FRANKRIKE kalkstenar, flerstädes överlagrade av kvartärt grus och sand. I dessa bildningar ha numera utskulpterats vackra flodplan och erosions-terrasser. Längre mot s., i trakten kring Rhö-nes och Saönes sammanflöde, präglas sänkans botten av ett utbrett system av ändmoräner, avsatta under istiden av Rhöneglaciären, som då nådde ända hit. S. om Isère upptages sänkans botten av ett komplex av låga bergsryggar, som stryka längs Cevennernas fot och äro uppbyggda av jura och kritformationernas kalkstenar, vilka veckats i tidig tertiär tid. Dessa veck utgöra Pyrenéerkedjans nordligaste utlöpare, som stryker genom Languedoc, når fram till Rhöne och ö. om denna småningom övergår i Alperna. Strax n. om Arles börjar Rhönes delta; här delar sig floden i två huvudarmar, som omfatta ön Camargue. Denna är genomdragen av laguner, kärr och saltmarker, och dess havsstrand är markerad av en rad dyner, ö. om deltat utbreder sig den 200 kvkm. vida Crauslätten, som nästan helt består av grus och utgör Duranceflodens pliocena delta. Mellan Havsalperna, Cevennerna, Medelhavet och Pyrenéerna ligger det mediterrana F. I ö. Provence kantas kusten av ett par låga massiv, Esterel (616 m.) och Monts des Maures (779 m.), som bestå av kristalliniska skiffrar, vilka under stenkoistiden hopveckats till en bergskedja. De äro resterna av ett her-cyniskt bergssystem, som bildade stommen i Tyrrhenis (se d. o.) mellan Algeriets kust, Apenninska halvön och Provence. Det sistn:s kust sammanfaller med den brottlinje, som utgör n. gränsen för v. Medelhavsbäckenets sänk-ningsfält. Både den franska Riviera-kusten, d. v. s. Havsalpernas kust, och Esterel-Monts des Maures-kusten äga därför höga bergiga stränder med de för ingressionskusten typiska halvcirkelformiga bukterna. Däremot är Lan-guedocs kust låg. Den längs v. Medelhavets n. kust löpande ö.-v. strömmen (se Medelhavet) transporterar de av Rhöne utsvämmande sedimenten mot v. De uppkastas här på stränderna och hopas av vinden till en sträng av dyner. Härigenom ha ett antal bukter avspärrats från havet och förvandlats till haff el. strandsjöar (étangs). Innanför kusten träffas ett 300—400 m. högt backland, uppbyggt av krit- och tertiärformationernas kalkstenar. Den blott 189 m. höga Carcassonne-sänkan, som skiljer Centralmassivet från Pyrenéerna, förbinder det mediterrana F. med Garonne-bäcke-net. Korsika är en del av det gamla Tyrrhenis. Det består väsentligen av granit och porfyr och bildar ett bergland, som kulminerar med Monte Cinto (2,710 m.); öns n. ö. del består däremot av under tertiär tid veckade triasskiffrar. Det ta bergstråk uppfattas som den sydligaste fortsättningen av Västalperna, med vilka sammanhanget avbrutits genom Medelhavsförkast-ningen. J.F. Vattendrag. Större delen av F. avvattnas till Atlanten, en mindre del till Medelhavet. Hu-vudvattendelaren, som skiljer de båda dräne-ringsområdena, går från s. Vogeserna över Monts Faucilles, Långres’ platå, Cöte d’Or, Charolais-bergen, Cevennerna och Carcassonhe-sänkan till Carlitte i östpyrenéerna. En ringa del av det atlantiska F. avvattnas genom Rhen, Maas och Schelde, närmast till Nordsjön. Däremot dräneras i huvudsak de ö., centrala och n. delarna av det nordfranska bäckenet genom Seine till Engelska kanalen. Flodens ringa fall och jämna vattenföring göra den till den värdefullaste trafikleden bland F :s floder. Härtill bidrager, att även en del av bifloderna (Marne, Oise, Yonne) äro segelbara el. varit lätta att kanalisera. Loire har ett mera komplicerat lopp. Den börjar på Mont Mézenc (1,754 m.) i Cevennerna och tillhör med den översta tredjedelen av sitt lopp Centralmassivet. Sedan den upptagit dettas andra stora flod Allier, flyter den med sitt mellersta lopp i en stor båge mot n. över det nordfranska bäckenets s. v. kant. Det nedre loppet går över det bretonska peneplanets s. v. del, och mynningen utgör ett estuarium. Floden är underkastad starka variationer i vattenföringen och anställer ofta svåra översvämningar i det mellersta och nedre loppet. I motsats till Loire men i likhet med Seine är Garonne bunden till ett enhetligt bäcken. Den rinner upp i spanska Pyrenéerna och mottager ett stort antal bifloder. Den största, Dordogne, kommer dock från Centralmassivet. Stark nederbörd el. hastig snösmältning i Pyrenéerna åstadkomma stundom katastrofala översvämningar i övre Garonne. Flodens mynning, Gironde, utgör ett av Europas största estuarier, dubbelt så långt som Loires el. Seines. Floden utgör Garonne-bäckenets pulsåder, däremot tillhöra Charente och Adour endast dess randområden. Rhöne, F:s enda större Medelhavsflod, börjar på Dammastock i Schweizeralperna och rinner i stort sett mot v., tills den vid Lyon förenar sig med Saöne och där antager dennas riktning mot s. Först här blir den segelbar. Men fastän floden här är den vattenrikaste av alla franska floder, är dock flodtrafiken även i det nedre loppet av föga betydelse, dels på gr. av den stora strömstyrkan, dels emedan flodfåran är rik på sandbankar, som ofta ändra läge. Så mycket betydelsefullare än det stora förråd av vattenkraft, som Rhöne och dess alpina bifloder Isère, Dröme och Durance uppvisa och som man nu — 25 — — 26 —