hans himmelska ursprung. 2) De 24 äldsta och de 4 väsendena kring Guds tron i kap. 4:1 ff., där man med de 24 äldsta förmodligen avsett änglar, utgörande Guds rådsförsamling; de 4 väsendena (jfr Jes. 6, Sak. 1:5 ff.) ha tolkats som representanter för skapelsens element och även använts som attribut för de fyra evangelisterna, men deras betydelse är oviss. De såväl som de 24 äldsta torde gå tillbaka på astrologisk-mytologiska föreställningar. 3) Boken med de 7 inseglen, kap. 5:1—14, d.v.s. ett oöppnat testamente och lammet-Kristus, som öppnar det. 4) De apokalyptiska ryttarna i kap. 6:1—8 (jfr Sak. 6:1 ff.), av vilka de tre sista dels bringa, dels själva personifiera de plågor, som kriget, hungersnöden och döden föra med sig. Den förste ryttaren är däremot framställd som en segrare, vilket med anledning av Mark. 13:10 torde få tolkas som en symbol för missionens segertåg genom världen, innan de lidanden inträffa, som föregå Messias’ ankomst och som de andra ryttarna symbolisera. 5) Den apokalyptiska kvinnan, kap. 12:1 ff., har i senare tid felaktigt tolkats som Maria; det torde i stället vara en förefintlig föreställning om någon him-melsgudinna, som förf, upptagit och omdanat för sina syften, förmodligen för att personifiera församlingen. 6) Den babyloniska skökan, kap. 17:1 ff., syftar troligen på Rom och är ett i senare tid i otaliga religionsstrider använt namn på resp, motparti. 7) I kap. 13 och 14 finnes Antikristföreställningen, ehuru själva namnet ej förekommer (se Antikrist). 8) Det apokalyptiska talet 666 i kap. 13:18 har tolkats och tolkas alltjämt på många sätt. Troligen syftar det på den romerska kejsarmakten; jfr Johannes Uppenbarelse. 9) Skildringarna av tusenårsriket i kap. 20:1—10 och av det himmelska Jerusalem i kap. 21—22 ha gått igen i en mängd religiösa spekulationer och utövat stort inflytande på religiös diktning och uppbyggelselitteratur tiderna igenom. H. A. Brorsons bekanta psalm ”Den store, hvide Flok” har motiv ur denna föreställningskrets, närmast från kap. 7:9 ff. S.N. Apoka'rpa, om fruktblad, som var för sig, utan att sammanväxa med andra, bilda en pistill. De flesta ros- och ranunkelväxter ha apo-karpa fruktblad. O.Gz. Apokata'stasis (grek., återupprättelse). Teol. Uttrycket går tillbaka till Petri tal Apg. 3:21, vilket åter bottnar i judisk eskatologi (jfr Mark. 9:12), där dock knappast åsyftas det, som apokataslasis-läran sedan kommit att innehålla, alla människors slutgiltiga frälsning. N.T. talar f.ö. både om slutdom med evig fördömelse för de onda, Matt. 25:41, Mark. 9:48, 2 Tess. 1:9, och om ett slutmål, där Gud skall bliva — 1317 — — 1318 —