Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franklin, John - Franklin-Bouillon, Henry - Franklinit - Franklins skiva, Franklins tavla - Franko - Franko, Ivan - Frankokuvert - Frankolinsläktet - Frankopan - Franko-provensalska dialekterna - Frankostämpling - Frankotecken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKLIN-BOUILLON
mussen under 5:e Thuleexp. 1921—24 på King
William island och Adelaide-halvön. F. utgav
”Journey to the coast of the Polar sea”
(1823) och ”Narrative of a second exp. to the
shores of the Polar sea 1825—27” (1828). G.N.
Franklin-Bouillon [fräkla’ bojå’], Henry,
fransk politiker (f. 1872), urspr. journalist,
deputerad 1904, propagandaminister i
Painle-vés ministär 1917. Specialist i utrikesärenden,
har F.-B. upprepade gånger varit ordf, i
deputeradekammarens utrikesutskott. Han var en
av de få, som 1919 vågade tala emot
Ver-saillesfördragets godkännande. 1921—22
underhandlare i Angöra, träffade han där den
överenskommelse med Mustafa Kemal, som
resulterade i Lausannefördraget. Tillhörande
en republikansk familj, är hans läggning
allmänt radikal, men med sin varma
fosterlandskärlek och sitt misstroende mot Tyskland har
han ej kunnat godtaga det radikal-socialistiska
partiets politik under senare år utan brutit sig
ut ur partiet och bildat en egen grupp i
kammaren. Han är en eldig talare och firar ofta
triumfer på talarstolen, som parlamentarikerna
vid närmare besinning beklaga. G.Lw.
Franklini’t, ett till samma grupp som
mag-netit och spinell (se d. o.) hörande mineral,
innehållande zink, järn och mangan. K.A.G.
Franklins skiva, Franklins tavla, en
av B. Franklin konstruerad elektrisk
konden-sator av enklaste slag, bestående av en
glasplatta, vars båda sidor äro belagda med
stan-niol. N.R-e.
Franko (ital. franco [di porto], fri [från
porto]). 1) Ss. f. betecknas en
postförsändelse, för vilken samtliga belöpande postavgifter
erlagts vid försändelsens avlämnande till
postbefordran. — 2) Fraktfritt, se Fritt. Y.Nr.
Franko, Ivan, lillrysk förf. (1856—1916).
Son till en fattig bysmed, slöt sig F. redan ss.
ung student till den radikala och ukrainskt
nationella folkrörelsen i sitt hemland, ö. Galizien.
Hans politiska verksamhet trädde dock med
tiden i bakgrunden för hans insats inom den
lillryska skönlitteraturen, inom vilken han av
många hålles för den främsta kraften efter
Sjevtjenko. Vid sidan av episka och lyriska
verk i bunden form har han utg. en rad
berättelser och romaner med motiv från
hembygdens proletär- och bondeliv: ”På bottnen”
(1880), ”1 sitt anletes svett” (1890) m. fl. Mycket
omtyckt blev hans historiska roman ”Zachar
Berkut” (1883), en skildring från Lillryssland
under 1200-talets tatarstorm, ett verk, som dock
åtskilligt står tillbaka för hans friska realistiska
nutidsberättelser. Även ss. dramatiker försökte
F. sig. Av etnologisk betydelse äro hans upp
teckningar av galizisk-lillryska ordspråk. Av
hans hand föreligga även värdefulla uppsatser
om lillryska folkvisor och en kort översikt av
den ukrainska litteraturen (1910). Agr.
Frankokuvert [-vä’r el. -vä’rt] är den äldsta
formen för frankotecken; dock dröjde det
täml. länge, innan det togs i bruk i vissa
länder. Det äldsta kända f. är det, som i nov.
1838 infördes av generalpostmästaren i Nya
Sydwales. För begagnande vid allmän
korrespondens antogs f. tidigast i England 1840. I
Sverige infördes det 1872. Valörmärket på sv.
f. visar en liggande oval. Följ, valörer ha
utkommit i Sverige: 12, 10, 10, på 12 öre, 5, 4, 3
och 2 öre. E.W-s.
Frankoli’nsläktet, Francoli’nus, tillhör
under-fam. fasanfåglar bland hönsfåglar (se d. o.)
och omfattar ett 60-tal arter, kännetecknade av
kraftig, täml. lång och något böjd näbb och
ganska långa, med sporrar försedda ben. De
flesta arterna, som äro av en rapphönas
storlek, förekomma i Afrika, ett 10-tal i Främre
Asien och Indien. H.B-n.
Frankopa’n, se Frangipani.
Franko-provensalska dialekterna kallade G.
I. Ascoli (se denne) i ”Archivio glottologico
italiano”, 3 (1878) några romanska dialekter n.
och s. om övre Rhöne och Genèvesjön med
Lyon som västlig gräns. Berättigandet av
denna gruppering har bestritts av bl. a. G.
Paris, P. Meyer och Gilliéron, vilka upptaga
dessa dialekter ss. franska el. provensalska. J.V.
Frankostämpling. Sedan Vio 1926 kunna i
Sverige användas
frankostämplings-maskiner för frankering av sådana
post-försändelser (brev, brevkort, korsband,
paket-adresskort, postanvisningar o. d.), som eljest
frankeras med frimärken. Härvid må dock
endast användas maskiner av de fabrikat och
den konstruktion med dubbla räkneverk, som
av Generalpoststyrelsen godkänts. För
stämp-lingen skall användas högröd stämpelfärg av
godkänd kvalitet. Innan f.-maskin tages i bruk,
skall innehavaren till vederbörande postkontor
inbetala ett belopp, motsvarande den
beräknade förbrukningen av frankostämplar under den
närmaste tiden. Maskinens spärrräkneverk,
resp, spärrlås el. mätare inställes på det
inbetalade beloppet och förseglas, varefter den
kan användas, tills det inbetalade beloppet
förbrukats. — Portobeloppet för frankostämplade
försändelser uppgick 1930 till o. 3 mill. kr. Jfr
Brevstämpling. Y.Nr.
Frankotecken, av postverket utgivna
värdetecken. F. äro av följ, slag: frimärken,
tjänste-märken, lösenmärken, frankokuvert, brevkort
och kortbrev (se d. o.). E.W-s.
— 19 —
— 20 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
