Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Vattendrag - Klimat - Växtvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
är på väg att uttaga medels anläggandet av
stora kraftstationer. I motsats till huvudfloden
äro den trögflytande Saöne och dess biflod
Doubs utmärkta segelleder. J.F.
Klimat. Större delen av F. ligger inom den
tempererade zonen och tillhör det
nordatlantiska el. nordvästeuropeiska klimatområdet.
Den mindre delen faller inom det subtropiska
bältet el. övergångsområdet till detta. Gränsen
méllan dessa båda klimatiska huvuddelar av
F. sammanfaller i stort sett med
huvudvatten-delaren. Dock når det atlantiska klimatet på
ett par ställen s. om densamma, näml, i övre
Saöne-dalen och s om Carcassonne-passet. Det
atlantiska F. utmärker sig för förhärskande v.
vindar, med nederbörden jämnt fördelad på
alla årstider och svaga maxima vår och höst
samt relativt svala somrar. Årsnederbörden
uppgår till mellan 600 och 800 mm. Den
överstiger t. o. m. 1,000 mm. vid Bretagnes kuster
och i Garonne-bäckenet. I Västpyrenéerna och
Centralmassivet når den över 1,500 mm. Den
kallaste mån. (jan.) har en medeltemp. av i
Paris 2,5°, i Bordeaux 4,8°, på kusten av
Bretagne 7,i° (febr.) och i Långres (470 m. ö. h.)
—0,8°. Motsvarande värden för den varmaste
(juli) äro 18,6°, 20,i° 16,7° (aug.) och 16,8°.
Den årliga variationen av medeltemp. är alltså
ganska liten. Minimitemp. för året når i Paris
i medeltal ej under —11,3°, medan maximitemp.
ej går högre än till 33,8°. Motsvarande siffror
äro för Bordeaux —7,5° och 36,o° samt för
Bretagne —2,i° och 25,8°. S. om
huvudvatten-delaren är klimatet av mediterran typ, ehuru
ej så utpräglat som i Medelhavsområdets
centrum Men nederbörden är även här
koncentrerad till den kalla årstiden. Sommaren är
nästan regnlös, och den nederbörd, som då
kommer, är fördelad på några få dagar. Dock
är den regnlösa delen av året kort. Största
nederbörden faller ej under midvintern utan
snarare under höst (okt.) och vår (mars—april).
Den årliga regnmängden uppgår i Montpellier
till 770 mm., i Marseille till 548 och i Nizza
till 857 mm. På Alpernas sluttningar når den
t. o. m. 1,500 mm. Den kallaste mån. (jan.)
har i Nizza en medeltemp. av 8,a° och den
varmaste (juli) av 23,2°, i Marseille av 6,3° och
22,3° och ’ Montpellier av 5,o° och 22,7°.
Saöne-Rhöne-sänkans n. hälft bildar ett
övergångs-område mellan atlantiskt och mediterrant
klimat. Lyon har sålunda en januaritemp. av
2,4° och en julitemp. av 21,2°. Minimitemp.
för året är där i medeltal —12,4°, medan den
i Toulouse är —8,4°, i Montpellier —7,2°, i
Marseille —5,8° och i Nizza —3,6°. Rhönedalen
har även i s. kallare vinter än v. Languedoc
och ö. Provence, emedan de kalla
luftström
marna av dalgången ledas mot s. Dessa ofta
häftiga n. vindar, av befolkningen kallade
mistral, äro mycket fruktade, emedan den med
dem uppträdande frosten (temp. sjunker vid
sådana tillfällen t. o. m. i Rhönes delta till
—10°) lätt förstör de ömtåligare
kulturväxterna. J.F.
Växtvärld. Det atlantiska F. tillhör helt de
sommargröna skogarnas område. I ö. torde
bokskogar ha förhärskat, men även blandskog
av andra ädla lövträd, ss. ek, avenbok, lönn
och lind. Längre mot v. var eken vanligare. I
låglandet har nu skogen merendels efterträtts
av kulturlandskapet. Där jorden ej upptagits
till odling, dominera ängar och lundar. Längs
floder och kanaler förhärskar poppeln som
prydnadsträd, så att den rent av karakteriserar
det franska landskapet. Vid Engelska kanalen
och i Bretagne utbreda sig gräsängar och
hedar av gräs el. ljung (Calla’na vulga’ris och
Eri’ca te’tralix) och ginst (Geni’sta). I
Centralmassivet finnas ännu vidsträckta skogar av
bok, gran (Pi’cea a’bies) och vitgran (A’bies
pectma’ta). Det mediterrana F. har däremot
sydeuropeisk- vegetation. Skogsträden äro
hu-vudsakl. ständigt gröna lövträd, särsk. ekarter,
ss. stenek (Quercus Ilex och cocci’fera),
korkek (Quercus Suber). Denna skog är dock
numera begränsad till bergens nedre sluttningar.
Den präglas liksom den övriga vegetationen av
klimatets två huvudegenskaper: den heta och
torra sommaren och den milda, fuktiga
vintern. Under den förra kan den torra marken
ej nära ett sammanhängande växttäcke, utan
vegetationen består av mer el. mindre glest
stående xerofila träd, buskar el. ris, mellan
vilka den nakna mineraljorden överallt lyser
fram. Den egentliga vegetationsperioden
inträffar under vintern el. i s. F. snarare höst och
vår, då ett täcke av grönskande ‘örter utbreder
sig mellan vedväxterna. En dylik växtlighet
kallas stäpp, och i s. F. uppträder den
huvudsaki. med två typer. Den ena typen är en
vegetation av ända till manshöga, relativt tätt stående
buskar med om sommaren naken mark
mellan individen. De vanligaste arterna äro
buxbom, Pista’cia Lenti’scus, Juni’perus
Oxy-ce’drus, Eri’ca arbo’rea, Mgrtus commu’nis,
Ulex parviflo’rus, Quercus llex, Cerato’nia
Sili’qua. Denna vegetation kallas maqui och
förekommer i jämförelsevis fuktig terräng. Den
andra typen uppträder på de vidsträckta torra
arealerna, där skogen blivit förstörd; dessa
täckas av en låg xerofil halvbusk- och
risvegetation, benämnd garrigue efter ett
kuperat område vid foten av Cevennerna, v.
om Montpellier, där sådan vegetation
dominerar. I densamma förhärska Eri’ca-, Geni’sta-,
— 27 —
— 28 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
