Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Läge, gränser, areal - Höjd- och terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
Frankrike, fra. La France, ss. stat La
républi-que fran^aise, republik i Europa och denna
världsdels näst Ryssland största stat.
Innehåll:
Sp.
Läge, gränser, areal 21
Höjd- och
terrängförhållanden .... 21
Vattendrag......... 26
Klimat............ 27
Växtvärld ........ 28
Djurvärld ........ 29
Befolkning......... 29
Språk ............ 31
Fornminnen ....... 37
Historia ......... 39
Författning........ 79
Rättskipning....... 83
Förvaltning ...... 84
Administrativ
indelning ......... 86
Besittningar .... 89
Försvarsväsen .... 90
Vapen och flagga 95
Mått ............. 96
Mynt ............. 96
Finanser ......... 96
Bankväsen ........ 98
Jordbruk ......... 99
Skogsbruk ....... 102
Fiske ........... 103
Bergsbruk ....... 103
Industri ........ 104
Handel........... 104
Kommunikationer . 105
Religiösa
förhållanden ............ 106
Undervisningsväsen 109
Tidningspress .... 112
Litteratur ...... 115
Teater .......... 134
Musik ........... 139
Konst ........... 143
Läge, gränser, areal. F. sträcker sig från
51°5’ n. br. i n. till 41°20’ n. br. i s. och
mellan 5°50’ v. Igd samt 8°15’ ö. Igd. Det
utbreder sig mellan Alperna, Medelhavet,
Pyre-oéerna, Atlanten och Engelska kanalen. Till
F. hör även Korsika. Endast i ö. och n.
saknar det alltså naturliga gränser. Det äger
gemensamma landgränser med Belgien,
Luxemburg och Tyskland i n. ö., med Tyskland,
Schweiz och Italien i ö. och med Spanien och
Andorra i s. 550,986 kvkm.; 40,743,851 inv.
(1926). Huvudstad är Paris, 2,871,429 inv.
(1926). J.F.
Höjd- och terrängförhållanden. Till sin
fy-sisk-geografiska byggnad kan F. uppdelas i 6
morfologiska huvuddelar. Dess äldsta områden
äro dels Bretagne med angränsande partier av
Normandie och landet kring nedre Loire, dels
det s. k. Franska centralmassivet,
d. v. s. berglandet mellan Rhöne-sänkan och
övre Vienne och Dordogne. Dessa delar av F.
utgöra resterna av den Armorikanska
bergskedjan (se d. o.), som förstördes under
perm-tiden av denudationen. Under de mesozoiska
perioderna sänktes särsk. Centralmassivets
randområden under havets yta och täcktes av
trias-, jura- och kritformationerna. Under den
följ’, tertiärtiden höj’des området på nytt, och
de mesozoiska lagren förstördes utom på de
ställen, där de genom förkastningar sänkts i
förhållande till omgivningen och därigenom
skyddats mot denudationen. I ö. och s. ö.
begränsades nu Centralmassivets utbredning
genom väldiga bristningar och sänkningar i
jordskorpan. Den gamla platån sönderstyckades
genom talrika sprickor, och ur dessa ägde
vidsträckta vulkaniska eruptioner rum. Stora delar
av den gamla terrängen övertäcktes nu av
basalt- och trakytlavor. över sprickorna
upp
byggdes än enstaka isolerade vulkaner, ss.
Cantal och Mont Dore, än hela rader av
sådana, ss. det av 80 vulkaner bestående
Puy-systemet. Under den därpå följ, istiden
utbredde sig i Centralmassivets högre delar ganska
ansenliga glaciärer, som här givit landet en rätt
framträdande glacial relief. Centralmassivet ter
sig nu som en huvudsaki. av granit, gnejs och
porfyr uppbyggd gammal platå, som är högst i
sin s. ö. halvcirkelformiga kant, Cevennerna
(Montagne de la Lozère 1,702 m.), och därifrån
långsamt sluttar mot n. v. över platåytan resa
sig massiv av yngre eruptiver, ss. i s. v.
resterna av den isolerade jättevulkanen Cantal (1,858
m.), längre mot n. Mont Dore-området med
Centralmassivets högsta topp Puy de Sancy
(1,886 m.) och ännu längre norrut
Puy-ked-jan med Puy de Döme (1,465 m.). Platåns n.
och v. delar äro djupt sönderskurna av
ero-sionsdalar, ss. Loires, Alliers och Viennes.
Medan den gamla bergskedjan sålunda i s.
förvandlats till Centralmassivets synnerligen
omväxlande terräng, är dess armorikanska del
numera en låg enformig denudationsyta, det s. k.
bretonskapeneplanet, som endast
obetydligt påverkats av förkastningar. Längs dess
n. och s. kuster draga låga ryggar av granit och
kvartsiter, parallella med den gamla, nu
nedbrutna bergskedjans antiklinaler. De
kulminera med höjderna vid Alen^on (417 m.) i s.
Normandie och med Montagnes d’Arrée (319
m.) i n. Bretagne. De mellersta delarna
mellan den n. och s. höjdryggen intagas av en flack
sänka. Hela peneplanet har i sen tid något
sjunkit, och härigenom ha de nedre delarna
av dess gamla floddalar förlagts under havets
nivå och förvandlats till djupt inskjutande
vikar. — Liksom det bretonska peneplanet
bildar det hercyniska bergssystemets n. v. del,
utgöra Vogeserna dess n. ö. fortsättning från
Centralmassivet räknat. Dessa, som numera
ligga helt inom F., bilda en ensidig horst, vars
förkastningsbrant stupar mot övre Rhendalen
i ö. och som kulminerar med Ballon d’Alsace
(Gross Belchen, 1,423 m.). Liksom
Centralmassivet består detta bergland av graniter och
paleozoiska bergarter, som hopskjutits under
stenkoistiden, och vilkas uppskjutande veck
sedan nedbrutits av denudationen. Vid F:s
gränser i n. ö. höja sig ett par andra dylika
denuda-tionsplatåer som rester av det variskiska
bergsystemet, näml. Ardennerna och Rhenska
skifferbergen. Dessa massiv bilda jämte
Vogeserna, Centralmassivet och det bretonska
peneplanet ramen omkr. en väldig sänka, det
nordfranska bäckenet, som under större
delarna av de mesozoiska och tertiära
perioderna legat under havets yta. Detta kvardröjde
— 21 —
— 22 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
