FRANKRIKE längst över den skålformiga sänkans botten. De yngsta, tertiära bergarterna blevo därför här mäktigast, medan de i randområdena voro tunna och delvis av denna anledning snart förstördes. Härtill bidrog också att randområdena genom sin större höjd ö. h. mest blevo utsatta för denudationen. På gr. av underlagets skålform stupa de olika formationerna svagt mot centrum. Berggrunden består här av tertiära lager, medan de äldre formationerna äro ordnade som koncentriska ringar kring de tertiära bildningarna. Ytterst och närmast Voge-serna och Rhenska skifferbergen träffas alltså triassandsten och innanför denna yngre trias, jura och krita. Däremot återfinnas endast de båda sistn. i gränszonen mot det bretonska pe-neplanet. Man kan i det nordfranska bäckenet urskilja två avjämningsytor, av vilka den ena ligger i centrum och omfattar tertiär och krita. Dess medelnivå är 200 m.; dess innersta del kallas Pariserbäckenet. Den övre och äldre ytan omfattar det ö. randområdets jura och trias och ligger på c:a 450 m:s höjd, över pe-neplanen resa sig ryggar av hårdare bergarter, särsk. kalkstenar, som bjudit ett mera effektivt motstånd mot denudationen. Det nordfranska bäckenet övergår i n. v. i en bred kritplatå, som sträcker sig längs Engelska kanalen från det bretonska peneplanet i v. till det flandriska låglandet i ö. Engelska kanalen betecknar en tektonisk sänka i denna platå, vilken intagits av havet. Detta har senare genom abrasion vidgat denna sänka, oco kusterna ha sålunda erhållit sin nuv. karaktär av väldiga abrasions-branter i kritkalksten. Till de ovan behandlade tre morfologiska huvuddelarna, Centralmassivet, det bretonska peneplanet och det nordfranska bäckenet, ansluta sig de tre återstående och bilda det i viss mån enhetliga sydfranska låg- och slättlandet. Den största av dessa 3 s. huvuddelar är G a r o n n e-b ä c k e-n e t, som bildar den innersta, grunda spetsen av Biscayavikens väldiga triangelformiga sänk-ningsfält. Det inramas i s. av Pyrenéerna och i n. och n. o. av det bretonska peneplanet och Centralmassivet. Detta bäcken intogs under senmesozoisk och tertiär tid av en havsvik, som småningom minskade i omfattning och i sentertiär tid endast täckte ett smalt bälte längs n. foten av Pyrenéerna. På gr. härav består bäckenets n. och n. ö. randområden av ett brett bälte av juraformationen, som längre söderut överlagras av kritbergarter. Kring nedre och mellersta Garonne utbreder sig äldre tertiär (eocen), medan yngre tertiär (miocen) dominerar s. om nedre Garonne. I s. begränsas bäckenet av ett bälte av eocen och yngre krita, som träffats av Pyrenéer-veckningen och bildar en förkedja framför de egentliga Pyrenéerna Även dessas huvudkedja består i n. av veckade krit- och jurabergarter, särsk. kalkstenar. Under istiden nådde några dalglaciärer bergsked jans fot, och framför deras bräckor avsattes vackra ändmoränbågar. N. om dessa utbreda sig vidsträckta sandfält, som under avsmält-ningstiden avlagrades av de från Pyrenéerna kommande smältvattensälvarna. Ett annat, ännu större sandområde, Les Ländes, utbreder sig mellan nedre Garonne (Gironde) och Biscayaviken. Det begränsas mot den senare av en nästan rätlinjig, mera än 100 km. lång rad av ända till 60 å 70 m. höga sanddyner. Innanför dessa utbreda sig långsträckta laguner (étangs), som motsvara inbuktningarna i den gamla kustlinjen, vilka sedan avsnörts från havet av dynraden. Garonnebäckenet förbin-des med det nordfranska genom Poitou-sän kan. Denna består av ett tunt täcke av jura-och tertiärlager, avsatta ovanpå en låg paleo-zoisk rygg, som förenar det bretonska peneplanet med Centralmassivet. På samma sätt förenas det senare med Vogeserna genom Ceven nernas n. utlöpare, de kristalliniska Charolais-bergen (775 m.) och dessas n. ö. fortsättning. Cöte d’Or (636 m.), Långres’ platå (516 m.) och Monts Faucilles (504 m.), vilka senare stöta intill Vogeserna. Förbindelsen är dock endast topografisk, ty de tre sistn. bergsträckningarna äro uppbyggda av jura och trias och utgöra det nordfranska bäckenets något upphöjda s. ö. kant. Geologiskt bilda de alltså ett avbrott i den variskiska höjdzonen och förbinda det nordfranska bäckenet med den 500 km. långa R h ö n e-S a ö n e-s ä n k a n. Denna, som är av tektonisk natur, anlades redan i permtiden och har sedan omväxlande varit en havsarm och insjö; under juratiden förbands den med den stora bukt, som intog det nordfranska bäcke-n t, genom en havsarm, som strök fram mellan Centralmassivet och Vogeserna. Den begränsas nu mot det nordfranska bäckenet genom den brottrand, som markerar s. sidan av Monts Faucilles och Långres’ platå, och som sedan fortsätter på ö. sidan av Cöte d’Or. Från Centralmassivet skiljes den genom en annan dy-lig förkastningslinje, som följer Cevennernas s ö. sluttning. Rhöne-Saöne-sänkan begränsas i ö. av Jurabergen och Alperna. Längst i n. är det det av horisontell jurakalk och märgel upp byggda Platåjura, vars n. v. branter bilda sänkans ö. sida. Längre mot s., där Rhöne flyter ut i sänkan, når Jurakedjan, som hopveckats under tertiärtidens sista del, fram till densam ma. N. om Rhönes och Saönes sammanflöde kallas sänkan den burgundiska slätten. Den består av miocena och pliocena märglar ocb — 23 — — 24 —