Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Höjd- och terrängförhållanden - Vattendrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
kalkstenar, flerstädes överlagrade av kvartärt
grus och sand. I dessa bildningar ha numera
utskulpterats vackra flodplan och
erosions-terrasser. Längre mot s., i trakten kring
Rhö-nes och Saönes sammanflöde, präglas sänkans
botten av ett utbrett system av ändmoräner,
avsatta under istiden av Rhöneglaciären, som
då nådde ända hit. S. om Isère upptages
sänkans botten av ett komplex av låga
bergsryggar, som stryka längs Cevennernas fot och äro
uppbyggda av jura och kritformationernas
kalkstenar, vilka veckats i tidig tertiär tid.
Dessa veck utgöra Pyrenéerkedjans nordligaste
utlöpare, som stryker genom Languedoc, når
fram till Rhöne och ö. om denna småningom
övergår i Alperna. Strax n. om Arles börjar
Rhönes delta; här delar sig floden i två
huvudarmar, som omfatta ön Camargue. Denna är
genomdragen av laguner, kärr och saltmarker,
och dess havsstrand är markerad av en rad
dyner, ö. om deltat utbreder sig den 200 kvkm.
vida Crauslätten, som nästan helt består av
grus och utgör Duranceflodens pliocena delta.
Mellan Havsalperna, Cevennerna, Medelhavet
och Pyrenéerna ligger det mediterrana
F. I ö. Provence kantas kusten av ett par
låga massiv, Esterel (616 m.) och Monts des
Maures (779 m.), som bestå av kristalliniska
skiffrar, vilka under stenkoistiden hopveckats
till en bergskedja. De äro resterna av ett
her-cyniskt bergssystem, som bildade stommen i
Tyrrhenis (se d. o.) mellan Algeriets kust,
Apenninska halvön och Provence. Det sistn:s
kust sammanfaller med den brottlinje, som
utgör n. gränsen för v. Medelhavsbäckenets
sänk-ningsfält. Både den franska Riviera-kusten,
d. v. s. Havsalpernas kust, och Esterel-Monts
des Maures-kusten äga därför höga bergiga
stränder med de för ingressionskusten typiska
halvcirkelformiga bukterna. Däremot är
Lan-guedocs kust låg. Den längs v. Medelhavets n.
kust löpande ö.-v. strömmen (se
Medelhavet) transporterar de av Rhöne utsvämmande
sedimenten mot v. De uppkastas här på
stränderna och hopas av vinden till en sträng av
dyner. Härigenom ha ett antal bukter
avspärrats från havet och förvandlats till haff el.
strandsjöar (étangs). Innanför kusten träffas
ett 300—400 m. högt backland, uppbyggt av
krit- och tertiärformationernas kalkstenar. Den
blott 189 m. höga Carcassonne-sänkan, som
skiljer Centralmassivet från Pyrenéerna,
förbinder det mediterrana F. med
Garonne-bäcke-net. Korsika är en del av det gamla Tyrrhenis.
Det består väsentligen av granit och porfyr och
bildar ett bergland, som kulminerar med Monte
Cinto (2,710 m.); öns n. ö. del består däremot
av under tertiär tid veckade triasskiffrar.
Det
ta bergstråk uppfattas som den sydligaste
fortsättningen av Västalperna, med vilka
sammanhanget avbrutits genom
Medelhavsförkast-ningen. J.F.
Vattendrag. Större delen av F. avvattnas till
Atlanten, en mindre del till Medelhavet.
Hu-vudvattendelaren, som skiljer de båda
dräne-ringsområdena, går från s. Vogeserna över
Monts Faucilles, Långres’ platå, Cöte d’Or,
Charolais-bergen, Cevennerna och
Carcassonhe-sänkan till Carlitte i östpyrenéerna. En ringa
del av det atlantiska F. avvattnas genom Rhen,
Maas och Schelde, närmast till Nordsjön.
Däremot dräneras i huvudsak de ö., centrala och
n. delarna av det nordfranska bäckenet genom
Seine till Engelska kanalen. Flodens ringa fall
och jämna vattenföring göra den till den
värdefullaste trafikleden bland F :s floder. Härtill
bidrager, att även en del av bifloderna (Marne,
Oise, Yonne) äro segelbara el. varit lätta att
kanalisera. Loire har ett mera komplicerat
lopp. Den börjar på Mont Mézenc (1,754 m.)
i Cevennerna och tillhör med den översta
tredjedelen av sitt lopp Centralmassivet.
Sedan den upptagit dettas andra stora flod
Allier, flyter den med sitt mellersta lopp i en
stor båge mot n. över det nordfranska
bäckenets s. v. kant. Det nedre loppet går över det
bretonska peneplanets s. v. del, och mynningen
utgör ett estuarium. Floden är underkastad
starka variationer i vattenföringen och
anställer ofta svåra översvämningar i det mellersta
och nedre loppet. I motsats till Loire men i
likhet med Seine är Garonne bunden till ett
enhetligt bäcken. Den rinner upp i spanska
Pyrenéerna och mottager ett stort antal
bifloder. Den största, Dordogne, kommer dock från
Centralmassivet. Stark nederbörd el. hastig
snösmältning i Pyrenéerna åstadkomma
stundom katastrofala översvämningar i övre
Garonne. Flodens mynning, Gironde, utgör ett av
Europas största estuarier, dubbelt så långt
som Loires el. Seines. Floden utgör
Garonne-bäckenets pulsåder, däremot tillhöra Charente
och Adour endast dess randområden. Rhöne,
F:s enda större Medelhavsflod, börjar på
Dammastock i Schweizeralperna och rinner i stort
sett mot v., tills den vid Lyon förenar sig med
Saöne och där antager dennas riktning mot s.
Först här blir den segelbar. Men fastän floden
här är den vattenrikaste av alla franska floder,
är dock flodtrafiken även i det nedre loppet av
föga betydelse, dels på gr. av den stora
strömstyrkan, dels emedan flodfåran är rik på
sandbankar, som ofta ändra läge. Så mycket
betydelsefullare än det stora förråd av vattenkraft,
som Rhöne och dess alpina bifloder Isère,
Dröme och Durance uppvisa och som man nu
— 25 —
— 26 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
