FRANKRIKE Frankrike, fra. La France, ss. stat La républi-que fran^aise, republik i Europa och denna världsdels näst Ryssland största stat. Innehåll: Sp. Läge, gränser, areal 21 Höjd- och terrängförhållanden .... 21 Vattendrag......... 26 Klimat............ 27 Växtvärld ........ 28 Djurvärld ........ 29 Befolkning......... 29 Språk ............ 31 Fornminnen ....... 37 Historia ......... 39 Författning........ 79 Rättskipning....... 83 Förvaltning ...... 84 Administrativ indelning ......... 86 Besittningar .... 89 Försvarsväsen .... 90 Vapen och flagga 95 Mått ............. 96 Mynt ............. 96 Finanser ......... 96 Bankväsen ........ 98 Jordbruk ......... 99 Skogsbruk ....... 102 Fiske ........... 103 Bergsbruk ....... 103 Industri ........ 104 Handel........... 104 Kommunikationer . 105 Religiösa förhållanden ............ 106 Undervisningsväsen 109 Tidningspress .... 112 Litteratur ...... 115 Teater .......... 134 Musik ........... 139 Konst ........... 143 Läge, gränser, areal. F. sträcker sig från 51°5' n. br. i n. till 41°20' n. br. i s. och mellan 5°50' v. Igd samt 8°15' ö. Igd. Det utbreder sig mellan Alperna, Medelhavet, Pyre-oéerna, Atlanten och Engelska kanalen. Till F. hör även Korsika. Endast i ö. och n. saknar det alltså naturliga gränser. Det äger gemensamma landgränser med Belgien, Luxemburg och Tyskland i n. ö., med Tyskland, Schweiz och Italien i ö. och med Spanien och Andorra i s. 550,986 kvkm.; 40,743,851 inv. (1926). Huvudstad är Paris, 2,871,429 inv. (1926). J.F. Höjd- och terrängförhållanden. Till sin fy-sisk-geografiska byggnad kan F. uppdelas i 6 morfologiska huvuddelar. Dess äldsta områden äro dels Bretagne med angränsande partier av Normandie och landet kring nedre Loire, dels det s. k. Franska centralmassivet, d. v. s. berglandet mellan Rhöne-sänkan och övre Vienne och Dordogne. Dessa delar av F. utgöra resterna av den Armorikanska bergskedjan (se d. o.), som förstördes under perm-tiden av denudationen. Under de mesozoiska perioderna sänktes särsk. Centralmassivets randområden under havets yta och täcktes av trias-, jura- och kritformationerna. Under den följ', tertiärtiden höj'des området på nytt, och de mesozoiska lagren förstördes utom på de ställen, där de genom förkastningar sänkts i förhållande till omgivningen och därigenom skyddats mot denudationen. I ö. och s. ö. begränsades nu Centralmassivets utbredning genom väldiga bristningar och sänkningar i jordskorpan. Den gamla platån sönderstyckades genom talrika sprickor, och ur dessa ägde vidsträckta vulkaniska eruptioner rum. Stora delar av den gamla terrängen övertäcktes nu av basalt- och trakytlavor. över sprickorna upp byggdes än enstaka isolerade vulkaner, ss. Cantal och Mont Dore, än hela rader av sådana, ss. det av 80 vulkaner bestående Puy-systemet. Under den därpå följ, istiden utbredde sig i Centralmassivets högre delar ganska ansenliga glaciärer, som här givit landet en rätt framträdande glacial relief. Centralmassivet ter sig nu som en huvudsaki. av granit, gnejs och porfyr uppbyggd gammal platå, som är högst i sin s. ö. halvcirkelformiga kant, Cevennerna (Montagne de la Lozère 1,702 m.), och därifrån långsamt sluttar mot n. v. över platåytan resa sig massiv av yngre eruptiver, ss. i s. v. resterna av den isolerade jättevulkanen Cantal (1,858 m.), längre mot n. Mont Dore-området med Centralmassivets högsta topp Puy de Sancy (1,886 m.) och ännu längre norrut Puy-ked-jan med Puy de Döme (1,465 m.). Platåns n. och v. delar äro djupt sönderskurna av ero-sionsdalar, ss. Loires, Alliers och Viennes. Medan den gamla bergskedjan sålunda i s. förvandlats till Centralmassivets synnerligen omväxlande terräng, är dess armorikanska del numera en låg enformig denudationsyta, det s. k. bretonskapeneplanet, som endast obetydligt påverkats av förkastningar. Längs dess n. och s. kuster draga låga ryggar av granit och kvartsiter, parallella med den gamla, nu nedbrutna bergskedjans antiklinaler. De kulminera med höjderna vid Alen^on (417 m.) i s. Normandie och med Montagnes d’Arrée (319 m.) i n. Bretagne. De mellersta delarna mellan den n. och s. höjdryggen intagas av en flack sänka. Hela peneplanet har i sen tid något sjunkit, och härigenom ha de nedre delarna av dess gamla floddalar förlagts under havets nivå och förvandlats till djupt inskjutande vikar. — Liksom det bretonska peneplanet bildar det hercyniska bergssystemets n. v. del, utgöra Vogeserna dess n. ö. fortsättning från Centralmassivet räknat. Dessa, som numera ligga helt inom F., bilda en ensidig horst, vars förkastningsbrant stupar mot övre Rhendalen i ö. och som kulminerar med Ballon d’Alsace (Gross Belchen, 1,423 m.). Liksom Centralmassivet består detta bergland av graniter och paleozoiska bergarter, som hopskjutits under stenkoistiden, och vilkas uppskjutande veck sedan nedbrutits av denudationen. Vid F:s gränser i n. ö. höja sig ett par andra dylika denuda-tionsplatåer som rester av det variskiska bergsystemet, näml. Ardennerna och Rhenska skifferbergen. Dessa massiv bilda jämte Vogeserna, Centralmassivet och det bretonska peneplanet ramen omkr. en väldig sänka, det nordfranska bäckenet, som under större delarna av de mesozoiska och tertiära perioderna legat under havets yta. Detta kvardröjde — 21 — — 22 —