FRANKLIN det av oberoendeförklaringen och utsågs i okt. 1776 till ett av de tre sändebud, som de upproriska kolonierna skickade till Frankrike för att få understöd. I dec. 1776 anlände F. till Paris, där han blev föremål för stor beundran. Han lyckades åstadkomma förbund med Frankrike, febr. 1778, och utverkade även kraftigt ekonomiskt stöd från detta land. Den engelska propagandan bekämpade han i en rad småskrifter och tidningsart. Samtidigt ägnade han sig åt författarskap och sällskapsliv. 1781—83 deltog han i fredsförhandlingarna med England. 1785 återvände han till Philadelphia, där han nu delade sin tid mellan offentliga uppdrag, vetenskapliga och litterära arbeten. Han deltog inflytelserikt i utarbetandet av unionsför-fattningen och skrev på sin aldrig avslutade självbiografi, förd fram till 1757, hans mest berömda verk, samt föreslog bl. a. slaveriets upphävande 1790. Omdömena om F. ha utfallit mycket olika, framför all^ i fråga om hans politiska verksamhet och hans karaktär. De anklagelser, som under tidernas lopp riktats mot honom, ha i stor utsträckning undanröjts av den historiska forskningen. F. kännetecknades onekligen av en viss egoism, som yttrade sig i månhet om sin egen och sin familjs ekonomiska förkovran, men han visade å andra sidan stor offervillighet, när hans land kom i fara. Som naturforskare saknade han i stort sett originella idéer men gjorde en betydande insats genom sina säkra, empiriska metoder. Ej heller som förf, var han originell i sina åsikter, men hans klara, eleganta och logiska stil har givit honom en plats bland den amerikanska prosans klassiska mästare. — Litt.: För F:s skrifter se P. L. Ford, ”F. bibliography” (1889). Bästa uppl. av F:s skrifter är: ”The writings of B. F., collected and ed. with a life and introduction by A. H. Smyth” (10 bd, 1905—07). Bland sv. övers, märkas ”Utvalda skrifter” (1854, 2 uppl. 1871), ”Smärre skrifter” (1871). Bland mängden av skrifter om F. märkas: J. Parton, ”Life and times of B. F.” (2 bd, 1864); J. T. More, ”B. F.” (1889); W. C. Bruce, ”B. F. selfrevealed” (1917); Ph. Russel, ”F., the first civilised American” (1927); B. Fay, ”B. F.” (3 bd, 1931); Alvida Sandberg, ”B. F.” (s. å.). H.E. Franklin [frä'pklin], John, engelsk konter-amiral och polarforskare (1786—1847). F. deltog i sjöslaget vid Köpenhamn 1801 men fick senare åtfölja kusinen M. Flinders’ exp. till Australiens kuster 1801—03. Efter hemkomsten deltog F. bl. a. i slaget vid Trafalgar 1805. Han ledde 1819—22 en landexp. från Hudson bay över Athapaskasjön, Slavfloden, St. Slavsjön och Coppermine river till Coronationviken och därifrån längs kusten åt ö. till Point Turna-gaine vid Deasesundet (109°25' v. Igd), varifrån återvägen anträddes över tundran till Fort Entreprise, c:a 30 mil n. om St. Slavsjön, John Franklin. Litografi av L. Haghe. och därifrån till Winnipegsjön. 1825—27 företog han längs Mackenzie river en andra landexp. till Canadas n. kust. Här uppdelades exp.: J. Richardson seglade åt ö. till Coppermine rivers mynning och F. åt v. till 149°37' v. Igd, varefter båda vände. F. var 1836—43 guvernör över Tasmanien. 1845 sändes han med fartygen ”Erebus” och ”Terror” för att finna nordvästpassagen. Då exp. ej återvänt 1848, utsändes ett 40-tal fartyg inom loppet av 10 år att forska efter F. 1851 anträffade Ommaney F:s vinterkvarter på Beechy island vid inloppet till Wellington channel. 1854 fann J. Rae hos eskimåerna vid Boothiaviken saker, som kunde fastställas ha tillhört deltagare i F :s exp. En av F :s hustru Jane F. utrustad exp. 1857—59 under L. M’Clintock fann på King William island en av kaptenerna Crozier och Fitzjames undertecknad berättelse om expeditionens öden. Efter övervintringen hade man trängt fram längs v. kusten av Cornwallis island genom Peel sound och Franklin strait, där fartygen frusit fast i isen 12/9 1846. F. hade dött u/6 1 84 7 . 22/4 1848 hade de kvarlevande lämnat fartygen för att söka uppnå Back’s river; men samtliga ha omkommit. Spår av expeditionen ha också anträffats 1879 av Schwatka samt av Knud Ras- —- 17 — — 18 —