FRANKRIKE är på väg att uttaga medels anläggandet av stora kraftstationer. I motsats till huvudfloden äro den trögflytande Saöne och dess biflod Doubs utmärkta segelleder. J.F. Klimat. Större delen av F. ligger inom den tempererade zonen och tillhör det nordatlantiska el. nordvästeuropeiska klimatområdet. Den mindre delen faller inom det subtropiska bältet el. övergångsområdet till detta. Gränsen méllan dessa båda klimatiska huvuddelar av F. sammanfaller i stort sett med huvudvatten-delaren. Dock når det atlantiska klimatet på ett par ställen s. om densamma, näml, i övre Saöne-dalen och s om Carcassonne-passet. Det atlantiska F. utmärker sig för förhärskande v. vindar, med nederbörden jämnt fördelad på alla årstider och svaga maxima vår och höst samt relativt svala somrar. Årsnederbörden uppgår till mellan 600 och 800 mm. Den överstiger t. o. m. 1,000 mm. vid Bretagnes kuster och i Garonne-bäckenet. I Västpyrenéerna och Centralmassivet når den över 1,500 mm. Den kallaste mån. (jan.) har en medeltemp. av i Paris 2,5°, i Bordeaux 4,8°, på kusten av Bretagne 7,i° (febr.) och i Långres (470 m. ö. h.) —0,8°. Motsvarande värden för den varmaste (juli) äro 18,6°, 20,i° 16,7° (aug.) och 16,8°. Den årliga variationen av medeltemp. är alltså ganska liten. Minimitemp. för året når i Paris i medeltal ej under —11,3°, medan maximitemp. ej går högre än till 33,8°. Motsvarande siffror äro för Bordeaux —7,5° och 36,o° samt för Bretagne —2,i° och 25,8°. S. om huvudvatten-delaren är klimatet av mediterran typ, ehuru ej så utpräglat som i Medelhavsområdets centrum Men nederbörden är även här koncentrerad till den kalla årstiden. Sommaren är nästan regnlös, och den nederbörd, som då kommer, är fördelad på några få dagar. Dock är den regnlösa delen av året kort. Största nederbörden faller ej under midvintern utan snarare under höst (okt.) och vår (mars—april). Den årliga regnmängden uppgår i Montpellier till 770 mm., i Marseille till 548 och i Nizza till 857 mm. På Alpernas sluttningar når den t. o. m. 1,500 mm. Den kallaste mån. (jan.) har i Nizza en medeltemp. av 8,a° och den varmaste (juli) av 23,2°, i Marseille av 6,3° och 22,3° och ’ Montpellier av 5,o° och 22,7°. Saöne-Rhöne-sänkans n. hälft bildar ett övergångs-område mellan atlantiskt och mediterrant klimat. Lyon har sålunda en januaritemp. av 2,4° och en julitemp. av 21,2°. Minimitemp. för året är där i medeltal —12,4°, medan den i Toulouse är —8,4°, i Montpellier —7,2°, i Marseille —5,8° och i Nizza —3,6°. Rhönedalen har även i s. kallare vinter än v. Languedoc och ö. Provence, emedan de kalla luftström marna av dalgången ledas mot s. Dessa ofta häftiga n. vindar, av befolkningen kallade mistral, äro mycket fruktade, emedan den med dem uppträdande frosten (temp. sjunker vid sådana tillfällen t. o. m. i Rhönes delta till —10°) lätt förstör de ömtåligare kulturväxterna. J.F. Växtvärld. Det atlantiska F. tillhör helt de sommargröna skogarnas område. I ö. torde bokskogar ha förhärskat, men även blandskog av andra ädla lövträd, ss. ek, avenbok, lönn och lind. Längre mot v. var eken vanligare. I låglandet har nu skogen merendels efterträtts av kulturlandskapet. Där jorden ej upptagits till odling, dominera ängar och lundar. Längs floder och kanaler förhärskar poppeln som prydnadsträd, så att den rent av karakteriserar det franska landskapet. Vid Engelska kanalen och i Bretagne utbreda sig gräsängar och hedar av gräs el. ljung (Calla'na vulga'ris och Eri'ca te'tralix) och ginst (Geni'sta). I Centralmassivet finnas ännu vidsträckta skogar av bok, gran (Pi'cea a'bies) och vitgran (A'bies pectma'ta). Det mediterrana F. har däremot sydeuropeisk- vegetation. Skogsträden äro hu-vudsakl. ständigt gröna lövträd, särsk. ekarter, ss. stenek (Quercus Ilex och cocci'fera), korkek (Quercus Suber). Denna skog är dock numera begränsad till bergens nedre sluttningar. Den präglas liksom den övriga vegetationen av klimatets två huvudegenskaper: den heta och torra sommaren och den milda, fuktiga vintern. Under den förra kan den torra marken ej nära ett sammanhängande växttäcke, utan vegetationen består av mer el. mindre glest stående xerofila träd, buskar el. ris, mellan vilka den nakna mineraljorden överallt lyser fram. Den egentliga vegetationsperioden inträffar under vintern el. i s. F. snarare höst och vår, då ett täcke av grönskande ‘örter utbreder sig mellan vedväxterna. En dylik växtlighet kallas stäpp, och i s. F. uppträder den huvudsaki. med två typer. Den ena typen är en vegetation av ända till manshöga, relativt tätt stående buskar med om sommaren naken mark mellan individen. De vanligaste arterna äro buxbom, Pista'cia Lenti'scus, Juni'perus Oxy-ce'drus, Eri'ca arbo'rea, Mgrtus commu'nis, Ulex parviflo'rus, Quercus llex, Cerato'nia Sili'qua. Denna vegetation kallas maqui och förekommer i jämförelsevis fuktig terräng. Den andra typen uppträder på de vidsträckta torra arealerna, där skogen blivit förstörd; dessa täckas av en låg xerofil halvbusk- och risvegetation, benämnd garrigue efter ett kuperat område vid foten av Cevennerna, v. om Montpellier, där sådan vegetation dominerar. I densamma förhärska Eri'ca-, Geni'sta-, — 27 — — 28 —