APOKLASMA allt i alla, 1 Kor. 15:28. Hos alla, som sedan utbildat apokatastasis-läran, märker man en överensstämmelse, dels i betonandet av Guds godhet och makt, dels i uppfattningen, att synd mera är en brist än ett kvalitativt ont. Så lär Origenes, som först utbildade denna lära, att alla straff endast äro Guds pedagogiska medel till människornas förbättring i en utveckling, som fortsättes efter döden. Hans teorier funno anslutning inom grekisk-katolska kyrkan med dess uppfattning av Gud och av synden. Den västerländska kyrkan, som betonar Guds rättfärdighet och synden ss. något i människans vilja bottnande ont, fördömde denna lära. Under medeltiden framträdde den i enstaka pante-istiska system. Den återupptogs av anabaptisterna, men utdömdes ånyo av reformatorerna. I senare tid har den framträtt i pietistiska och teosofiska kretsar och särsk. hos Schleier-macher, som på allvar fört den fram i nyare teologi. Bekant är hans argumentering, att för de frälsta skulle icke någon salighet finnas, om de skulle vara medvetna om andras eviga straff. F.ö. hänger hans bevisföring samman med de allmänna dragen i hans teologi med dess inställning på harmonisk utveckling. För modern teologi, som hävdar kärleken ss. det väsentliga i gudsbegreppet, är den gamla läran om eviga straff omöjlig att godtaga, men i motsats till apokatastasisteorien betonar den synden som ett kvalitativt ont i principiell motsättning till Gud. Annihilationsteorien (se d.o.) har därför i detta problemläge vunnit åtskillig anslutning S.N. Fil. Inom filosofien är a. läran om ett evigt lagbundet kretslopp inom verkligheten, i kraft varav allt, som en gång funnits, på noggrant samma sätt skall i tidernas längd cykliskt upprepas. Tankegången spåras redan hos Hera-kleitos (se denne) och hos pytagoréerna men utvecklas särsk. av de äldre stoikerna (se St o i-c i s m) med läran om världsbranden och det ”stora världsåret”. Under nyare lid upplivades den på 1870-talet av bl.a. Blanqui och Gustave Le Bon men har ss. läran om ”die ewige Wie-derkunft aller Dinge” fått sin mest namnkunniga och litterärt verksamma form i Friedrich Nietzsches senare skrifter. Nielzsche tillmäter denna åsikt enormt uppfostrande betydelse och formulerar den etiskt ss. budet: ”Lev så. att du kunde önska att leva om ditt eget liv ett oändligt antal gånger!” Inom svensk spekulation möter oss en egenartad platonskt-krislen variant av a.-tanken i Viktor Rydbergs lära om alltings ”återslällelse”, d.v.s. den äntliga återställelsen och förnyelsen av den skönhet och harmoni, som före den timliga utvecklingen rådde mellan idéerna inom det gudomliga förnuftet. — Litt.: F. Nietzsche, "Werke”, 12 (1919); E. — 1319 — Horneffer, ”Nietzsches Lehre von der ewlgen Wiederkunft” (1909); Albert Nilsson, ”Svensk romantik” (2 uppl. 1924) och 'Rydberg och utvecklingsläran” (i "Ur diktens värld”, 1926). A-f N. Apokla'sma, benbrott (se d.o.). Apu'kope (grek, apokope', borthuggning), språkü., bortfall av ljud el. stavelse i ordslut, t.ex. sv. dial. bygg för bygga. Jfr Synkope E.Hqt. Apnkroma't, ett av olika glassorter samman satt linssystem, där färgspridningen är upphävd på så sätt, att minst tre olika färger ha samma brännpunkt. A. har stor betydelse för trefärgs-fotografering och mikrofolografi. Se A k r o-matism, Fotografiska objektiv och Mikroskop. A.L-dh Apokry'fisk (grek. apo'kryfos, eg. "dold”), till värde el. äkthet omtvistad; otillförlitlig. Apokryfiska böcker, a p o k r y f e r. 1) G. T. Uttrycket användes urspr. i olika betydelser, dels a) om till sitt ursprung obekanta böcker, dels b) om böcker innehållande läror tillgängliga blott för särsk. invigda, dels c) om böcker, som ansågos källerska och därför ej brukades i församlingarna. Den äldsta kristna kyrkan använde uttrycket nästan uteslutande i den sistnämnda betydelsen. De böcker, som vi kalla apokryfiska, gällde praktiskt taget som kanoniska. Hieronymus (se denne) är den förste, som med apokryfiska böcker betecknar de böcker, som det grekiska G. T., Septuaginta (se d.o.), och det latinska, Vulgata (se d.o.), innehålla utöver .del hebreiska. Hos honom får uttrycket alltså betydelsen ”icke-kanoniska”, men skillnaden är blott teoretisk, då även han citerar a. b. som helig skrift. Av den katolska kyrkan har år 1546 flertalet av a. b. förklarats kanoniska. Luther upptog dem i sin översättning som "ej likvärdiga med den Heliga skrift, men nyttiga och goda alt läsa”. De reformerta betona strängt skillnaden mellan a. b. och kanoniska böcker, och Brittiska bibelsällskapet sprider sedan "apokryfstriden” 1824—26 blott biblar utan a. b. — Som a. b. i G. T. bruka räknas: 1) historieskrivning: 3:e Esraboken och l:a—3:e Mackahéerböckerna; 2) religiös undervisning i legendform: Tobit, Judit; 3) tillsatser till de kanoniska böckerna i G. T.: Manasses bön, tillsatser till Daniel (Asarjas bön, De tre männens i den brinnande ugnen lovsång, Susanna, Bel och Draken i Babel), tillsatser till Ester; 4) religiös undervisnig i didaktisk form: Baruk, Jeremias brev, Jesus Syrak, Vishetens bok. Religionshisloriskt äro a. b. av synnerligen stor helydelse, då de utgöra de viktigaste källorna för vår kännedom om judendomen mellan G. T. och N. T. Starkt inflytande ha — 1320 —