FRANKRIKE stämmelse med föregående objekt iakttages ej så strängt som förr (fakultativt enl. en mi-nisteriell skrivelse av 1901) J V Fornminnen. F. är ett av Europas på fornminnen rikaste länder. Beträffande fynd från den paleolitiska stenåldern (se d. o.) intar det obestridligt främsta rummet. I utforskandet av denna epok ha också franska arkeologers insatser varit av grundläggande betydelse (se Förhistorisk arkeologi). Materialet till dessa forskningar lämnade till en början de sedan mitten av 1800-talet utförda undersökningarna av boplatser (se d. o.) i n. F., framför allt Somme-dalen. Senare ha s. F:s innehållsrika grottor utforskats, samt deras konst (se Paleolitisk konst) och skelettrester (se Paleolitiska människoraser). Även till kännedomen om den meso 1 i t i s k a stenåldern (se d. o.) har fransk forskning lämnat viktiga bidrag genom klarläggandet av den epipaleolitiska tiden (se d. o.) samt av Campignien (se d. o.). Av de olika kulturgrupper, som urskiljas under den neolitiska stenåldern (se d. o.), äro i F. företrädda huvudsaki. klockbägarnas (se d. o.) och stenkammargravarnas. Den förra gruppen spåras företrädesvis i Provence och Bretagne. Den senare är utbredd över hela landet men låter sig uppdela på fyra huvudområden, av vilka Bretagne är viktigast. Sten-kammargravarna äro här utomordentligt talrika och uppträda i förening med megalitiska monument (se d. o.) av annat slag. Inventariet i gravarna utgöres här till stor del av klockbägare, vilket vittnar om förbindelser med Pyreneiska halvön. Den här iakttagna seden att smycka gravhällarna med ristningar antyder även sydeuropeiska påverkningar. En tredje kulturgrupp, tillhörande slutet av den neolitiska tiden samt bronsåldern, företrädes av pålbyggnaderna (se d. o.). Dessa tillhöra landsdelarna invid schweiziska gränsen. Även under bronsåldern är Bretagne ett av F:s huvudområden. Gränserna mellan de olika kulturgrupperna, vilka samtidigt även äro folkgränser, bli nu mer framträdande (se Bronsåldern, sp. 12). Den äldsta järnåldern är i F., liksom i flertalet länder n. om Alperna, starkt präglad av inflytelser från Hallstattkulturen (se d. o.). Hela ö. delen av F. kan betraktas ss. en provins inom dennas område. Inom grävskicket markeras de främ mande inflytelserna vid denna tid av högar med obrända lik. Synnerligen väl företrädd är den kulturepok, som utfyller de sista fyra el. fem årh. f. Kr. och som fått namn efter den schweiziska fyndorten La Tène. La Tène-kulturen (se d. o.) har inom F. sitt huvud område i landsdelarna ö. om Seine-Saöne. Dess äldsta skede, i F. kännetecknat av rikt utrustade skelettgravar med den döde vilande på en tvåhjulad stridsvagn, koncentrerar sig starkt till Champagne och inom detta till dep. Marne. Dylika fynd föreligga från o. 200 gravfält, därav några med över 1,000 gravar. Mot slutet av La-Tène-tiden får det för kel-terna utmärkande skelettgravskicket vika för brandgraven i de s. och n. delarna av F. — de arkeologiska vittnesbörden om romarnas och germanernas begynnande invasion. Intressanta minnen från striderna mot romarna utgöra de framgrävda befästnings- och beläg-ringsverken kring Alesia (se d. o.), skådeplatsen för den avgörande kampen. Från de årh. F. ss. prov. Ga'Uia transalpi'na var inkorporerat med det romerska imperiet, visa fornminnena, hur den keltiska kulturen omformas till en provinsialromersk. Ytterst talrika äro spåren av det romerska vägnätet, av broar, vattenledningar och befästningsverk, uppförda av segrarna. Keramiken står vid tiden för Kr. f. under romerskt inflytande, och redan under Tiberius uppföras i de s. landsdelarna filialer till Italiens fabriker för terra sigilla'ta (se d. o.). Även metallindustrierna komma nu under romersk påverkan. Bronsvarorna från det fabriksdistrikt, som uppstår i trakten av Lyon, förete dock en del lokala former. Nationella drag visar även emaljtekniken, som når sin höjdpunkt under 2:a årh. e. Kr. Vid denna tid har emellertid den industriella tyngdpunkten förskjutit sig från det egentliga Gallien till de övervägande av germaner bebodda gränstrakterna vid Rhen (se Tyskland, fornminnen). Efter den frankiska invasionen i början av 5:e årh. blir åter det barbariska gravskicket med rik utstyrsel förhärskande. Folkvandringstidens arkeologiska material från de talrika gravfälten avspeglar, hur till en början den provinsialromerska kulturen får vika för den av frankerna upptagna gotiska. Senare skönjes, hur denna ”merovingiska” odling småningom genomsyras av senklassiska (bysantiska) element, vilka i början av 800-talet helt absorberat el. undanträngt de germanska (”den karolingiska renässansen”). Redan f. o. m. mitten av 500-talet kan vidare iakttagas en alltmer framträdande motsättning mellan det egentliga Gallien å ena sidan, det rhenfrankiska området och Mellaneuropa å den andra — de första förebuden till det frankiska rikets uppdelning i en romansk och en germansk stat. Endast obetydligt återspeglas däremot av det arkeologiska materialet vikingarnas härjningar och den skandinaviska bosättningen i Normandie. Den senare har däremot satt starka spår i ortnamnen. G.Em. — 37 — — 38 —