Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Höjd- och terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
längst över den skålformiga sänkans botten.
De yngsta, tertiära bergarterna blevo därför
här mäktigast, medan de i randområdena voro
tunna och delvis av denna anledning snart
förstördes. Härtill bidrog också att
randområdena genom sin större höjd ö. h. mest blevo
utsatta för denudationen. På gr. av underlagets
skålform stupa de olika formationerna svagt
mot centrum. Berggrunden består här av
tertiära lager, medan de äldre formationerna äro
ordnade som koncentriska ringar kring de
tertiära bildningarna. Ytterst och närmast
Voge-serna och Rhenska skifferbergen träffas alltså
triassandsten och innanför denna yngre trias,
jura och krita. Däremot återfinnas endast de
båda sistn. i gränszonen mot det bretonska
pe-neplanet. Man kan i det nordfranska bäckenet
urskilja två avjämningsytor, av vilka den ena
ligger i centrum och omfattar tertiär och krita.
Dess medelnivå är 200 m.; dess innersta del
kallas Pariserbäckenet. Den övre och äldre
ytan omfattar det ö. randområdets jura och
trias och ligger på c:a 450 m:s höjd, över
pe-neplanen resa sig ryggar av hårdare bergarter,
särsk. kalkstenar, som bjudit ett mera effektivt
motstånd mot denudationen. Det nordfranska
bäckenet övergår i n. v. i en bred kritplatå,
som sträcker sig längs Engelska kanalen från
det bretonska peneplanet i v. till det flandriska
låglandet i ö. Engelska kanalen betecknar en
tektonisk sänka i denna platå, vilken intagits
av havet. Detta har senare genom abrasion
vidgat denna sänka, oco kusterna ha sålunda
erhållit sin nuv. karaktär av väldiga
abrasions-branter i kritkalksten. Till de ovan
behandlade tre morfologiska huvuddelarna,
Centralmassivet, det bretonska peneplanet och det
nordfranska bäckenet, ansluta sig de tre
återstående och bilda det i viss mån enhetliga
sydfranska låg- och slättlandet. Den största av
dessa 3 s. huvuddelar är G a r o n n e-b ä c k
e-n e t, som bildar den innersta, grunda spetsen
av Biscayavikens väldiga triangelformiga
sänk-ningsfält. Det inramas i s. av Pyrenéerna och
i n. och n. o. av det bretonska peneplanet och
Centralmassivet. Detta bäcken intogs under
senmesozoisk och tertiär tid av en havsvik,
som småningom minskade i omfattning och i
sentertiär tid endast täckte ett smalt bälte längs
n. foten av Pyrenéerna. På gr. härav består
bäckenets n. och n. ö. randområden av ett brett
bälte av juraformationen, som längre söderut
överlagras av kritbergarter. Kring nedre och
mellersta Garonne utbreder sig äldre tertiär
(eocen), medan yngre tertiär (miocen)
dominerar s. om nedre Garonne. I s. begränsas
bäckenet av ett bälte av eocen och yngre krita, som
träffats av Pyrenéer-veckningen och bildar en
förkedja framför de egentliga Pyrenéerna
Även dessas huvudkedja består i n. av veckade
krit- och jurabergarter, särsk. kalkstenar.
Under istiden nådde några dalglaciärer bergsked
jans fot, och framför deras bräckor avsattes
vackra ändmoränbågar. N. om dessa utbreda
sig vidsträckta sandfält, som under
avsmält-ningstiden avlagrades av de från Pyrenéerna
kommande smältvattensälvarna. Ett annat,
ännu större sandområde, Les Ländes,
utbreder sig mellan nedre Garonne (Gironde) och
Biscayaviken. Det begränsas mot den senare
av en nästan rätlinjig, mera än 100 km. lång
rad av ända till 60 å 70 m. höga sanddyner.
Innanför dessa utbreda sig långsträckta
laguner (étangs), som motsvara inbuktningarna i
den gamla kustlinjen, vilka sedan avsnörts från
havet av dynraden. Garonnebäckenet
förbin-des med det nordfranska genom Poitou-sän
kan. Denna består av ett tunt täcke av
jura-och tertiärlager, avsatta ovanpå en låg
paleo-zoisk rygg, som förenar det bretonska
peneplanet med Centralmassivet. På samma sätt
förenas det senare med Vogeserna genom Ceven
nernas n. utlöpare, de kristalliniska
Charolais-bergen (775 m.) och dessas n. ö. fortsättning.
Cöte d’Or (636 m.), Långres’ platå (516 m.)
och Monts Faucilles (504 m.), vilka senare stöta
intill Vogeserna. Förbindelsen är dock endast
topografisk, ty de tre sistn. bergsträckningarna
äro uppbyggda av jura och trias och utgöra det
nordfranska bäckenets något upphöjda s. ö.
kant. Geologiskt bilda de alltså ett avbrott i
den variskiska höjdzonen och förbinda det
nordfranska bäckenet med den 500 km. långa
R h ö n e-S a ö n e-s ä n k a n. Denna, som är av
tektonisk natur, anlades redan i permtiden och
har sedan omväxlande varit en havsarm och
insjö; under juratiden förbands den med den
stora bukt, som intog det nordfranska
bäcke-n t, genom en havsarm, som strök fram
mellan Centralmassivet och Vogeserna. Den
begränsas nu mot det nordfranska bäckenet
genom den brottrand, som markerar s. sidan av
Monts Faucilles och Långres’ platå, och som
sedan fortsätter på ö. sidan av Cöte d’Or. Från
Centralmassivet skiljes den genom en annan
dy-lig förkastningslinje, som följer Cevennernas s
ö. sluttning. Rhöne-Saöne-sänkan begränsas i
ö. av Jurabergen och Alperna. Längst i n. är
det det av horisontell jurakalk och märgel upp
byggda Platåjura, vars n. v. branter bilda
sänkans ö. sida. Längre mot s., där Rhöne flyter
ut i sänkan, når Jurakedjan, som hopveckats
under tertiärtidens sista del, fram till densam
ma. N. om Rhönes och Saönes sammanflöde
kallas sänkan den burgundiska slätten. Den
består av miocena och pliocena märglar ocb
— 23 —
— 24 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
